torsdag, maj 2

Till Linda och alla som Linda

Min bästa blogg slutar nu finnas för att människan bakom bloggen inte orkar med att bli påhoppad för att hon inte skriver exakt det folk vill att hon ska skriva. För att det inte passar vissa läsares bild av vad man får och inte får tänka eller får eller inte får klaga på. Det är så förjävligt så jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med all min ilska.

Linda, om du mot förmodan läser här så vill jag bara passa på att prata lite med dig om vad en blogg är och hur den fungerar för jag antar att du inte har nån egen? En blogg kan man ha till många saker. Att visa upp sig, att visa upp annat, att samla sin hobby, träffa folk eller bara ha den som känslooutlet och finna trygghet i att det finns fler än en själv som kanske känner samma sak. En blogg är inte till för läsaren, den är till för skribenten, med den lilla bonusen att man som läsare får vara med och dela nånting. Det ger ingen rätten att döma eller klaga eller gnälla. Om man inte gillar så tar man och klickar ner fönstret och låter bli att läsa igen och man gör det i tysthet för det är ingen som ber om att få höra det negativa.

Såna som Jenny finns det inte många av. Det är inte många som vågar dela med sig av det fula i livet med olyckor och rädslor och ilska för att det finns såna som du, Linda, som anser att om man inte har det värst av alla så har man ingen rättighet att må dåligt och klaga. Nu råkar det ju vara så att lycka är helt och hållet subjektivt och varje person utgår ju från sina känslor, sitt liv, sina referenser när den pratar om sig själv. Om vi alltid skulle tänka på att nån annan har det värre skulle vi ju stänga oss helt och hållet. Då skulle det ju bara vara dom i krigshärjade områden, dom utan vatten och mat, dom som måste gömma sig som får må dåligt. Alla vi andra skulle få gå här och vara nöjda med att vi ju faktiskt har det bättre och inte borde klaga.

Om livet vore så jävla enkelt, Linda. Jag tror att dom allra flesta gladeligen skulle välja den världen framför verkligheten om det vore så lätt. För känslan av att känna sig otillräcklig eller liten eller ensam eller förminskad eller utarbetad eller ouppmärksammad eller fel är väldigt solidarisk. Den kommer till alla. Ska man då inte få skriva om det för att man faktiskt inte har det värst? Ska vi tiga ihjäl känslan och få en värld där ingen nånsin säger nånting negativt och därmed också skapar ett samhälle där alla tror att alla andra är så jävla lyckade och mår så jävla bra och den där fula lilla skaviga känslan i bröstkorgen måste ju innebära att det är nåt seriöst fel på en?

Nej, så ska vi inte ha det. Det är därför bloggar som Jennys behövs. Hon blottar sig och gör att flera andra, däribland jag, känner att vi kanske inte är så himla ensamma om att tycka att saker är fult ibland. Hon gör så att såna som jag känner att vi inte är själva, att vi är mest som alla andra och såna som jag finner tröst i det.

Jenny, du kommer vara saknad.

8 kommentarer:

Katta Kvack sa...

Hear hear. BRA skrivet Linn!

Jessica sa...

Heja Linn! Så synd med Jenny.

Lina sa...

Word på den. PRECIS så som du beskriver det tycker jag att det är. Jag älskar både din och Jennys blogg, att läsa både det fina och det fula, att läsa om livet. Och precis som du skriver gör det att jag inte känner mg så ensam, för att vi är fler som tänker och känner samma saker ibland (även om det inte är alltid, för det går ju inte). Och jag kan ju också lägga till att det är din och Jennys blogg framförallt, tilsammans med några andra, som har gjort att jag börjat fundera på om jag inte vill börja blogga själv. Bara för att ni skriver så bra! Så hoppas du vet det också. Och jag kommer att sakna Jenny.

Den där Jenny sa...

Fina du! Jag kommer inte kunna läsa det här inlägget på jobbet, för då kommer jag att börja fulgrina, för bloggen är ju... mitt liv. Kommer sakna den som om jag gör slut med mitt livs kärlek.Läser vad du skrivit när jag kommit hem.

anydaynow sa...

Word! Väl skrivet Linn.

Sofie sa...

Håller med om precis allt. Så jävla trist att Jenny slutar pga detta men jag förstår.

Colombialiv sa...

Hoppas, hoppas, hoppas att Linda m.fl. läser.

Linn sa...

Tack hörrni! Jag hoppas också att Linda och company fattar min poäng.

Lina: Det är typ den finaste komplimangen som finns. TACK!

Jenny: jag förstår dig precis. Och jag tänker på dig. Och kram!