torsdag, januari 14

En lista om graviditet

Oh! Hittade en lista (älskar listor) om graviditet (älskar att prata om min graviditet) hos Elsa Billgren so here goes:

När blir du mamma?
Det vet en ju inte riktigt, men den 26 april om den bestämmer sig för att vara punktlig och 10 maj om den vägrar komma ut på eget initiativ och förhoppningsvis inte tidigare än säg 15 april.

Var graviditeten planerad?
Japp. Eller ja, i den mån det går att planera en graviditet kanske jag ska säga. Vi (jag) räknade ju iskallt med att det skulle ta skitlång tid, om det ens skulle gå, och med det in mind så tänkte vi att vi väl lika gärna kunde sluta med skydd direkt efter bröllopsresan (ville inte vara preggers på bröllopet). Vi sa, med viss spelad nonchalans, att vi bara skulle ta det som det kom, men jag kunde såklart inte låta bli att appa ägglossningsperioder "ifall det tar lång tid och vi behöver det" men vi hade tur och fick till ett litet frö i början av augusti.

När berättade du om graviditeten?
Jag ringde min syster samma kväll som testet visade Gravid 1-2 så typ vecka 4? Berättade sen för nära kompisar och pappa under de kommande veckorna i takt med att jag träffade dom och på jobbet i kanske vecka 7 eller så. OBS alla gör det som känns bra för dom! Jag resonerade som så att jag berättade för dom som jag ändå skulle vilja ha stöd av om nåt gick dåligt och att jag isåfall hellre också hade varit glad ihop än att bara berätta den dåliga nyheten. På jobbet av egentligen samma anledning plus att vi är så få så det ändå hade märkts.

Hur många barn vill du ha?
Jag har alltid tänkt att jag gärna vill ha fler än ett pga tycker att syskon är en så fin grej att ha i livet och så resonerar jag nu också så helst fler än ett om vi kan.

Tätt ihop eller långt isär?
Det är nästan 4 år mellan mig och min syster och även om vi har en jättefin relation idag så tänker jag att jag nog gärna får barn lite tätare, men eftersom jag inte ens har det första på utsidan kroppen och inte alls vet hur det kommer gå eller vad hen är för filur så känns det svårt att svara på det nu. Och igen, om det ens går att få fler så blir jag glad oavsett tidsspann.

Har du oroat dig mycket under graviditeten?
Ja. Det känns som att en graviditet består av ungefär 90% oro för diverse saker. Först oro för att det inte ska bli nåt, sen att cellerna inte ska utvecklas som dom ska, sen att nåt annat går fel följt av en period av oro för min egen del med rädsla för att gå sönder vid förlossningen, att mina värden inte ska vara bra, att jag inte ska kunna jobba och nu den sista tiden en stor skräck igen att nåt ska hända med bebisen. Nu skiter jag fullständigt i hur det går med mig själv så länge som vårt barn får vara friskt och ha det bra.

Hur har graviditeten känts hittills?
Se ovan. Närå, men dom första 10-12 veckorna var ju lite som att gå omkring i en konstant baksmälla. Jag var svintrött, labil och mådde sjukt illa utan att kräkas. Det följdes av en kanske 6 veckorsperiod av ingentingness när jag typ saknade illamåendet bara för att det ändå var en bekräftelse på att barnet 1) var där inne och typ 2) levde. Under den perioden glömde jag rätt så ofta av att jag ens var gravid pga mådde precis som vanligt. Runt RUL började jag känna det jag tror var rörelser, vilket såklart lugnade lite, och poff så kom det dessutom en synlig mage så då var det rätt gött. Inte så gött att få en liten högt blodtrycksscare hos barnmorskan, men så här i efterhand var det kanske lite bra att få nån form av eye opener till att även om jag inte mår som att jag är gravid så håller jag ju in fact på att bygga ett barn i min kropp så jag kanske kan ta det lite lugnt ändå? Vecka 20-26 (nutid) har varit sjukt sweet. Jag har bra värden, känner mig lugn, känner bebisen (vissa dagar mer än andra pga ibland har den disko) och är pigg och glad. Rent generellt känner jag mig sjukt jävla tacksam över varje dag som jag får må så här bra och NO JINX TA I TRÄ OSV.

Gillar du att vara gravid?
Ja, men jag gör verkligen det. Förutom där i början när allting bara var så jävla konstigt och kroppen bara började göra en massa shit som inte går att relatera till nåt annat jag nånsin känt tidigare och jag kände mig inkräktad på. Nu tycker jag bara att jag är snygg och känner mig typ lite som speciell. Titta här går jag och min unge i magen liksom. Mvh, självcentrerade klubben. Plus det är rätt mysigt när bebisen knuffar på en på nåt sätt.

Ska ni ta reda på vilket biologiskt kön det blir?
Jag har alltid tidigare tänkt att jag inte vill det. Dels för att det inte spelar nån som helst roll och dels lite för att jag hade tanken att det skulle vara jobbigare om nånting hände om jag visste pga skulle bli liksom verkligare med en riktig person osv, men nu känner jag att det inte spelar nån som helst roll för vår bebis är i allra högsta grad en verklig person helt utan att jag vet vad den har för fysiskt kön. Vi kunde inte se vid RUL pga integritetsunge och då kändes det rätt gött att slippa fatta beslutet att ta reda på eller inte, men nu börjar jag lite känna att jag vill veta ändå pga förlossning känns som en tillräckligt stor överraskning i sig självt. Jag tror att vi kommer få möjlighet att göra ett till ultraljud i vecka 32 så vi får väl se om det går att se då samt om jag har kunnat övertyga Andreas om att vi isåfall ska ta reda på det.

Hur tänker du kring förlossning?
Åh vilken liten fråga...not. Hur tänker jag? Alltså jag vet inte? Att den måste ut på nåt sätt och att jag ska försöka att inte oroa mig så mycket antar jag? Jag har funderat jättemycket på det här med vaginal vs assisterad förlossning, läst en massa och pratat rätt mycket med min barnmorska om det och jag vill nog ändå försöka föda vaginalt om inget annat inträffar. Vi har pratat massor om förlossningsskador och risker och jag har det tydligt skrivet i journalen att jag vill att det trippelkollas och åtgärdas direkt om nånting händer. Nu känner jag dock mest att jag lite skiter i mig själv så länge barnet mår bra och är mer rädd för syrebrist för barnet än nånting med mig. Själva smärtgrejen skrämmer mig inte faktiskt. Där känner jag mest att jag får ta det när det kommer samt att personalen på plats får hjälpa mig i den mån den går. Det kommer vara ett helvete, men det är ju ett tidsbegränsat helvete med ett gott slut på nåt sätt. Obs. låt mig få ha kvar den naiva bilden, kej?

Hur tänker du kring första bebistiden?
Ingen aning? Att det kommer vara sjukt häftigt, sjukt skrämmande och sjukt jobbigt? Tänker nästan mer på hur lite jag kommer få sova och att jag kanske inte är en sån som bara automatiskt älskar mitt barn än på att jag fakiskt kommer ha en egen bebis att gosa med och hur häftigt det kommer vara. Look on life: lika bra att ta ut allt dåligt i förskott. Rent praktiskt så tänker jag att det kommer vara rätt sweet givet att allt går som det ska för vi kommer vara hemma ihop nästan två månader i sommar och MYSET i det? Enormt.

Har ni bestämt namnen sedan innan?
Näe. Eller alltså vi har ju en lista med namn som vi gillar som är under nån form av konstant revision, men det känns askonstigt att bestämma ett namn på en individ vi inte ens har träffat.

1 kommentar:

Anonym sa...

Ang förlossningen tänkte jag mycket som du. Det blir ett helvete men det går över. För oss gick det mycket bättre än jag vågat hoppas på och i efterhand tror jag att det berodde mycket på att jag har en relativt avslappnad inställning till smärta. Antagligen är det många som (med all rätt) förknippar smärta med fara, men i vissa fall är smärta inte indikation på farligt. Till exempel när man föder barn. Jag tror också att människors förmåga att förhålla sig till smärta beror helt på hur trygga de känner sig. Jag själv vet att jag har mycket lägre smärttröskel om jag är rädd eller orolig, än om jag känner mig trygg för då klarar jag nästan vad som helst. Fråga inte hur jag kommit fram till det, förklaringen är inte helt barnvänlig ;-) Men lyckas man att gå in i förlossningen med tillit och inställning att smärtan inte är farlig blir det nog lättare. Jag hade på förhand sagt att jag ville ha Extra Allt i bedövningsväg, men det blev bara lustgas (och bäckenbottensbedövning på sluttampen, men det var personalen som tyckte att det behövdes). Det knäppaste av allt var att det inte gjorde ont när han skulle ut, alltså sista fasen som jag glömt vad den heter. Jag minns att jag tänkte det flera gånger, att jag var så förvånad att det inte gjorde ont. Efteråt sa barnmorskan att nej, den biten gör inte ont om man inte spänner sig. Det är ju som allt annat olika för alla, så nypa salt...

En annan sak som hjälpte mig var att på förhand acceptera att man praktiskt taget är ett djur när man föder barn. Det var skönt att helt kunna släppa det där med stolthet och oro för vad man gör och hur man låter, för jag tror att många lider onödigt mycket över det, blir oroliga, spända och då får mer ont. I gengäld var det fantastiskt hur fint och kärleksfullt jag blev omhändertagen. Det var inte svårt att släppa taget då.

Liksom du var det enda jag var orolig för att något skulle gå fel med barnet (syrebrist framförallt) men nu i efterhand vet jag hur bra koll de har hela vägen och om något skulle gå fel kan de fixa det på fem röda. Visst, det händer ju så klart otäcka saker, men de är så fantastiskt duktiga på att agera och agera snabbt, så man har verkligen oddsen på sin sida!

Det kommer gå skitbra!

Lfthmn