söndag, mars 11

Det är så konstigt att vissa dagar rullar på helt som vanligt; jobb mat skratt kramar och så får jag kanske en fråga eller ett sms eller whatever och blir påmind om cancern. Och som en blixt kommer det dåliga samvetet. Hur har jag mage att glömma den? Jag är en dålig dotter osv. Samtidigt vet jag ju att jag inte kan hålla handen varje dag att jag inte kan ge upp mitt liv att jag behöver mitt liv för att stå stark och ge mamma det jag kan ge. Men ändå. I mitt huvud är jag en hemsk hemsk dotter för att jag har haft en jättefin helg.

5 kommentarer:

Sara sa...

Nej, att vara glad och lycklig är förstås det bästa du kan göra! Hon mår naturligtvis bättre om du har det bra.

Kära Syster sa...

Håller med föregående talare!
/E

Omomigen sa...

Nej du Linn. Kommer du ihåg att vi pratade om det här? Jag fattar och vet precis men nej, inget dåligt samvete. Punkt. Och kram.

Sofia sa...

Du glömmer inte. Du bara tänker inte på det hela tiden och det är nog det bästa du kan göra annars går du ju under. Nu ses vi snart! Vi längtar massor.
Kram och godnatt!

Doktoranden sa...

Har upplevt cancer på nära håll två gånger (min egen mamma båda gångerna), och du ska inte ha dåligt samvete över att inte tänka på det hela tiden. Även om tanken över sjukdomen inte är i främsta rummet hela tiden så finns den ändå där, och om du hela tiden skulle gå och tänka på sjukdomen skulle det aldrig finnas plats för någonting annat som vänskap, skratt eller vardag. Det mår ingen bra av. Du är inte ett dugg hemsk, du är helt normal. Du får skratta, vara glad och njuta. Det tar också tid att landa i allt det nya, tillåt dig själv den tiden.