söndag, februari 21

En tanke om sorg

Jag läste precis Fråga Insidan på dn.se om en kvinna vars farmor nyligen gått bort plötsligt och lämnat efter sig farfar. Kvinnan var orolig för att farfarn skulle hamna i en depression och ville ha tips om hur hon kunde hjälpa till på bästa sätt. Det är ju såklart jättefint ur ett medmänskligt perspektiv men jag fick ändå en viss fadd smak i munnen för i mitt huvud reagerade jag med den ganska starka känslan av låt sorgen få finnas! Alltså givetvis menar jag inte att förminska hjälp när livet ger jävligt ruttna citroner eller hävda att folk i sorg är exakt likadana och behöver exakt samma sak, men jag tycker nog att sorg behandlas lite jamen jag vet inte orättvist? Det är förjävligt att ha sorg. Det gör så jävla ont och det känns som att den är en konstanthet som kommer styra resten av ens liv och stundtals är den så förlamande att ens tanken på resten av livet känns rätt meningslös. Inte helt olikt depression va? Men här är i mitt tycke den stora skillnaden: sorg är en reaktion på en händelse som påverkar hela ens liv as we now it. Depression är ett tillstånd till synes utan egentligt syfte. Att försöka att undvika, lätta upp eller bota sorg tycker jag är ett sätt att värdera oglada känslor som fula, farliga och fel. Sorg fyller på ett sjukt jobbigt jävla sätt ett nytt tomrum i livet som jag tror bara måste få fyllas i den takt just den människan klarar av och i samma takt få möjlighet att hitta ett nytt förhållningssätt till det nya livet. Därför tycker jag att det är så himla viktigt att låta sorgen få ta plats. Att låta personer i sorg få vara svarta och mulna och ledsna och trasiga och bara lite existera ett tag. Det kräver ju mer av stödpersonerna att orka se nån sörja, men jag tror att genom att se det jobbiga och lyfta det svåra så undviks i större mån dåligt samvete över "negativa" eller "tråkiga" eller "fula" känslor hos den i sorg vilket i förlängningen förhoppningsvis gör att det svarta kan ebba ut istället för att ta över och övergå i nånting permanent. Sorg måste liksom inte botas på samma sätt som depression. Tycker jag.

2 kommentarer:

st germain sa...

Skitbra inlägg Linn! Precis så. Om vi blir så rädda för negativa känslor hos oss själva och andra att det stämplas som psykiska sjukdomar som behöver professionell vård - då gör vi oss själva sån himla otjänst i att faktiskt kunna hjälpa varandra som familj, vänner och typ hederliga vanliga medmänniskor./

Linn sa...

Jag tror typ att mitt life mission är att få "negativa" känslor att förlora sitt stigma och bara bli känslor.