tisdag, november 12

Kan man få slå av hjärnan och vara lite grottmänniska en stund? De känns så mycket enklare.

Vi var osams igår. Vi var osams och han gick och lade sig och jag satt uppe och kollade på serier tills mittinatten och jag hatar det. Det är så himla svårt det här med att vara ihop, nu tänkte jag skriva efter att ha varit singel länge, men det kanske är svårt ändå? Det var en parentes. Jag tycker att det är så himla svårt att veta när jag är stolt och dum och när jag ska stå på mig för att inte bli nån annan, en del av en bild av det perfekta livet. För hela livet proppas vi fulla, helt rätt vill jag tillägga, att inte låta nån trampa på oss. Att inte låta nån annan bestämma. Att vi har rätt att höras. Att inte låta nån annan diktera vad vi tycker och känner och är. Att vara singel är lätt ur jag får göra vad jag vill-sidan, men bygger betonggrund i mantrat det är vad jag tycker och känner som spelar roll. För när man är singel, och framförallt om man är det under en längre period, så går man på en del nitar. Det behöver inte vara dåliga snubbar eller snubbor per se, men det är missförstånd och olika nivåer av tycka om och mallar man ska vill bör passa in i. Och i den karusellen står man liksom ensam och blir mer och mer förvirrad och för att få stopp på det började iallafall jag med att bygga mina kanter. Jag bestämde när hur om jag var ledsen. Jag bestämde när det var nog. Jag bestämde, ja jag bestämde liksom lite allting kan man säga och gudarna ska veta att det för mig var ren överlevnadsinstinkt. Ett försök att kontrollera det som inte gick att kontrollera.

Nu, nu är det liksom tvärtom. Jag kan inte bestämma allting. Jag kan inte bestämma när det är okej att vara ledsen eller vad som är rätt att vara ledsen för. Jag kan inte stänga av för det här går inte att stänga av. För vi är mer än mig nu. Och vi är mer än honom. Och i det vet jag inte vad som är liksom rätt. När är det jag som är grinig och ego och bara vill ha min vilja igenom? När slutar det vara nåt jag kan kontrollera och börjar vara ett personlighetsdrag som på nåt sätt bygger hela mig? 

Sen har vi hela jämställdhetsgrejen på det, ni vet om jag säger ja till det här nu, om jag biter ihop och tvättar toaletten för fyrtionde gången om jag dammsuger, kommer det leda till en vana då? Den funderingen är dessutom helt dumihuvet för jag tror inte att jag skulle kunna ha hittat en kille som tar hela dela lika-grejen så självklart som Andreas. Men i stunden så ba gör jag det här för att jag vill eller för att jag tror att det förväntas?

Det här med att vara en stark (gud jag kan verkligen inte använda ordet kvinna) tjej och att vara med någon man älskar och vilja vara den bästa för den personen är fan inte helt jävla okomplicerat.

Disclaimer: ovan var inte vad vårt gräl igår handlade om. Det var betydligt mer banalt..

8 kommentarer:

Kära Syster sa...

Å hjälp vad du sätter fingret på det som är svårt i ett förhållande, även när man som jag har varit gift i tolv år och också tycker att jag hittat världens bästa snubbe yada yada yada. Men ändå: "gör jag det här för att jag vill eller för att jag tror att det förväntas?"

Ja, vem är man egentligen i ett förhållande?
I den bästa av världar får man turas om att vara trött sur grinig. I den bästa av världar möter man inte trötta sura griniga kommentarer med desamma utan är stark när den andra är svag osv.

Men det tar nog en livstid att reda ut vem man är och av vilken anledning man gör eller inte gör saker oavsett man lever själv eller tillsammans med någon. Skillnaden är nog bara att man oftare konfronteras med saken i ett förhållande. Det är det som är livet är jag rädd.

/A

sodan sa...

åh, ja. jag tänker på det där hela tiden. vad är jag som VILL, vad är jag som förväntas. vad är ok, vad är inte okej. fasiken så svårt det är.

Sara: sa...

Men jag vet, jag kämpar jättemkt med det där. Särskilt efter att ha kommit från ett förhållande där jag aldrig prioriterade mig själv, så nu brottas jag hela tiden med om jag 1)är överkänslig pga tidigare erfarenheter och alltså drar gränserna för hårt eller 2)är lika självutplånande som jag har varit tidigare utan att jag begriper det. Eh ja. Svårt. Men härligt också. Man måste komma ihåg att det är härligt också.

Jenny sa...

Vet du varför ni började gräla?

Du sa att det gällde en banal sak men oftast brukar den banala lilla saken trigga igång något som har legat och pyrt. Det som startar grälet är inte det som har orsakat grälen från första början...om du hänger med på vad jag menar.




Linn sa...

Jenny: alltså grälet i sig har inte med ovan att göra alls. Det jag skrev idag var mer en reflektion på hur det är i ett förhållande, inte på situationen igår. Det var det jag försökte klargöra med att säga att grälet i sig var banalt. Om jag vill har fler råd angående vad vi grälar om säger jag till.

Jenny sa...

Ah, det kanske lät som att jag snokade i vad ni grälade om. Det gjorde jag inte :)

Tolkade dig fel och ställde en fråga utifrån det, och det var tänkt som en ja/nej-fråga eller som mest ett en fråga som enbart behöver ett diffust svar. Vad ni grälar om rör ju bara er två.

Linn sa...

Sorry, överreagerade nog lite där. Och som tur är vet jag vad vi grälade om för vi är bägge två alldeles för dåliga skådisar för att gå omkring och dra på nåt som gror så det brukar vara det vi är sura på som vi faktiskt är sura på. Thank god.

Linn sa...

Hörrni, ni är så himla bra att ha faktiskt!