torsdag, november 21

Jag var jätteledsen igårkväll och grät sådär så ögonlocken vränger sig och man måste sjunka ihop i en hög för snyftningarna pressar ur all luft ur lungorna. Vi pratade om livet och dess förgänglighet och en sekund senare kunde jag inte kontrollera nånting och well, hulkade i en halvtimma eller så tills det kändes som att sängen var helt blöt. Jag hatar cancer. Jag hatar vad den gör med min mamma och jag hatar att jag inte längre kan ta för givet att hon ska finnas där för mig alltid alltid alltid.

7 kommentarer:

Omomigen sa...

Åh Limpan. Jag önskar jag kunde göra något för dig. Ingen sorg är likadan och min erfarenhet av föräldrasorg liknar inte din och allt är annorlunda men du vet att du får fråga precis vadsomhelst om det va? Om du vill. Puss

Linn sa...

Jag vet. Men du gör det bara genom att vara, jag lovar. Tack!

Johanna sa...

Fan för cancer och att man kan dö. Så ovärt.

Linn sa...

Ja. Fruktansvärt ovärt.

Anna sa...

Jag fulgråter när jag läser.
Det läbbiga, min mamma har än så länge följt din mamma i den här processen.
Vi ska få besked på "hur det går" om några veckor.
Fy fan!
Önskar båda våra mammor...ja, för min del får jag inte lov att säga lycka till (pga skrockfullhet de luxe hos min mor). Men ja, man hoppas ju så att det gör ont.

Linn sa...

Hoppet, ändå det viktigaste vi har. Det och nuet. Och alla turtummar och fingrar och allt i världen till oss. Kram!

inte skyldig sa...

Jättestor kram.