onsdag, oktober 30

Igår var kanske inte mitt proudest moment. Så fort Andreas kom innanför dörren började jag storgrina och höll på i typ en halvtimme. Snyftade ur mig värdiga saker som att han borde lämna mig för att jag är så himla dålig och annat skräp. Tur att han sett det förr och ba jaja, kom här lilla gumman så så och klappade på mig tills jag skärpte mig och sen ba vi behöver göra nåt kul! och bjöd mig på middag på Bistro Bon. Älskar det stället och framförallt deras confiterade fläsksida. Och min kille. Av väldigt många anledningar, men framförallt för att han tycker att jag är helt okej även när jag snorgrinar på hans tröja av ingen egentlig anledning alls.

4 kommentarer:

Johanna sa...

Det är alltid härligt att höra att alla andra inte (heller) är helt normala happy sunshine jämt utan har sin beskärda del av dessa ovärdiga meltdowns. Ingen av oss är ensam!

Linn sa...

Eller hur? Tror det är därför jag gillar bloggformatet så himla mycket. Det finns så mycket igenkänning liksom.

Josefine sa...

Fy fan vad skönt det är när man hittar en mänska som fixar att man ibland brakar ihop i en liten hög. En av världens tryggaste och bästa känslor.

Linn sa...

Ja, verkligen. Det är nästan tur att jag inte visste hur det kändes innan jag träffade Andreas för då hade jag nog längtat ihjäl mig efter den tryggheten.