söndag, juni 17

Som ett brev på posten kommer det dåliga samvetet över att jag inte har varit hemma på tre veckor och mamma smsar på typiskt mammasätt och avslutar med att hon älskar mig och tanken på att hon kanske inte kommer finnas för alltid gör att soffan försvinner under mig. Jag kommer inte kunna åka hem på ytterligare tre veckor heller och då har det gått nästan två månader sen jag såg henne sist. Det går inte. Men jag vet inte hur jag ska lösa det heller. Jävla livet.

2 kommentarer:

Bubbel sa...

Dilemma - förstår hur du känner men ibland räcker inte tiden till trist nog...

Linn sa...

Det är det som är det jobbiga. Nuförtiden måste tiden räcka till.