Slutmattning och insikter

Så. Lägenheten är såld. Det var visning i söndags och vi fick ett tyst bud direkt på visningen som vi accepterade. Sen, en halvtimma innan vi skulle skriva, fick vi ett bud till och det var redan uppe på drömsummor för oss så vi ville bara ha det påskrivet så fort som möjligt så vi skrev kontrakt i söndagskväll. Känslan efteråt var inte eufori, som kanske hade varit en normal reaktion, utan mer lättnad och slutmattning som min kollegas åttaåring säger. Lättnad över att den blev såld alls. Lättnad över att det är över och vi kan se framåt och veta vad vi har att röra oss med rent ekonomiskt. Slutmattning pga har varit två jävligt köriga veckor. Jag kan inte rekommendera att få för sig att sälja tisdag eftermiddag, fota torsdag morgon och publicera annons fredag och sen visa helgen efter. Och ha två barn under två år. Phew. Vi bodde iallafall på hotell fredag-söndag för att inte förstöra visningsstädningen. Sen kom vi hem söndag kväll och det tog max MAX 15 minuter innan det var det vanliga kaoset. Fy fan för att ha barn ibland alltså. Vi öppnade en flaska firar-champagne strax efter nio i söndagskväll. Barnen hade precis somnat. På köksbordet stod byttor med hämtmat och halvurdruckna glas och i mattan satt det halvtuggade smörgåsrån. Nils hade vält ut halva bokhyllan och Ellen firade faktum att hon fick tillbaka sina leksaker från förvaring med att plocka upp lådan och vända den upp och ned över huvudet. Så där satt vi, svettiga och trötta med glasartad blick, och ba grattis till oss? Jag älskar mina ungar till oändligheten men dom har en förmåga att suga ur precis all ork som finns i en och lämna en förvirrad skärva varje kväll.

Nu har det gått två dagar och det har sjunkit in att vi sålde lägenheten till ett fantastiskt pris och mer eller mindre byter 72 mot 143 kvadrat rakt av. Och att vi bara genom att bo har tjänat motsvarande 4 års månadslöner på 35 000 kronor i månaden. Det är så jävla sjukt egentligen. Vi har liksom fått helt sinnessjukt mycket pengar genom att göra ingenting annat än att existera bara för att jag en gång hade 200 000 kr till en lägenhetsinsats. Idag ska jag gå och rösta. Jag kan inte förstå att jag en gång röstade på Moderaterna och tyckte att alla kan bara man vill. Idag tänker jag rösta för att alla som inte har mina möjligheter och medel ska få det bättre. Det är fan det minsta jag kan göra.

Den stora utrensningen

Innan fotograferingen städade vi ju järnet för att få till den där här är det möblerat och de som bor här tassar alltid omkring i silkesstrumpor och dricker kaffe ur muggar med möbeltassar under så det inte låter när nån ställer ner den-känslan. Vilket innebar att vi knökade ner diverse grejer och ställde på diverse ställen. Ett mycket effektivt göra snyggt snabbt sätt men ohållbart i det långa loppet och med det långa loppet menar jag inför visning när vi faktiskt måste få bort möblerna och inte bara gömma dom i andra rum. För att inte tala om att vi gärna slipper olycksfall vid visningen när nån spekulant glad i hågen öppnar en garderob och får en trave diversegrejer i huvudet. Det som i torsdags var så till synes rent och fint ser därför ut som en tornado har dragit fram. Mmm, det är verkligen min bästa syn. Jag blir så tillfreds och harmonisk. Så harmonisk.

Men. Nu är vi iallafall i nedförsbacke för bägge våra förrådsgarderober är tömda och luftiga och vindsförrådet är under kontroll och källarförrådet likaså. Det har bara krävt fem vändor till tippen (finns frälsningsarméns mottagar-center där så vi slänger inte sånt som går att skänka), ett par give-aways av gamla bebisgrejer och ett jävla tålamod. Nu är jag på upploppet och fy fan, jag HATAR att göra det sista. Jag är så trött på att sortera nu så jag nästan tar fram en sån där jävla diversekartong och vräker ner skiten där i. Andreas har gått till parken med barnen och jag skriver det här som prokrastinering. Nu ska jag göra en dubbel espresso och tvinga mig själv att jobba en timma till. Heja mig?

KOM OCH KÖP!

Eller smygtitta lite på hur vi har det. Det är alltid så här välstädat och undanplockat och vi har inte alls två spjälsängar i sovrummet i vanliga fall eller leksaker över hela golvet eller diskade nappflaskor på hela diskbänken. Det ser alltid ut så här. KLICKETI KLICK!

Vi hann?

Ja fy fan, det gick den här gången också. Jag må skälla på min man av diverse (rättvisa och orättvisa) orsaker rätt ofta men när vi väl ska göra nåt är vi ett bra team. Framförallt när jag är den som utses (alltid jag) att gå och köpa fluffet och jag får springa in på HM home tjugo minuter innan förskolehämtning, halvt ropa till (mina nya bästis) en anställd efter bärhjälp och köpa upp cirka hela sortimentet för jättemassa pengar. Aja, vi hoppas ju på att få cirka 1500x det jag shoppade för så i jämförelse är det ju en världslig summa men ÄNDÅ. Alltså hörrni, en fråga: behöver jag brasklappa mitt privilegium här? Alltså jag VET att vi har pengar många andra saknar. Jag är så jävla tacksam över turen jag har haft och stolt över jobbet jag har gjort men jag är ju inte dumihuvet och tror att ”alla kan bara dom vill”. Jag känner att jag vill förklara att jag vet det när jag skriver saker om pengar eller resor eller ahmen vad fan mitt liv i allmänhet men ni som läser här vet kanske ändå? Att jag vet menar jag.

Okej, nu sitter jag iallafall i soffan och jag har provbäddat ca 40 kombinationer och petat ner kuddar och plockat bort sladdar och hängt tavlor och va fan, HUR KAN VI HA GÅTT I ALL SKIT I FLERA ÅR?! Det är väl åt helvete att det ska till en kniv mot strupen och en flytt för att ta tag i grejer som t ex slänga färgburkarna från vi flyttade in eller byta lampor i köket eller ja, sånt. Det är stort här. Stort och fint och fan vad jag hoppas att några vill bo här och betala en massa pengar till mig så jag och min pengaångest (jo, det har jag visst det pga lån är dyrt och vi har redan köpt matsäcken att rätta oss efter så att säga).

Oj, nu kommer Andreas och jag som smygvilar lite. Hej.

Så trött

Nils kröp första gången 12 augusti. Nu är han precis överallt hela tiden. Det var som en propp som bara släppte allt annat också för plötsligt ställer han sig upp, går längs med möbler eller ben eller vad det nu är han får grepp om och har till och med tagit ett steg oassisterat här och där. Han sover därmed som en kratta och vaknar två-tre gånger per natt, har svårt att somna om, vaknar tidigt på morgonen (idag kl 5 SKJUT MIG).

Ellen började förskolan igen i måndags och det går toppen men hon sover också asdåligt och ligger vaken och pratar och drömmer massor och skriker och GAAAAAAH JAG BLIR TOKIG.

Åh, och detta: har ju köpt ett nyproducerat radhus (som vi signade i oktober 2016 så ni är förlåtna om ni har glömt) som vi nu ÄNTLIGEN ska få flytta in i i december. Vi behöver ju därför sälja vår lägenhet och har pratat med vår mäklare blabla och kom överens om att höras i mitten/slutet av augusti för action. Jag ringde henne igår och insåg att vi HELT har förträngt att det är val 9 september. Vi vill inte sälja precis i efterdyningarna av valet där oavsett resultat minst 50% av väljarkåren kommer känna stort missnöje, eventuellt även hopplöshet och djup mänsklig ångest. Vi måste alltså ha visning helgen innan och hoppas på att det blir klart snabbt. Det betyder ATT VI SKA FOTA IMORGON (insert panikartad smiley här). Vi är en barnfamilj i en för liten lägenhet, you do the math när det gäller hur mycket vi måste städa idag. Stylisten kommer vid tolv och hon har varit här förut så vi vet ju att det inte är några stora rockader som måste genomföras men ÄNDÅ.

Just det, idag är egentligen min första arbetsdag. Det var ”kul” att ringa chefen igår och ba eh ja hallå hej du jag kommer inte imorgon pga livet. Jag börjar på torsdag. Vilket såklart inte var ett problem pga jobbar med oviktiga skor ej samhällsdrivanse verksamhet samt har mkt bra chefisar.

Oj, nu är klockan 08.03, jag har inte duschat eller klätt mig, Ellen står utanför toaletten och vägrar äta om hon inte ska få äta i vagnen till förskolan och hon börjar om 26 minuter. Hejrå!

Äntligen!

Nils knäckte precis krypkoden efter att ha stått och gungat i vad som känns som tre månader. Från snurrande sittande klump till direkt på alla fyra med fart bara sådär tänkte jag skriva men det var verkligen inte speciellt plötsligt. Ser nu fram emot att gnällnivån kommer minimeras med ca 75%. Heja älskling, din lilla snigel!

”Jag är fantastisk”

Alltså livet som tvååring, så ljuvligt livsbejakande det är ändå. Varenda känsla måste ut och undersökas och vändas på och självförtroendet är ju grandiost at least. Ellen är så fruktansvärt rolig att vara med just nu och jag bävar så mycket inför tanken att vara ifrån henne (och Nils) på jobbheltid så vi bestämde häromveckan att jag bara ska jobba 80% med lediga fredagar hela familjen. Så oerhört lyxigt och unnigt att ha möjlighet att fatta ett sånt beslut. Tack svenska staten och våra karriärer för det. Iallafall, Ellen och tvååringslivet: jag borde verkligen skriva ner hennes knaserier på en daglig basis för hon säger och gör så mycket så jag glömmer av det. Idag har hon bland annat gått omkring och sagt jag är fantastisk! samt berättat en saga om babblar-Bobbo som var på semester på vintern ( det vet man föj det vaj snö ute på vittejn ) och rabblat allt hon kan på engelska (min syrras kille är britt och vi har hängt i sommar) och såklart även berättat om alla som älskar henne; mamma, pappa, nissi, mojfaj, Anna och Martin föjståss

Hon har också börjat förhandla om saker, vilket är oerhört underhållande. Snälla mamma kan jag inte få appa på appen? Baja en liten liten liten timma? (Hon slänger sig med minut/timma/igår/imorgon hela tiden men har ingen uppfattning om tid förutom att igår är nåt som har hänt och imorgon nåt som ska hända).

Älskar att ha en tvååring. Tvååringar är så jävla härliga. Älskar inte så mycket att ha en niomånaders bebis som inte kryper längre än ett par meter (”kryper”) och som bara bara bara bara bara vill gå medelst handhållning. Får han inte det skriker han. Det är tur att han är så jävla gullig samt har lärt sig pussas så jag hinner glömma Den Stora Irritationen som infinner sig ca var 15:e minut pga frustrerad vrålapa.

Ok. Kul inlägg för ingen annan än mig. Hejhej iallafall! Börjar jobba 22:a så då kanske jag kan ta tag i det här igen.

Förlåt!

Men gawd! Läste Johannas inlägg om att blogger inte längre skickar notifikationer vid kommentarer och så var det ju här också. Här har jag gått och tänkt att jag visserligen är så trökig så jag förtjänar det nuförtin men ändå varit lite depp över brist på kommentarer OCH SÅ HADE NI VISST DET KOMMENTERAT *gråtemoji*. Förlåt you guys, ska svara och framförallt vill jag säga att jag verkligen uppskattar era kommentarer!

När jag ändå skriver kan jag väl uppdatera lite på livet. Vi är hos pappa i Lidköping. Jag ligger för närvarande i sängen, det är Andreas barnmorgon. 2-1-grejen funkar bra, tackar som frågar. Eller ja, han tar fler mornar än så men vi går också upp tillsammans ibland pga barn som vaknar och är så jävla gulliga så det är omöjligt att ligga kvar. Ellen är inne i en oerhört kärleksfull fas och när en minst anar det kommer det en liten (kladdig) hand och ett mamma, jag älstaj dej. Du äj det bästa jag vet! och varje kväll ska vi gå igenom vilka hon älskar: mamma, pappa, nissibus, vavava (morfar) och nanna (min syrra Anna) och sen beror det lite på. Det kan vara hennes kompisar byggänget eller babblarna eller som häromdagen Sandra, Jens och Jack eller som hon blygt sa hon som öppnade kylskåpet nu och dom två som sitter däj. Det var mycket gulligt.

Nils är fortfarande högljudd men mest bara glad (och hostig). Okej nu är det tydligen nån där nere som längtar efter mamma väldigt nycket faktiskt så jag får nog gå upp nu.

Bokade pga inställd midsommar nu plåster-på-såret-hotell för ikväll. Här är ett tips från prisexperten: om lyx behövs, boka alltid konstiga tider för bästa pris. Nu ska vi bo i en svit till ett pris lägre än vad vi tidigare har betalt för ett vanligt dubbelrum med rabatt på samma ställe. Jag tänker att barn kan bada badkar (under övervakning) medan jag sover och sen kör vi fotboll, försenat fredagsmys (chips och dip) och woltlevererad mat. Jag ska kanske också bada nu när jag tänker efter. Utan barn, med vin. Sen ska jag hångla med min man i vardagsrummet medan ungarna sover i sovrummet. Så gör vi.

Glad bråksommar

Här har det varit allt annat än midsommarstämning. Pga sjukdom hos 75% av familjemedlemmarna blev våra planer inställda och istället körde vi följande: Nils snorar och dregglar och sitter som en tjock liten härskare och pekar och avgrundsvrålar for the fun of it. Ellen har väl varit den största humörhållaren men är två och skriker också helt random och jag och Andreas ägnade dagen åt att först bråka så fönstren skallrade (nej, vi skrek inte men) och sen hantera varandra i iskyla resten av dagen. Jag var så ledsen så jag inte kunde ha mina linser för dom fick nån himla beläggning efter ett par minuter hur mycket jag än sköljde och gick omkring i pyjamas, inomhus, hemma hela dagen. Vi åt visserligen både nån midsommarliknande lunch (i tystnad) och en jordgubbstårta men i övrigt inte så midsomrigt alls. Vi blev sams efter nattningen igår men jag är känner mig fortfarande helt dränerad. Eller så är det att klockan är typ sex och jag är uppe med barnen.

Min föräldrastil

Jag har länge tänkt skriva mer om föräldraskapet i form av hur jag (vi) tänker kring det men det är ju så stort och omfattande så ja nä men det blir väl inte riktigt av. Så jag gör så här istället (med en bebis sovande på min mage får se hur långt jag hinner).

Min grundinställning är att barn är jävligt kapabla och att alla barn vill väl. Och att det inte är så himla stor skillnad mellan barn och hundar eller barn och vuxna egentligen. Alla är vi flockdjur. Alla vill vi vara del av en gemenskap och alla vill vi ha förhållningsregler, gärna satta av nån annan för att vi inte ska gå sönder i beslutsångest. Det innebär att jag tror att det är min roll som förälder (eller vuxen i allmänhet kring barn) att se till att barn känner sig sedda, kan lita på att jag fixar och att det jag säger stämmer. Nu menar jag inte att en ska kunna fixa precis allt eller veta allt eller aldrig dra en liten lögn för föräldrar är inte superhjältar (eller?) men att det ska stämma generellt. Jag tror också att barn är experter på stämningar och har ett inneboende behov av att göra rätt och att anledningen till majoriteten av trots (”trots”) och liknande utbrott egentligen är vuxnas fel pga vi är stressade, försöker pressa in tusen saker och förväntar oss att barnen ska fatta outtalade grejer och så blir det syntax error i deras huvuden när dom får mixade signaler. Och ja, det här baserar jag 100% på egna erfarenheter no blame på andra föräldrar. Jag skriker åt mina barn. Jag stressar dom och blir irriterad när saker inte går som i mitt huvud och hotar (värdelös förälder) med diverse grejer (eh obs inget soc-farligt men typ du får ingen glass/vi går inte till parken/nu stannar vi hemma) vilket ju 100%-igt resulterar i ungar i olika stadier av kaos. Senast igår hade jag en idiotisk dag planerad (ur undvika kaos-synpunkt) där jag och Nils först var hos ett par kompisar varifrån vi skulle åka direkt till förskolan, hämta Ellen och sen åka hem och hämta ut ett paket och gå hem och göra iordning ett care pack till en kompis barn som ska opereras idag. För att sen såklart gå ut och packa in oss i bilen igen, åka och lämna paketet och hinna hem innan kvällskaoset samt undvika köer. Nils sov givetvis inte hos våra kompisar pga 1) spännande och 2) dum mamma som lämnade hans sovplats Vagnen i bilen ”för att slippa krångla” så han var svintrött och skitsur. Ellen var på jättebra humör men ja, hon är två och Nils hade bajsat i bilen så vi fick byta blöja på förskolan och då skulle hon prompt tvätta händerna = avgrundsvrål när jag råkade torka hennes händer efteråt och sen fick hon inte sitta på förarsätet i bilen och sen råkade jag skruva på korken på smoothien när hon visst inte hade ätit färdigt och sen skrek Nils hysteriskt och jag kan ha vässkrikit MEN VAR TYST NILS så Ellen satte sig på golvet och grät att hon ville vara med pappa. Var det Ellens fel att det var dålig stämning? Eller Nils? Nej. Såklart inte. Det var mitt. Jag skulle ha tagit ett djupt andetag och sett till barnens behov före min tidsstress. Jag kunde ha lämnat paketet efter läggning. Jag hade kunnat ta en kvart extra hemma och kramat Nils och pratat med Ellen. Ni fattar.

Vad tror jag funkar då? Att prata med barn. Berätta vad som ska hända och varför och vad som händer efter. Att lita på att dom förstår och att be dom hjälpa till inom rimliga nivåer. Att prata om känslor och hur dom känns och att dom är okej och att det ibland faktiskt är nödvändigt att skrika lite för att det ska kännas bättre (ja, dom alltså). Att fråga om dom vill ha en kram när det verkar lite kämpigt. Att ha vilodagar när det har varit mycket runtikring eller dom verkar ha en period när det är mycket nytt eller mycket intryck. Att komma ihåg att vi allihop gärna kryper in i nåns famn när det är jobbigt. Eller när vi är glada. Eller när vi behöver tröst. Att vara den famnen. Att ge dom en utmaning och låta dom prova själva först men att alltid finnas där med en hjälpande hand om det behövs. Att låta dom upptäcka att dom är kapabla. (Minen hos ett barn som precis har klarat nåt nytt är det absolut bästa jag vet f ö.) Men också att låta dom veta att dom inte alltid måste vara duktiga eller prestera och att det är okej att göra fel. Att ibland, som igår, gör mamma fel. Att äga sina fel och prata om dom.

Och kanske framförallt: att inse att livet med barn tar 250% längre tid än livet utan och därför planera utifrån det och inte utifrån vad som borde hinnas med på en dag.

Att ha dagar som igår betyder inte att jag är en dålig förälder. Det är okej att vilja skänka bort sina barn ibland eller räkna ner timmarna till läggdags. Det är kanske inte helt kosher att skrika åt sina barn men samtidigt tänker jag att det inte heller är helt dåligt att visa att föräldrar bara är människor också så länge som det inte förträngs eller ignoreras. Jag tror tystnad och rädsla för konflikter är farligt för barns självkänsla och trygghetskänsla.

Det är inte lätt att ha barn. Det går inte att planera eller vara superkonsekvent eller skydda dom från allt. Det finns inget rätt sätt, men ovan är vad jag utgår ifrån i valen jag gör och hur jag beter mig.

Är ensam hemma. Kommer typ inte ihåg vad man gör när man är ensam hemma. Började iallafall med att kissa när jag var kissnödig istället för att vänta tills avkommorna tillät. Har även ätit en glass, druckit en espresso och satt på andra säsongen av Marcella.

Sommarönskelista

Igår pratade vi om vad vi vill ha ut av sommaren. Jag pratar inte om vart vi ska åka eller vad vi ska göra utan om sommarvardagen. Det vore så jävla tråkigt om hela sommaren försvann i nåt jävla pick-plock-stress-sömnbrist-härj för nu finnas alla möjligheter till annat. Det här önskade jag mig:

* Att få sova utan dåligt samvete (mest mitt problem med samvetet men måste likt förbannat lösas)

Plan:
Vi kör 2 dagar-1 dag där Andreas alltså tar 2/3 av alla mornar. Klockan åtta käkar vi gemensam frukost. Skrattade för övrigt lite åt att åtta innan barn var typ mitt i natten och nu är nästan lunch om man är föräldern som har morgonvakt. Det går såklart att få riktig sovmorgon också men med tanke på att vi ofta lägger oss elva så är åtta ändå nio timmars sömn (om än avbruten av HÄMTA MÖLK PAPPA! eller WAAAAAOOO!)

* Försöka minska startsträckan för aktivitet

Plan:
Att alltid ha väskan packad och klar (tack för tips Hanna !) samt klä på/smörja in barn direkt vid första blöjbytet när dom ändå är följsamma. Unlike alla andra mornar när dom likt blodhundar vittrar upp minsta föräldravilja och går från änglar till HAHAHA DU KAN INTE TA MIG NEEEEEEEJ INTE SMÖRJA MIG JAG VILL INTE INTE TA MIG SLUUUUUUUUTA

* Tid att slappa utan att samtidigt behöva vara klättervägg/baywatch/matlåda

Plan: Det löser vi. Kan ta barnen i skift lite.

* Prioritera tid för oss som par. Så lätt att vara Familjen AB och bara sköta maskineriet och efter läggning/vid dagvila slänga sig i närmsta soffa med telefonen i högsta hugg

Plan: Stora plockrundan på morgonen. Alltså en småbarnsfamilj likt min kan lätt göra atombomb med ett hushåll på mindre än 24 timmar. Sen ska vi bägge försöka fixa en grej per dag (haha så ambitiöst) för oss. Obs att det kan vara en promenad med barn i vagn för att få prata lite. Måste inte vara barnfritt, bara vuxenfokuserat.

* Få tid för matlagningslust

Plan: ja, varsågod Linn. Matlista, veckomenyer och tid för prepp.

Ser ni hur spontana vi (inte) är? Så kul och go with the flow att ha barn. Ändrar nästan inte livet nåt det här med avkommor, känns inte som ett heltidsjobb osv. Nä, men seriöst så är det sånt här som gör att det frigörs tid till just slappa och kunna få infall i vår familj. Annars är vi bara en lat hög som borde en massa saker och så går dagarna där ingen nånsin är riktigt ledig. Hoppas det kommer funka även i praktiken.

Jag är så kär i mina barn just nu. Ligger bredvid Nils i sängen när han sover för att jag vill vara nära honom när jag egentligen skulle kunna duscha/se på tv/whatever. Igår lade jag Ellen vid dagvilan ch hon rullade ihop sig till en liten boll på min arm, med ryggen hårt tryckt mot min mage och domnade på tio sekunder. Sen låg jag och tittade på henne i en halvtimma och kände kärleken bokstavligt talat pulsera i kroppen. Nu är hon på förskolan och jag längtar ihjäl mig. Det är bara idag och imorgon, nästa vecka samt mån-ons veckan efter kvar till sommarlov som tur är. Jag och Andreas kör det klassiska semester/föräldraledighetsbytet i sommar så när han går på semester onsdagen innan midsommar så ska vi vara lediga ihop tills jag börjar jobba igen 1 september. Prisa Sverige och vårt fantastiska system. Nu har vi ju haft skjuts i tur i egna omständigheter (avgångsvederlag) men med Nils kommer vi ha varit lediga tillsammans nästan 6 månader. Först tre månader när han föddes och nu 2,5 i sommar plus lite strödagar. Det är ju helt sjukt länge när man (jag) tänker på det.

Har trots ovan drömläge iallafall ångest över att börja jobba. Inte jobbet i sig men att vara borta från barnen (trots att jag ganska ofta längtar efter att vara just borta från barnen). Det är mina sista skälvande (nej) månader som föräldraledig liksom. Känner ett behov att maxa det. Söva dom i famnen så ofta jag kan. Snusa extra mycket i deras nackar. Pussa deras mjuka runda kinder. Skratta leka fixa mysa läsa vagga natta gosa. Nils är som tur är en riktig myshög som tar varenda möjlighet han får att knöla in huvudet i brösten eller trycka sitt lilla huvud mot ens kind eller pussa där han kommer åt. De senaste dagarna har han börjat ropa MA-MA eller oftare BA-BAA för att sen kasta sig i famnen när vi plockar upp honom. Åh, lille Nils. Mitt minsta barn. Min pusselbit och hjärtas fröjd.

Saker jag är sugen på

1. En stor djup jävla kopp svart kaffe. Orkar ej gå och göra/kan ej gå och göra pga bebis i sovposition i knät.

2. Köpenhamn. Kanske tivoli, kanske bara strosa runt lite.

3. Berlin. Åh, mitt älskade Berlin. Kommer aldrig inte längta dit.

4. SEMESTER. Har varit lediga så mycket det senaste plus sommarmaj så det känns helt orimligt att det måste vara vardag. Att Ellen ska gå på förskolan och Andreas jobba? Näe. Ropen skalla, semester till alla!

5. Men kanske en Skånetur i sommar ändå? Positivt: ca allt. Negativt: orka packa släpa bära fixa flytta åka med småbarn.

Några korta

1) är orimligt sugen på att flytta till hus. Inte radhuset vi har köpt med en kvadrats gräsmatta utan ett riktigt hus. Ett hus med trädgård och stor altan och rymd. Det har vi inte råd med i Stockholm med i övrigt bibehållen livskvalitet så det är Projekt Framtid (med med mitt tålamod vill jag ju flytta igår helst)

2) min son är sjuk. Igen. Den här gången är det vattkoppor och precis när vi trodde det var en lindrig variant som snart är över ploppar det upp prick efter prick efter prick. Jag. Orkar. Inte. Ja, plus sjukt synd om honom såklart.

3) blir barn som bärs mycket i sjal senare i sin motoriska utveckling? Har googlat men hittade bara att ergonomiska barnvagnar typ bugaboo är skitdåliga för densamma. Hatar ju bugaboo så är ej förvånad men. (Har en bugaboo dubbelvagn som vi köpte (ja begagnad) innan Nils föddes som fortfarande är oihopsatt på vinden pga hatar den så mycket samt Ellen har ben och kan gå. Förlåt Hanna för noll barnvagnslove!)

4) hur giftigt är myggift egentligen? Får liksom samma reaktion i huden som jag får i pricktest mot t ex jordnötter som jag är dödligt allergisk mot. Inte heller här har google varit speciellt hjälpsamma.

5) är det rimligt att dricka 1,5 glas rosé dagligen sommartid? Har blivit lite besatt nämligen.

Ok nu vaknar barnet igen. Hej hej

Att vara mer än bara förälder

Jag är hos pappa med barnen. Andreas har heldagskonferens med övernattning i Stockholm och Ellens förskola vattkoppsvarnar och efter sex månaders back-to-back-sjukdomar orkar jag (vi) inte med en omgång vattkoppor också -> ensam med två barn i tre dagar i sjuk sommarvärme -> åkte till pappa. För att ha det överstökat: det är ljuvligt här. Vi har allt vi kan behöva (förutom en till förälder) och Ellen har väl aldrig varit så lycklig som när hon kan springa nakenfis hela dagarna, bada när hon vill och allmänt härja runt utomhus utan att nån direkt behöver vakta henne (ja alltså vaktar ju vattnet, men springer fan inte efter henne på gräsmattan).

Men jag. Jag är 145% förälder just nu. Det ryms inget annat än det ständigt ambulerande moderskapsskeppet här just nu. Mellan en aktiv tvååring och en sjumånaders bebis som inte kan, men väldigt gärna vill, krypa finns det cirka 1 timma av dygnets 24 för mig. Och då ska det ändå diskas flaskor och plockas leksaker och tvättas och och och. Sjumånaders bebisar är ju för övrigt världens bästa preventivmedel om dom inte har lärt sig krypa. HEL-VE-TE vilket gnäll det är hela tiden om han inte får vara 1) i famnen (superglad) eller 2) se på babblarna (superglad). Gud nåde den som sätter ner honom med en hög leksaker och ställer sig en meter bort för att ta kaffe. Sover gör dom i och för sig men vaknar för att käka båda två (ja vi borde ta det med Ellen jag vet). Inatt vaknade dom praktiskt nog samtidigt så då låg jag på mage i sängen med en flaska i varje hand tills bägge hade somnat om, men jag gissar att jag kommer åka på varannan timma-vaket inatt bara för det.

Det. Är. Utmattande.

Det är jättemysigt också. Jag älskar mina barn men jävlar vad jag kommer lämna dom till Andreas när han kommer imorgon kväll. Hejdå ungar, mamma ska bara gå i ide ett par dygn. Nä, skoja såklart. Som om det skulle funka så. Borde kanske öva på att det ska funka så, men just nu funkar det så här i mitt huvud:

FAN VAD JOBBIGA DOM ÄR JAG VILL BARA VARA IFRED HÅLL KÄFTEN OCH TA BORT DINA KLADDIGA FINGRAR OCH SLUTA RIVA MIG I ANSIKTET JAG BLIR TOOOOOOOOKIG HUR LÅNG TID ÄR DET KVAR PÅ DEN HÄR TORTYREN?

När möjlighet ges att vara ensam:

MEN DOM ÄR JU SÅ GULLIGA BÄST JAG TAR MED MIG EN OCH GÖR NÅT MYSIGT TITTA DEN SOVER SÅ FINT JAG KAN SITTA HÄR BREDVID BARA OJ VAD ANDREAS HAR HAFT DOM LÄNGE NU JAG MÅSTE NOG HJÄLPA TILL INTE SKA JAG VARA BORTA GUD JAG ÄR EN KASS MAMMA

Fiffigt naturen, fiffigt.

För om jag inte skriver här kommer jag inte ihåg (Ellen 2 år)

Ellen är så jävla rolig med språket nu. Hon suger åt sig ord som en himla svamp och pratar i princip obehindrat förutom att hon fortfarande byter ut konsonanter. Det börjar hon iofs också korrigera nu och det är nog bara g och riktigt rullande r som hon inte säger så ofta. Häromdagen stoppade hon mig på gatan och ba vänta mamma! Titta hjujen är punpade föjståj du. Nu äj dom pejfekta. Det är mycket som är pejfekt och jättejättefint just nu. För att inte tala om hennes förhandlingsskills när hon vill ha nånting. Jag måste ha nappen tje minutej till faktiss Hon förstår givetvis inte tid på det sättet men hon kan räkna till tio och kan alla siffror separat, svara på frågor om vilken siffra som kommer före eller efter och räkna objekt korrekt så det händer att jag säger att vi ska göra nåt om fem minuter och hon förhandlar om ett högre eller lägre nummer beroende på om hon gillar det som ska göras eller inte.

Hon har också väldigt många olika personligheter och vi vet aldrig riktigt om det är Ellen (Ide), Tåget Troy, Bärgarbilen Tom, Racerbilen Rory eller Thomas (O’Malley från Aristocats eller Thomas the tank engine, det varierar) som vaknar på morgonen. Ja, hon gillar fordon väldigt mycket heh. Föredrar att stå på Ica och ropa på Rory framför Thomas men men.

Det är en bestämd liten person som bor här och hon har såklart börjat med dom härliga utbrotten för oftast random grejer som gaffeln låg på fel håll eller vattnet var ljummet och inte iskallt när hon skulle tvätta händerna. Ni vet, logiken som ingen förstår i små hjärnor. Jag föredrar ju ligga på golvet och skrika-infallen framför den plötsligt selektiva dövheten eller avsaknaden av samtliga skelettdelar i kroppen som hon tar fram när hon inte vill något. Det första är ju ändå lite underhållande i sin dramaturgi medan de två sista mest är extremt tålamodsprövande och tar fram mina absolut sämsta sidor. LÄGG AV NU ELLEN! FÖR HELVETE! kan jag ha väst ett par gånger (ehm) mellan ihopbitna käkar i omklädningsrummet på förskolan samtidigt som jag har lett lite urskuldrande mot pedagogerna som klär på tusen barn medan jag inte får på ett av mina ens en mössa. På tal om förskolan så gillar hon fortfarande att gå dit (phew). Vi har nog haft gråtiga lämningar färre än handens fingrar. Inte för att jag drabbas direkt för jag lämnar inte men ändå.

Ellen är förutom ovan ett väldigt glatt barn och framförallt väldigt snäll, omtänksam och inkännande. Hon har världens fantasi och leker jättebra på egen hand, men hon är också känd för att berätta sagor vid läggdags Det vaj en dång en bil, MEN en dag kom det en... och häromdagen i bilen iscensatte hon en samling på förskolan. Vi hade varit på Siggesta gård och precis hoppat in i bilen när hon ba Nu äj det samling! Föj pappa äj häj å mamma äj häj åhej åhej föj Nissi äj häj.. Okej, nu äj det sångpåsen. Jag böjaj. *låtsas plocka upp ett kort ur sin imaginära påse* En katt! Lijje katt lijje katt, lijje söte ka-atten vet du att vet du att det blij mött på na-atten? Okej, nu äj det mammas tuj att välja kort. Höll på att köra av vägen för jag skrattade så mycket. Vi roade oss med låtsaspåsen i princip hela vägen tills vi var förbi Nacka.

Lilla Ellen. Så liten egentligen, men ändå så stor. Så hjälpsam (när hon vill), så stark och så beslutsam. Så himla underfundig och rolig och älsklig. Jag trodde aldrig jag skulle älska så här.

Saker jag önskar att jag visste/fattade med första ungen

Att få saker egentligen är farliga.

Att alvedon och nässpray visst funkar på småbarn (alvedon till yngre än 5 kilo kanske ska okejas av iaf BVC men i övrigt KÖR!). Att alvedon är toppen vid sprutor, vid tandlossning och vid nattetid vid allmänt jobbigt gnäll. Om inget annat hjälper (pratar inte varje dag här men när ungen är out of ordinary jobbig) och barnet är ålar som en mask och är gråtigt, kliigt, snorigt och dant: alvedon. Inte i femtioelva dagar och inte jämt men som utväg när allt verkar fel. Och nässpray om dom är svintäppta och inte kan sova. Sömn läker allt osv.

Att väldigt många barn gillar att sova med en filt över ögonen. Bägge våra somnar direkt om en slänger över en snutte.

Att det inte är så jävla bråttom med allt. Skitsamma om en vill sitta hemma i soffan i tre månader i ensamhet. Skitsamma om en inte vill att nån annan ska hålla ungen. Skitsamma om allt förutom 1) bebin mår bra och 2) en själv känner sig som en människa. Det är okej att duscha färdigt om barnet börjar skrika mid-schamponering. Den dör inte och en mår bättre färdigduschad än med kliigt schampoo i hårbotten och en halvtvålig kropp.

Att en vet mer än vad en tror om barnet.

Och framförallt: att det inte dör varannan sekund. Dom är tåliga små jävlar, bebisar. Tuffa, tåliga, livsglada smånjutare som mest bara vill hänga med familjen och bli sedda.

Sex månader!

Nils, din rakt igenom ljuvliga lilla varelse, grattis på halvårsdagen! Tänk att du har funnits hos oss i sex månader? Tänk att det var du som kom? Eller självklart var det du. Det har alltid varit du, min lilla lyckliga golden retriever-valp. Du är glad jämt eller nästan jämt iallafall. Inte så mycket när vi lämnar dig ensam i ett rum eller om vi missar att du är hungrig för lord have mercy vad du kan skrika då. Sen nån vecka tillbaka skriker du MA MA MA MAAAAA MA MA MAAAAA om du känner dig förbisedd och jollrar glatt pa pa ba pa pa pa när du är nöjd. En inte helt rättvis fördelning kan jag känna men eftersom jag är den enda som kan få dig att pärlskratta så förlåter jag dig.

Du kan sitta nu. Eller du kan sitta nu när du inte blir för ivrig och kastar dig fram och tillbaka eller ser nåt kul som du bara måste slänga dig mot. Du fattar mamma, pappa och Ellen och kollar rätt när vi frågar var vi är.

Förra veckan (typ) kom vi på hur gammal du är och började ge dig mat mer än bara nån sked här och där och jävlar vad du äter. Jag tror vi kommer få sluta med mjölk snart för du visar med tydlighet att du inte vill ha medan du kan käka en hel tallrik gröt sekunden senare. Det är kul att ha en unge som äter. Din syster var och är fortfarande väldigt kär i sin mjölk förstår du.

Du är kanske 75 cm lång och väger runt 8 kilo. Vi ska till BVC på fredag så jag vet inte exakt. Du har iallafall kläder som Ellen hade när hon var närmare året och vi rensar ut i en rasande takt här hemma.

Du sover med ett uppvak mellan 19.30-06.10 och sen fyra småstunder på dagen. Jag har försökt göra ett sovschema på dagen och det funkar väl typ 75% av dagarna, resten är ärligt talat mitt fel.

Nu vaknade du. Du är alltid glad när du vaknar, idag inget undantag. Min älskade unge. Min sista pusselbit. Älskade vän, du är det bästa som kunde hänt och jag kommer älska dig i evighet.

Tänk att det kan kännas så motsatsigt på så kort tid? Eller tänk att jag kan känna så motsatsigt ska det väl stå om vi ska vara ärliga och här är vi ju aldrig nåt annat än ärliga, no? Idag har jag haft en perfekt dag. En supermysig förmiddag med glädjespridaren Den Yngre som precis har lärt sig att sitta (HALLELUJA!) och fatta grejer och bara är mjuk och tjock och glad hela tiden. Plus, åh det här är det bästa, han har börjat gosa med flit. Pussas och dunkar in huvudet i axeln eller bröstet eller var han kommer åt och gnussar runt huvudet och mmm:ar och fnittrar. Alltså fem månaders bebisae är fan perfektion i sin renaste form. Sen hämtade vi en skitglad Ellen på förskolan, hoppsade ut i bilen och åkte till Liljeholmen för att shoppa lite. Ellen fick bestämma om hon ville åka hem och leka med babblarna eller åka och köpa nya kläder och då valde hon att köpa nya kläder hörst nya tädej mamma. Hen leta babababa henna. Släppte lös henne på Polarn o Pyret där hon bestämt pekade på ett hörn och deklarerade tanna däj mamma. Ida välja hälv. och sen plockade en tisha till henne själv och sekunden senare en till likadan en töja till Ida å en töja till Nissibus mamma. Likadana töjor till Ida å Nissibus. Tom, nu betajaj vi. Så well, ja men det gjorde vi. Sen gick hon med påsen i ena handen och mig i den andra och småsjöng lite och var allmänt världens ljuvligaste barn innan vi åkte hem och hade fredagsmys. Hon har stenkoll på fredagsmys. Det ska vara chips, dip och firardricka (svartvinbärssaft) och så ska vi sitta i vardagsrummet och skåla och dubbeldippa (duddelditta) och skratta. Hon har livsnjutandet down to a T. Inte så konstigt när hon brås på mig och Andreas som ju inte är kända för att ducka livets goda så att säga. Sen åt vi middag, bägge barnen slängde i sig och var superglada, lekte nakenfis i sängen (sätta på pyjamas) och tog varsin unge (jag fick Nils pga pappa hova mig idag ) som somnade på fem minuter blankt. Älskar mina barn. Älskar älskar älskar mina barn. Och min man. Mmm..min familj.

Balansen balansen balansen

Hur ska man förresten få ihop ekvationen att inte vilja ha fler barn pga himla nöjd med dom jag har men samtidigt få panik över att aldrig mer ha en bebis? Hur får man ihop att vilja vara med sina barn alltid alltid ALLTID med att också behöva, verkligen behöva, vara utan dom också? Att aldrig mer vilja jobba med att inte egentligen vilja vänta en dag till med att börja jobba?

Det finns inget i livet som ger mig mer ren lycka än Ellen och Nils men jag är inte byggd för att bara vara deras mamma. Jag är supermegaspricklycklig med dom men också lite tom och mörk och dämpad i bakgrunden när jag inte har nåt annat.

Hävde väl ur mig all skit till Andreas igårkväll och ibland önskar jag att mina känslor inte vore så EXTREMT domedagsstyrda för när jag väl börjar känna att nåt är fel så blir det liksom SÅ HIMLA FEL OCH UNDERGÅNG OCH SKILSMÄSSA OCH ja ni fattar. Och det ligger ju något i att det inte är skitlätt att ha två barn under två år och samtidigt ha ett fantastiskt, hett och givande förhållande och helt ärligt det är inte direkt som att jag orkar göra nåt åt det men GAWD ibland vore det ju trevligt att vara nåt annat än bara co-parents. Och när jag väl börjat tänka på det så ba NÄE DET FINNS INGEN UTGÅNG HÄR och så gör jag en dramatisk scen här hemma med en rätt elak (om vi ska vara ärliga) domedagsprofetia och så pratar vi och så tar det tre timmar och så POFF undergångskänslorna borta. Vadå inte kär? Klart jag är. Han är ju fantastisk och vi har det super och yada yada. För egentligen har vi ju det jättebra. Jag älskar ju vårt liv. Våra barn. Oss. Honom. Han är ju min person for life. Men fan, jag behöver påminna mig själv om det ibland. Vi behöver ta tag i att skaffa barnvakt och göra nåt ensamma. Fan livet alltså, inte så jävla självklart alla dagar.

Snälla säg att det inte bara är jag

Jaha, nä men det här med att vara hemma gör mig ju inte till en speciellt härlig person, det gör det inte. Visst, det är mysigt med bebis och visst, jag älskar mina barn blablabla men det här med att bara vara hemma och bära runt på en klump, tvätta städa hänga torka mata byta blöja bädda hämta barn? Jag blir en sur, grinig och missunnsam människa och framförallt så blir jag väldigt hatig på min man. Vi pratar nä men skilsmässa kanske ändå är en bra idé?-hatig. Allt han gör stör mig. Allt han inte gör stör mig. Hela hans uppenbarelse stör mig så långe den inte handlar om att han har barnen eller typ utför hushållsarbete när han ändå känns praktisk att ha. Jaha, okej nu regnar det också. Och jag är astmatät pga vårjäveln och tar en jävla massa kortisontabletter och nä men fy fan, ska livet vara så här verkligen?

Jaha, en helg till till räkningen. Pappa och min syster har varit här. Vi skulle egentligen ha åkt till Lidköping men Skrällens feberskit ställde in det men då ringde pappa och sa om inte Mohammed kan komma till berget får berget komma till Mohammed och så var det med det. Ellen vaknade feberfri efter en hel natts sömn igår morse SUPERPEPP på att Vavava (morfar) och Nanna (Anna) skulle komma på fjedasmys. Alltså hon kan säga både morfar och Anna och även sitt eget riktiga namn men envisas med att använda orden hon först började säga när hon pratar. Ja, hon kallar ju sig själv för Ida om nån har missat det. Vi gissar att det är för att en av hennes första böcker var en sångbok med Lille Katt i Astrid Lindgren-tappning där vi förklarade att mor är mamma, far är pappa och sen att det lilla barnet i slutet var Ellen. Lille ja, lille ja, lille söte Ida ni vet? Det verlar iallafall ha fastnat så till den grad att hon vägrar byta namn när hon pratar om sig själv. Skitsamma. Helgen var fantastisk förutom att Ellen grät i 20 minuter när pappa och Anna åkte härifrån pga IDA ÅSSO HÖLJA MÄ!.

Veckan som gick hade sina ups and lows i övrigt också. Ellen hade över 39 graders feber när jag hämtade henne på förskolan i tisdags och har varit sjuk. Igen. Nils fick vaccin i måndags och har sen dess liveat djävulens avkomma med nån form av avgrundvrål som låter som en blandning av en arg tupp och en flygödla från Jurassic Park vilket han har demonstrerat missnöjt cirka all vaken tid den här veckan. I torsdags fick jag en respit på några timmar när jag käkade middag med Jenny, typisk UP på många sätt faktiskt. I fredags gav däremot ungjävlarna igen nåt så ini. Vid ett tillfälle gick jag ut i köket och grät av frustration medan dom hade nån form av skriktävling i vardagsrummet och sen fick jag bita jävligt hårt i en napp för att inte bara låsa ut dom på innergården. Jag älskar mina barn väldigt mycket men HELVETE ALLTSÅ vad vidriga dom har varit i veckan. Jag brukar ha förvånansvärt bra tålamod med Ellens fejkgnällgråttrams och Nils gnäll men nästan två veckor instängd i lägenheten gör mig inte till en bra person. Ja, vid flertalet tillfällen skrek jag åt mina barn, 5 månader och snart 2 år. MEN NU FÅR NI VÄL FÖR I HELVETE VARA TYSTA! skrek jag. Det var så himla effektivt av mig eftersom små barn verkligen förstår sånt. Så väldigt bra och givande var det. Verkar dock inte ha gett dom några större men för den stora klappade mig på kinden och sa höjåt mamma. Inte meninen mamma. Baja koja lite baja. och den andra försökte äta upp min nästipp med sin slemmiga käft.

Imorgon ska Ellen till förskolan HALLELUJA! och Nils har under dagen varit en himla ängel och sitt vanliga jag så förhoppningsvis är han det imorgon och jag kan få ägna första delen av dagen till att pussa på knubbiga bebiskinder, snusa svettig bebisnacke och kolla på några avsnitt Scandal i tystnad.

Och ja, varsågoda att tyck att jag är en olämplig förälder. Det är helt okej. Det tycker jag också emellanåt innan dom somnar och allt är förlåtet pga älsktsunamin kommer. Åh, på tal om älsk! Ellen har sagt äska dej mamma helt oprovocerat innan hon skulle gå och lägga sig. Dog rätt hårt då.

Saker jag inte förstod när jag var yngre

Baksmällor.

Myskläder.

Alltså jag har så så SÅ många gånger sagt baksmälla är bara en mental inställning. Hahahaha. Hahaha. Haha. Jaha ok. Sist jag var ute och drack 4 öl kräktes jag i 24 timmar. Hade gärna haft en annan mental inställning.

Och myskläder ja alltså jag menar att byta om när en kommer hem från jobbet/skolan. Gjorde ALDRIG det förr. Gör iofs inte det nu heller om vi ska vara petiga. Nu klär jag bara av mig fast utan att sätta på mig nåt annat. Min vanligaste hemmaklädsel: trosor, linne, eventuellt en tröja. Eventuellt.

Ja, jag förstod inte feminism heller men alltså det var bara för att jag var ung, dum och obildad. Och ignorant samt priviligerad. Jag har aldrig märkt... *facepalm*

Skrällen är sjuk och ett ynkligt litet vaja hos mamma!-paket. Hon har inte mer feber än typ 38 grader och är lite snorig så hon borde inte vara så dålig men jag vet inte om det är för att hon måste dela med sig av knätiden eller om hon är nåt annat sjuk, men hon är så liten och ledsen. Hon piggnar till emellanåt och är på strålande humör så hon är ju inte döende men när hon är liten och ledsen och trött? Herregud mitt hjärta då. Idag har hon typ velat sova sen halv tio (hon vilar halv tolv) och jag förhalade till elva när vi lade oss i sängen och hon somnade på mindre än en minut på min arm. Nils somnade strax innan när jag matade honom så nu ligger som i varsin säng och sover och jag borde väl carpa tiden men sitter istället emellan och vakar. Vi ska egentligen åka till Örebro ikväll för Andreas ska på 40-årsfest imorgon och istället för att vara ensam med bägge tänkte vi köra hotellkväll och sen hänga med hans familj under helgen, men det känns lite som att det blir inställt. Jag hade ändå sett fram emot lite miljöombyte. Det känns som att jag är inlåst i vår lägenhet nuförtiden.

Idag var det min tur att natta Ellen. Vi kör generellt varannan dag så det är ju egentligen kanske givet men varje kväll frågar vi vem ska sova Ellen ikväll? och varje kväll svarar hon rätt. Hon somnade i min famn mitt i en mening och nu ligger jag i mörkret bredvid henne och bara lyssnar på dom där små andetagen och typ försöker hålla tillbaka fjärilarna nej elefanthjorden i bröstkorgen. Det är väldigt mycket som är klyschigt med att ha barn men alltså jag trodde inte det gick att älska så här? Eller gick och gick, jag visste inte att den här dimensionen fanns. Och att två barn inte blir dubbelt så mycket utan en exponentiell explosionsökning av ren kärlek. Att vi skaffade (kunde få) två barn och så här tätt är det absolut bästa som har hänt mig. Jag älskar att ha två barn. Jag älskar att jag inte behöver sörja Ellens pyttighet för den platsen fyller Nils och jag älskar att få följa bägges väg framåt.

Sak jag känner när nån berättar att de ska ha barn (förutom grattis)

1) Åh välj kejsarsnitt

2) Åh flaskmata ungen

Jag säger givetvis inte det eftersom MEN HERREGUD håll käften om andras val, men jag typ biter mig i tungan för att inte börja ”tipsa”. Jag är typ sugen på fler barn bara för att få föda igen. Tänk om jag hade vetat det innan Nils? Tänk att jag hade sluppit ha ångest i 35 veckor då. Eller tänk om jag hade vetat innan Ellen? Då hade jag stått på mig istället för att vika ner mig i ”naturlighet”-sträsket och fått se fram emot Nils förlossning. Also kanske hade känt mig som en mindre kass mamma som inte ville bröstmata Skrällen. Känsla första barnet vid ingen amning: skam skuld fast samtidigt oväljbart alternativ pga omständigheterna. Känsla andra barnet: men herrejävlar sluta tjata om dom där brösten mina ungar är fiiiiiiiine!

Så, ifall nån är på kanten av vågskålen och känner att ni behöver lite pepp för att våga välja det som känns bäst för er och det råkar vara ett av ovan bespottade alternativ: dom är fkn awesome. Bästa jag gjort och bästa jag gjort. Vi är många i er ringhörna också. Gör det som känns bäst för er!

Jag var med på Ellens förskola idag fram till vilan när jag inte kände för att sitta i ett nedsläckt rum i 1 1/2 timma så jag tog min unge i handen och drog hem för FJEDASMOS. Hemma väntade Världens Gladaste Bebis och en jävla massa choklad som jag kan ha hetsköpt på mathem när jag lade ordern 23.05 i förrgår. Hehe. Heee. Men seriöst tho, Noblesse apelsin?! Ja, den är slut nu ja. Nu sitter jag med Nils i famnen och har sett På Spåret. Andreas har (förmodligen) somnat under nattningen, som han gör 9/10 gånger. Herregud han är en sån ROOKIE! En får ju absolut inte under några villkor lägga sig ner men well ja nä han ba men hon ville ligga på mitt bröst och sen lade hon sin hand på min arzzzzzzzzznark. Funderar på att ta med mig bebin och joina resten av gänget för det är så sjukt mysigt att ligga inklämd mellan mina familjemedlemmar. Alltså jag kanske verkar tuff och så ibland och raljerar över barn och få vara ifred och blabla men det finns inget INGET jag gillar mer än helger när vi får vara tillsammans hela familjen. Mmm...min familj. Men på tal om ensamtid så har jag också precis bokat en miniweekend i Gdansk med min bästis. En liten trettiofemårspresent till oss från oss för samma kostnad som vår vanliga present till varandra: finrestaurangbesök. Alltså flyg plus boende på femstjärnigt hotell två nätter för mindre än 1500 kr per person. Känner eventuellt att vi är lite genier faktiskt.