torsdag, juni 7

Jag är så kär i mina barn just nu. Ligger bredvid Nils i sängen när han sover för att jag vill vara nära honom när jag egentligen skulle kunna duscha/se på tv/whatever. Igår lade jag Ellen vid dagvilan ch hon rullade ihop sig till en liten boll på min arm, med ryggen hårt tryckt mot min mage och domnade på tio sekunder. Sen låg jag och tittade på henne i en halvtimma och kände kärleken bokstavligt talat pulsera i kroppen. Nu är hon på förskolan och jag längtar ihjäl mig. Det är bara idag och imorgon, nästa vecka samt mån-ons veckan efter kvar till sommarlov som tur är. Jag och Andreas kör det klassiska semester/föräldraledighetsbytet i sommar så när han går på semester onsdagen innan midsommar så ska vi vara lediga ihop tills jag börjar jobba igen 1 september. Prisa Sverige och vårt fantastiska system. Nu har vi ju haft skjuts i tur i egna omständigheter (avgångsvederlag) men med Nils kommer vi ha varit lediga tillsammans nästan 6 månader. Först tre månader när han föddes och nu 2,5 i sommar plus lite strödagar. Det är ju helt sjukt länge när man (jag) tänker på det.

Har trots ovan drömläge iallafall ångest över att börja jobba. Inte jobbet i sig men att vara borta från barnen (trots att jag ganska ofta längtar efter att vara just borta från barnen). Det är mina sista skälvande (nej) månader som föräldraledig liksom. Känner ett behov att maxa det. Söva dom i famnen så ofta jag kan. Snusa extra mycket i deras nackar. Pussa deras mjuka runda kinder. Skratta leka fixa mysa läsa vagga natta gosa. Nils är som tur är en riktig myshög som tar varenda möjlighet han får att knöla in huvudet i brösten eller trycka sitt lilla huvud mot ens kind eller pussa där han kommer åt. De senaste dagarna har han börjat ropa MA-MA eller oftare BA-BAA för att sen kasta sig i famnen när vi plockar upp honom. Åh, lille Nils. Mitt minsta barn. Min pusselbit och hjärtas fröjd.

Inga kommentarer: