fredag, augusti 10

”Jag är fantastisk”

Alltså livet som tvååring, så ljuvligt livsbejakande det är ändå. Varenda känsla måste ut och undersökas och vändas på och självförtroendet är ju grandiost at least. Ellen är så fruktansvärt rolig att vara med just nu och jag bävar så mycket inför tanken att vara ifrån henne (och Nils) på jobbheltid så vi bestämde häromveckan att jag bara ska jobba 80% med lediga fredagar hela familjen. Så oerhört lyxigt och unnigt att ha möjlighet att fatta ett sånt beslut. Tack svenska staten och våra karriärer för det. Iallafall, Ellen och tvååringslivet: jag borde verkligen skriva ner hennes knaserier på en daglig basis för hon säger och gör så mycket så jag glömmer av det. Idag har hon bland annat gått omkring och sagt jag är fantastisk! samt berättat en saga om babblar-Bobbo som var på semester på vintern ( det vet man föj det vaj snö ute på vittejn ) och rabblat allt hon kan på engelska (min syrras kille är britt och vi har hängt i sommar) och såklart även berättat om alla som älskar henne; mamma, pappa, nissi, mojfaj, Anna och Martin föjståss

Hon har också börjat förhandla om saker, vilket är oerhört underhållande. Snälla mamma kan jag inte få appa på appen? Baja en liten liten liten timma? (Hon slänger sig med minut/timma/igår/imorgon hela tiden men har ingen uppfattning om tid förutom att igår är nåt som har hänt och imorgon nåt som ska hända).

Älskar att ha en tvååring. Tvååringar är så jävla härliga. Älskar inte så mycket att ha en niomånaders bebis som inte kryper längre än ett par meter (”kryper”) och som bara bara bara bara bara vill gå medelst handhållning. Får han inte det skriker han. Det är tur att han är så jävla gullig samt har lärt sig pussas så jag hinner glömma Den Stora Irritationen som infinner sig ca var 15:e minut pga frustrerad vrålapa.

Ok. Kul inlägg för ingen annan än mig. Hejhej iallafall! Börjar jobba 22:a så då kanske jag kan ta tag i det här igen.

Inga kommentarer: