onsdag, april 4

Snälla säg att det inte bara är jag

Jaha, nä men det här med att vara hemma gör mig ju inte till en speciellt härlig person, det gör det inte. Visst, det är mysigt med bebis och visst, jag älskar mina barn blablabla men det här med att bara vara hemma och bära runt på en klump, tvätta städa hänga torka mata byta blöja bädda hämta barn? Jag blir en sur, grinig och missunnsam människa och framförallt så blir jag väldigt hatig på min man. Vi pratar nä men skilsmässa kanske ändå är en bra idé?-hatig. Allt han gör stör mig. Allt han inte gör stör mig. Hela hans uppenbarelse stör mig så långe den inte handlar om att han har barnen eller typ utför hushållsarbete när han ändå känns praktisk att ha. Jaha, okej nu regnar det också. Och jag är astmatät pga vårjäveln och tar en jävla massa kortisontabletter och nä men fy fan, ska livet vara så här verkligen?

1 kommentar:

josefine sa...

Oh lord vad jag känner igen mig i detta inlägget. Exakt så här var jag också med jämna mellanrum när jag var föräldraledig. Kände mig uppfylld av raseri och besvikelse och "så här kan man väl FÖR FAN INTE HA DET???". Det gick ju över. Men när man känner de där känslorna så ... ja då tar de ju över alltihopa. Tur att det vänder.