torsdag, juni 14

Min föräldrastil

Jag har länge tänkt skriva mer om föräldraskapet i form av hur jag (vi) tänker kring det men det är ju så stort och omfattande så ja nä men det blir väl inte riktigt av. Så jag gör så här istället (med en bebis sovande på min mage får se hur långt jag hinner).

Min grundinställning är att barn är jävligt kapabla och att alla barn vill väl. Och att det inte är så himla stor skillnad mellan barn och hundar eller barn och vuxna egentligen. Alla är vi flockdjur. Alla vill vi vara del av en gemenskap och alla vill vi ha förhållningsregler, gärna satta av nån annan för att vi inte ska gå sönder i beslutsångest. Det innebär att jag tror att det är min roll som förälder (eller vuxen i allmänhet kring barn) att se till att barn känner sig sedda, kan lita på att jag fixar och att det jag säger stämmer. Nu menar jag inte att en ska kunna fixa precis allt eller veta allt eller aldrig dra en liten lögn för föräldrar är inte superhjältar (eller?) men att det ska stämma generellt. Jag tror också att barn är experter på stämningar och har ett inneboende behov av att göra rätt och att anledningen till majoriteten av trots (”trots”) och liknande utbrott egentligen är vuxnas fel pga vi är stressade, försöker pressa in tusen saker och förväntar oss att barnen ska fatta outtalade grejer och så blir det syntax error i deras huvuden när dom får mixade signaler. Och ja, det här baserar jag 100% på egna erfarenheter no blame på andra föräldrar. Jag skriker åt mina barn. Jag stressar dom och blir irriterad när saker inte går som i mitt huvud och hotar (värdelös förälder) med diverse grejer (eh obs inget soc-farligt men typ du får ingen glass/vi går inte till parken/nu stannar vi hemma) vilket ju 100%-igt resulterar i ungar i olika stadier av kaos. Senast igår hade jag en idiotisk dag planerad (ur undvika kaos-synpunkt) där jag och Nils först var hos ett par kompisar varifrån vi skulle åka direkt till förskolan, hämta Ellen och sen åka hem och hämta ut ett paket och gå hem och göra iordning ett care pack till en kompis barn som ska opereras idag. För att sen såklart gå ut och packa in oss i bilen igen, åka och lämna paketet och hinna hem innan kvällskaoset samt undvika köer. Nils sov givetvis inte hos våra kompisar pga 1) spännande och 2) dum mamma som lämnade hans sovplats Vagnen i bilen ”för att slippa krångla” så han var svintrött och skitsur. Ellen var på jättebra humör men ja, hon är två och Nils hade bajsat i bilen så vi fick byta blöja på förskolan och då skulle hon prompt tvätta händerna = avgrundsvrål när jag råkade torka hennes händer efteråt och sen fick hon inte sitta på förarsätet i bilen och sen råkade jag skruva på korken på smoothien när hon visst inte hade ätit färdigt och sen skrek Nils hysteriskt och jag kan ha vässkrikit MEN VAR TYST NILS så Ellen satte sig på golvet och grät att hon ville vara med pappa. Var det Ellens fel att det var dålig stämning? Eller Nils? Nej. Såklart inte. Det var mitt. Jag skulle ha tagit ett djupt andetag och sett till barnens behov före min tidsstress. Jag kunde ha lämnat paketet efter läggning. Jag hade kunnat ta en kvart extra hemma och kramat Nils och pratat med Ellen. Ni fattar.

Vad tror jag funkar då? Att prata med barn. Berätta vad som ska hända och varför och vad som händer efter. Att lita på att dom förstår och att be dom hjälpa till inom rimliga nivåer. Att prata om känslor och hur dom känns och att dom är okej och att det ibland faktiskt är nödvändigt att skrika lite för att det ska kännas bättre (ja, dom alltså). Att fråga om dom vill ha en kram när det verkar lite kämpigt. Att ha vilodagar när det har varit mycket runtikring eller dom verkar ha en period när det är mycket nytt eller mycket intryck. Att komma ihåg att vi allihop gärna kryper in i nåns famn när det är jobbigt. Eller när vi är glada. Eller när vi behöver tröst. Att vara den famnen. Att ge dom en utmaning och låta dom prova själva först men att alltid finnas där med en hjälpande hand om det behövs. Att låta dom upptäcka att dom är kapabla. (Minen hos ett barn som precis har klarat nåt nytt är det absolut bästa jag vet f ö.) Men också att låta dom veta att dom inte alltid måste vara duktiga eller prestera och att det är okej att göra fel. Att ibland, som igår, gör mamma fel. Att äga sina fel och prata om dom.

Och kanske framförallt: att inse att livet med barn tar 250% längre tid än livet utan och därför planera utifrån det och inte utifrån vad som borde hinnas med på en dag.

Att ha dagar som igår betyder inte att jag är en dålig förälder. Det är okej att vilja skänka bort sina barn ibland eller räkna ner timmarna till läggdags. Det är kanske inte helt kosher att skrika åt sina barn men samtidigt tänker jag att det inte heller är helt dåligt att visa att föräldrar bara är människor också så länge som det inte förträngs eller ignoreras. Jag tror tystnad och rädsla för konflikter är farligt för barns självkänsla och trygghetskänsla.

Det är inte lätt att ha barn. Det går inte att planera eller vara superkonsekvent eller skydda dom från allt. Det finns inget rätt sätt, men ovan är vad jag utgår ifrån i valen jag gör och hur jag beter mig.

3 kommentarer:

Åsa sa...

word. det är fantastiskt vad barn förstår. säger jag "mamma är lite trött" när jag egentligen bara inte har tid/lust och vill vara ifred, är det helt meningslöst och gör som regel bara allting värre. Men säger jag "mamma är ledsen" när jag faktiskt är det på riktigt, så får jag en kram och ett "tjänns bja nu mamma, blij bja nu"

Dessutom är vår unge som en blodhund när gäller att vädra mamma-pappa bråk. Det gäller att vi är lite småsura på varandra, så tvingar hon oss att pussas... och ger sig inte förrän hon ser att det är på riktigt.

Johanna sa...

Well said, håller med helt!

M sa...

Undrar ibland om barn idag inte har lite för mycket val? Exempel, istället för att den vuxna bestämmer och typ bara ställer fram (bra) mat på bordet, ska barnet få välja vad det vill ha. Alltså, svårt som förälder att hitta på mat jämt, och barn som inte vill ha/tycker om det ena eller andra... men ja, andemeningen, man kanske inte ska _behöva_ bestämma så mycket när man är (litet) barn, bara hänga med i vardagslivet med de vuxna är nog inte så dumt för det mesta!