fredag, april 6

Balansen balansen balansen

Hur ska man förresten få ihop ekvationen att inte vilja ha fler barn pga himla nöjd med dom jag har men samtidigt få panik över att aldrig mer ha en bebis? Hur får man ihop att vilja vara med sina barn alltid alltid ALLTID med att också behöva, verkligen behöva, vara utan dom också? Att aldrig mer vilja jobba med att inte egentligen vilja vänta en dag till med att börja jobba?

Det finns inget i livet som ger mig mer ren lycka än Ellen och Nils men jag är inte byggd för att bara vara deras mamma. Jag är supermegaspricklycklig med dom men också lite tom och mörk och dämpad i bakgrunden när jag inte har nåt annat.

4 kommentarer:

Mimmi sa...

Punkt ett vet jag faktiskt inte men på punkt två - det lättar när föräldraledigheten är slut tänker jag? Jag insåg först i efterhand att det var dåligt för mitt psyke att vara hemma på det viset, även om vi delade lika, om än också härligt, mysigt och ja, allt det där. Nu saknar jag Rut om dagarna men får liksom ändå så många eftermiddagar, morgnar och helger att livet ändå hänger ihop på ett annat sätt.

Anna sa...

Alltså jag tror att det alltid kommer att vara lite sorgligt att tänka ALDRIG MER en bebis. Fast man är nöjd. Känner exakt som du där. Jag tänker att jag är nöjd just i denna sekund och känner jag annorlunda imorgon är det inte försent. Och så är det likadant nästa dag. Och faktisk, nu när min lilla har hunnit bli ett och ett halvt så har jag blivit MER säker på att jag inte ska ha fler. Så då är det väl rätt beslut kanske? Och jaa, man vill ALLTID vara med sina barn men blir galen om man är det tror jag. Det är väl meningen att man ska leva i den här förvirringen... evolutionen eller gud eller vad man nu tror på måste ju ha sett fördelen med det även om jag inte precis gör det.

Anonym sa...

Jag är ingen bebismamma och saknar inte bebistiden för fem öre, hahaha. För varje dag som går är jag tacksam att vi är förbi hundåren. Japp, skjut mig men så känner jag. Det är mysigt med en nyfödd också såklart men näej, inte för mig.

Linn sa...

Mimmi: ja men så är det ju. Så fort en kommer ut i verkligheten igen mår iaf jag mycket bättre. Är såklart lite rädd för vardagsen där bägge jobbar och hämta-lämna-pusslet börjar men den dagen den sorgen.

Anna: ja, men det kanske är så? En del av mig vill alltid ha små barn pga så himla härliga mrn det kommer ju härlighet sen också. Det är bara lätt att haka upp sig på nuet antar jag.

Anonym: nej men gud, känn på! Det är väl urhärligt att känna glädje över det? En bebis är ju ljuvligt på sitt sätt men barn är ju mycket roligare och kräver framförallt inte lika mycket handpåläggning.