Dagens filmtips

Okej, igår var jag ju lite deppig, no? Så jag låg i soffan och kollade på teve, mest på TLC eftersom hjärndöd teve är det bästa jag vet när jag är nere för det gör att jag helt kan stänga av huvudet och ba näe! den klänningen ska du VERKLIGEN inte ha på ditt bröllop, FEL VAL! till Say yes to the dress eller skratta åt den italiensk/amerikanska karikatyren som är chef i Cake boss. Sen bestämde jag mig för att hyra en film efter maten (smart-tv FTW!) och så var den första jag såg Tammy med Melissa McCarthy och eftersom hon kanske bara är min bästa skådespelerska EVER så tänkte jag att ja, men den ser jag. Herrejävla gud vad den var rolig. Jag spolade tillbaka scener och såg till och med om de första femton minuterna direkt när eftertexterna började rulla. Det är alltså en komedi (duh) med nästan bara kvinnor som inte en enda jävla gång är en karikatyr på en kvinna, utan som liksom bara råkar vara av kvinnokön. Tammy åker med sin mormor (Susan Sarandon) på en roadtrip och well, den är underbart rolig. Snabb och lite oväntad i replikerna och, jag vill inte stressa det här egentligen men, som folk är på nåt sätt. Kvinnor som får vara personer, enbart personer. Inte kvinnor. Aja, se den när du har en dålig dag.

Det blev bättre

En dag ledigt nedbäddad i sängen och en lång dusch med efterföljande insmörjning, fotfilande och ansiktsmask senare mår jag lite bättre. Har dessutom grinat av mig ordentligt, först själv och sen framför Andreas. Jag har också bokat bil i två veckor över jul. Det var mitt lilla dagsprojekt att hitta den bästa dealen och efter att ha kollat nästan alla uthyrningssajter så hittade jag till slut en kombo av rabatter och kontor som gav både en bra bil (ej miniliten) och ett bra pris. Yey för det. Plus middagen står i ugnen och luktar gött och det är Hela England bakar på teve. Det fina i det lilla.

Jag är hemma från jobbet idag för att jag råkade matförgifta mig själv med härskna solrosfrön när jag bakade bröd igår. Så idag är jag trött. Trött och ledsen och ja, trött och ledsen. Dels en trötthet kopplad till dålig nattsömn, men också en fysisk liksom tunghet där det känns som om jag rör mig i sirap eller i strömt vatten. Ledsen för att jag saknar mamma. Jag går runt med nåt självpåtaget dåligt samvete för att jag inte är där tillräckligt för pappa och min syster. För att jag är en dålig, tråkig kompis som inte orkar umgås och inte orkar göra nånting när jag väl tar mig i kragen och träffar nån. För att jag inte har samma driv som innan. För att jag inte är lika glad, lika öppen, lika skrattig. För att den där perfekta känslan som infann sig förut inte finns längre. För att det ligger en dimma över livet och det är så jävla jävla jobbigt.

Det står i nåt sorgehäfte att man tar två steg fram och ett tillbaka och jag skriver under på det. Det har snart gått ett halvår och såklart är det inte lika akut längre, det är ju lite lättare att andas, men det är också svårare att hantera vardagen. Alla förväntar sig på nåt sätt (obs helt normalt beteende, no blaiming!) att livet är som vanligt igen nu. Jag kan inte gärna sjukskriva mig nu bara för att jag sörjer och är ledsen och inte orkar nåt, men det är nu jag verkligen skulle behöva få ligga i sängen ett par dagar och bara vara ledsen. Få det ur systemet, krascha, samla ihop mig igen.

Jag önskar att jag trodde på nånting. På nån större makt, på ett liv efter döden, på skyddsänglar eller att mamma finns med mig på nåt svävande sätt, men jag gör ju inte det. I min värld är mamma borta, inga livlinor. Det är också jobbigt.

Okej, slutgnällt. Nu ska jag ocarpa den här sjukdagen, gråta klart och gå och duscha.

Jag är trött på att ta ställning för/emot min kropp

Jag är överviktig. Enligt BMI-skalan, enligt vågen och enligt vanliga jävla ögon. Jag har tränat i perioder och fram tills för kanske 8 år sen så var jag inte speciellt stor alls (även om jag såklart tyckte det). Nu? Ptja, min mage är i vägen. Mina lår får definitivt inte plats i ett par normalstora jeans och ja, ni fattar. Det är klart att jag vet det. Jag är bara så jävla trött på att antingen försvara, i huvudet eller för andra, att jag är det (det handlar inte om mätstickor och kilon, jag har rätt att känna mig snygg ändå, hell jag ÄR snygg ändå, min kille doesn't mind, jag är smart och witty och likeable osv) eller att jag inte bryr mig, att jag vet om det, att jag faktiskt lever rätt nyttigt, att jag inte äter godis, att jag ska börja träna, att jag faktiskt har tränat massor i mitt liv och att jag egentligen är en träningsperson. På att att försvara två motsatser: utseende spelar ingen roll / även tjockisar är snygga faktiskt. Jag är trött på att få dåligt samvete om jag är den som hämtar pizzan eftersom tjocka människor obviously inte borde äta onyttigt utan veta bättre och käka en sallad. Vilket kanske är sant, men herrejävlagud kan vi andra kanske inte minda vår egen business? Jag är trött på varenda jävla kommentar om utseende, smal eller tjock, cellulit eller inte. Jag orkar inte ens föreslå en jävla lösning på det här (jo, sluta kommentera utseende period) men jag tänker härmed vägra delta. Jag tänker inte kommentera min egen kropp nåt mer. Jag tänker inte lyssna om nån annan gör det. Jag tänker byta samtalsämne om det kommer upp. Jag fucking avgår från allt. Hejdå.

Andra saker jag tänker på

Att det inte går att kommunicera med min pappa med sms eftersom hans svar 99 gånger av 100 är helt oförståeliga. Att han vill att jag möter honom på centralen när hans tåg kommer trots att han kan ta en taxi för det är trevligt. Att jag vill ha en selfiestation på vårt bröllop och kanske har hittat en lösning på det som kräver nästan ingenting av våra gäster och nästan ingenting av oss.

Saker jag tänker på

Om vi ska hyra bil under julhelgen eller inte. Det är rätt dyrt, men också rätt gött. Om vi ska köpa bil så småningom eller inte. Det är rätt dyrt, men också rätt gött. Att min finaste killkompis ska flytta till Stockholm med sin familj och att det glädjer mig nåt oerhört. Att jag hade en så fin stund med min kille igår. Att han är en sån mjukis och att hela mitt hjärta smälter till en liten pöl på grund av det. Att pappa kommer hit ikväll. Att vi inte har städat eller tvättat eller packat. Att jag inte får glömma att gå till apoteket och hämta nya p-piller IDAG. Att jag inte får glömma att posta paket och brev IDAG. Att jag måste börja bocka av grejer på min todo på jobbet. Att vi kommer klara budgeten till bröllopet. Om vi kommer klara budgeten till bröllopet. Att jag är hungrig.

Jag drömde att jag sprang ett maraton inatt och förutom en liten badpaus i mitten så klarade jag det i stor förvåning. Det kommer ju aldrig hända i verkligheten så det gäller att passa på att skryta.

Nu sitter min kollega och klappar på min andra kollega för att "han är lurvig"

Jaha, tillbaka till jobbet efter en helg av familjehäng av alla sorter. Först med min familj och sen en sväng med Andreas igår. När vi åkte hem grät jag lite i bilen och tvingade Andreas att leta igenom hela min väska tills han hittade näsdukar som jag precis kom på att jag glömde ta ur hyrbilen imorse. Aja, lite snor och tårar har väl ingen dött av. Saker som har bröllopshänt: vi har bokat bröllopsfotograf (yey!), fått planritning på lokalen och börjat spåna i bordsplacering. Ja, utan att vi ens har skickat inbjudningar än. Det är bra att vara förberedd. Vi (jag) har också skrivit inbjudningscopy och överlämnat till herr Art Director för designskiss som jag sedan kan vara jobbig och vilja ändra. Hoppas på att ha färdigt inbjudan till nästa vecka så vi kan börja skicka ut.

I övrigt kanske mitt "tips om sorg" var lite...hårt? Alltså allting man gör är ju såklart i all välmening. Inget av tipsen gäller närmast sörjande och deras direkta kontaktnät, men ja. Jag står nog för det iallafall.

På onsdag åker jag till Nice med pappa och Andreas. Det ska regna alla dagar vi är där så jag tänker att jag kommer bli så oerhört kulturellt berikad i och med alla museum vi kommer besöka. Och så är jag jävligt sugen på att köpa bil. Det var nog allt för den här gången, hej.

En kortis i att bemöta sorg

Det är skitsvårt att hantera sorg. Såklart för den som direkt drabbas, men också för alla runtomkring. Ingen vet nånsin vad en ska säga för det finns egentligen ingenting att säga som kan hjälpa till. Vi pratade om det igår. Hur folk bemöter oss, vad dom säger och vad som faktiskt gör lite ont även fast vi vet att allting egentligen sker i all välmening. Så på förekommen anledning kommer här lite av mina tips på hur en (inte) bemöter nån i sorg. (Gäller såklart inte närmsta kretsen vänner/familj. Alla era ord/tips/hjälp/sms/kramar osv hjälper.)

1) ignorera det inte. Byt inte sida på gatan eller hylla på Ica eller titta bort. Säg hej. Personen i sorg är fortfarande en fucking person.

2) säg inte "jag beklagar sorgen". Du beklagar inte sorgen alls. Du beklagar förlusten. "Jag är hemskt ledsen för er skull" går också alldeles utmärkt. Eller för all del "jag vet inte vad jag ska säga".

3) dra inte en parallell till ditt eget liv/person du har förlorat/situation du har varit i. Ta hand om dina problem själv.

4) berätta inte i första läget hur du upplever förlusten eller händelsen och hur det har påverkat dig. Säg det till ditt eget nätverk och låt dom trösta dig.

5) säg inte "det blir bättre" eller "man måste gå vidare" eller liknande. Säg generellt ingenting generellt och använd inte man/en. Håll det personligt eller håll tyst.

6) var den som håller kontakten. Fortsätt ringa även om du inte får svar. Skicka sms om vad som händer i ditt liv eller om nåt tv-program eller vadsomhelst. Det är livlinor när man inte orkar själv. På riktigt. För en dag orkar man och då är det så så så skönt att inte känna sig helt ur loopen.

In short, säg att du är hemskt ledsen/beklagar förlusten, var tyst en stund och se om mottagaren vill svara på det och om inte börja prata om nåt annat.

Ett annat tips är också att istället för blommor skicka matcheckar på take-away alternativt skicka blomstercheckar. Alla blommor är skitfina och man blir asglad, men det blir så himla tomt när dom vissnar efter ett par veckor och då vore det fantastiskt att få dra ut det lite över tid. Obs. Alla blommor/gåvor/sms/mail är sjukt välkomna.

Varsågoda.

Så har det gått ännu en vecka och det är sol och det är fredag och om ungefär tio timmar får jag krama på min pappa och min syster och jag längtar ihjäl mig efter det. Den här gången hyr vi en bil istället för att ta tåget. En ganska stor del av mig känner mig som en skurk för det, men jag orkar inte med SJ den här gången. Det är för mycket byten, för mycket osäkerhet. Jag vill komma fram. Jag vill komma fram i tid och vi behöver lite flexibiliteten för vi åker förbi Andreas pappa i Örebro på vägen hem och det hade varit sjukt jobbigt utan bil. Hoppas som vanligt på att Hertz ska ha råkat hyra ut alla andra bilar och ge oss en sprillans ny volvo trots att vi har hyrt snålmodellen. Nu jinxar jag det säkert genom att säga det, men vi har tagit billigaste alternativet nästan alla gånger och ändå fått fina, nya, snabba, härliga volvos. *fingers crossed*

Annars då? Well, jag har varit lite ledsen över livets förgänglighet. Jag har varit väldigt tacksam för månaderna veckorna dagarna timmarna vi fick med mamma. För att vi fick våra avskedsord, även om ingen nånsin kan få tillräckligt med såna. Jag har fått en diffus tanke/känsla om att döden är så himla mycket mer en del av livet än jag har tänkt förut. Att livet på nåt sätt handlar om att deala med döden och att vi på nåt sätt ändå är gjorda för att göra det. Hur det går i sjok det här med att förstå och att sörja. Hur dagarna på nåt sätt öppnar upp en ny plats i hjärtat där saknaden också kan få rymmas med glädjen och det fina i minnen. Nä, men okej nu droppade det precis ner en tår i mitt kaffe som står framför mig på skrivbordet. Men iallafall, att döden är vidrig men att livet på nåt sätt ändå är större. Det känns lite hoppfullt.

Läste precis en blogg jag har följt i många många år och om hur den familjen väldigt plötsligt har blivit en person mindre och jag blev så himla ledsen för deras skull. Livet och döden, jag är inte direkt överens med nån av er just nu.

Bröllopsfronten uppdaterar

Igår var vi på dejt med vår vigselförrättare. Både jag och Andreas höll på att börja gråta för det kändes så rätt och så stort och så OMG VI SKA GIFTA OSS! Och vigselförrättaren liksom fattade. Alltså det är en sak att hålla på med allt det praktiska (really, inte så mycket? förstår alls inte hetsen) men sen när man kommer till själva ceremonigrejerna och inser att vi kommer vara gifta och han kommer vara min man och jag kommer vara en fru, hans fru? Herregud vad det är stort.

BFFs 4-ever

Nä, nu tar jag några vinflaskor, en väska med relativt rena kläder och en av mina bästisar och drar till Jönköping och hänger med mitt högstadiecrew hela helgen. Vi har liksom känt varandra i...18? 19? år och jag gillar dom så himla himla himla mycket. Tänk att dom har funnits i mitt liv sen killar är som bussar; missar du en kommer snart en ny/buffalo/aqualimone/vit ögonpenna-tiden. Gud, är så gammal nu va.

Tänk om nån av dom där spammejlen med alla miljoner jag vinner kunde bli sanna? Har så lite pengar just nu och ja, det är självförvållat och ja, det är lön imorgon. Den är liksom inräknad i det. Snyft.

Jobbar från soffan idag för jag måste göra en grej som kräver InDesign och det har jag bara på hemmadatorn och den är way to heavy för att släpa med till jobbet. Fördelar med att jobba hemma är ju helt klart att man kan gå till ligga i sängen -> jobba på mindre än två minuter (hej mysbrallan, gårdagens tisha, tofflor och Andreas gamla kofta som jag hittade på en stol bakom mig när jag frös förut), att det finns lunch utan att man behöver handla samt att det finns dagsljus. Nackdelarna är väl att det är så jävla tråååååkiiiiigt! och att jag inte riktigt har koll på vad jag borde göra för min to do-lista-bok ligger på jöbbe.

ORD VI HATAR: FEEDBACK OCH/ELLER ÅTERKOPPLA

HÄR PÅ JUST ANOTHER FUCKING BLOG FIRAR VI IDAG CAPS LOCK-DAGEN (ja, det är sant, kolla almanackan eller var man nu kollar sånt) OCH KRÄVER ATT SAMTLIGA SVENSKA MÄNNISKOR TAR BORT FEEDBACK OCH ÅTERKOPPLA UR SINA ORDFÖRRÅD. WHILE WE'RE AT IT: TA OCKSÅ BORT LÄSK, SNASK OCH POMMES. SÅ HIMLA ÄCKLIGA ORD.

Dags att samlas i smågrupper igen

När hörrni, nu har jag tänkt igen. Ojojoj, vad kommer den här gången? Närå. Men så här: jag vet ju livet både innan och efter något förjävligt har hänt. Därför tar jag nu på mig den allvetande hatten och pekar med hela handen och säger ett bestämt: SLUTA FÖRMINSKA SORGER BARA FÖR ATT DU HAR ANDRA BRA GREJER I DITT LIV/ANDRA HAR DET VÄRRE. Alltså, din sorg är ju din sorg. Den är baserad på saker som händer i ditt liv och vad du har för referenspunkter. Om du är ledsen för att din partner fräste på dig imorse så har du fan rätt att vara det. Om du är ledsen för att du saknar ett eget litet barn så är du ju det. Är du trött och lipig för att du har ett? Också freaking okej.

Det finns tydligen nån världslag som bestämmer vem som verkligen har rätt att vara ledsen (och hur länge). Förlorat en förälder? Hemskare än att bli dumpad, men bättre än att förlora ett barn. Typ så. Det är förjävliga förjävliga förjävliga händelser som ingen önskar nån annan, såklart. Men dom är (som tur är) också mer sällsynta än att vara trött eller ledsen över jobbet eller ha panik över vad fan man ska göra med sitt liv.

Jag hatar verkligen förminskande av känslor och det eviga ursäktandet förlåt för att jag tänker så här jag vet ju att det finns folk som har RIKTIGA problem. Som att man bara får vara ledsen om man verkligen har nåt att vara ledsen för. Som att det är en känsla vi ska spara på. Kan vi inte sluta tänka så? Kan vi inte börja att bara dela med oss av när vi är ledsna så vi kan känna oss mindre ensamma i det och liksom stötta varandra i det och ta bort stigmat i att man är ledsen fast man inte borde?

Tack för mig.

Edit: åh herregud, glömde ju det viktigaste i det här (tack, Mirijam!): kan vi också sluta påpeka för folk som visar sin ledsamhet att det minsann sticker i ögonen pga barnlöshet/föräldralöshet/blivit dumpad? Det är inte okej att pusha på sina egna demoner på alla andra. Håll käften och sluta läs/gå därifrån/deala med att alla, ja ALLA, har sina egna problem som vi andra kanske inte ens vet en tiondel av.

Jag är dig evigt tacksam

För ungefär två månader sen SKULLE JAG MINSANN BÖRJA TRÄNA och så sa jag det till Alltfinnsredan och bad henne liksom...peppa mig. Och med peppa menade jag gnälla tjata hota för att jag ska ta tag i mig själv. Det är inte så snällt att be en kompis om det, men eftersom hon är världens bästa och nu lydigt har smsat ska du med och träna idag? På måndag? På onsdag? minst två gånger i veckan och därmed har gjort att jag har slut på ursäkter SÅ PACKADE JAG NER MINA TRÄNINGSKLÄDER OCH TOG MED MIG DOM TILL JOBBET IMORSE! Vi kanske inte ska ropa hej än, men nu måste jag fan gå dit, skriva in mig eller vad man nu gör på gym these days och gå och ställa mig på en maskin i minst 30 minuter. Nu skriver jag det här också så det blir ännu pinsammare om jag inte gör det. Livlinor? Förverkade.

Jag ska minnas alla mina känslor och hur dom berörde mig

Att alla känslor får plats i en och samma kropp? Jag kollade precis på en video om mamma spelade in för ett par år sen och som är så jävla rolig/gullig och så skrattade och grät jag i en salig röra och sen blev jag jätteledsen och sen smsade Alltfinnsredan och så började jag asgarva. Det är så märkligt hur det ryms på samma gång i en liksom.

Allt du är är jag (gäller även ämnesomsättning hoppas jag)

En av oss är ute och springer och en av oss lade sig precis i soffan med en skål chips. Jag säger inte vem som är vem, men dom där nya höstchipsen med gräddfil och gräslök är väldigt goda.

På förekommen anledning

Bland det äckligaste jag vet är lukten av otvättat hår/hårbotten och gamla kläder. Är just nu omgiven av två i övrigt relativt normala personer på bussen som inte verkar dela mitt avsky. *spyr*

Jag kan fortfarande inte riktigt ta till mig att det här är mitt liv. Att jag har en kille som har en ring på sitt finger som bevis för att han är min. Att jag har en ring på mitt finger som bevis på att jag är hans. Singeltiden, ångesten, mörkret, osäkerheten är så nära i tid, men ändå så himla långt borta. Jag är så så så kär och så så så säker. Hela anledningen till att jag var singel så länge är ju Andreas. Jag läste lite inlägg från när vi precis träffades och jag skrev då att jag hoppades att jag skulle se tillbaka på den tiden och osäkerheten och alla känslorna och tänka att jamen det var ju för att det var vi ju. Och nu ba men så är det ju! Imorse tänkte jag på om jag skulle hålla tal på vårt bröllop (ja, det har jag tänkt på förut också) och så började jag nästan gråta av alla känslor. Tänk att det var honom jag väntade på liksom. 

Nu är vi ju fortfarande rätt nya, men alla sakerna som blew me away i början är samma saker som får mig att dra efter andan nu, fast dom egentligen är konstanter i mitt liv. Vi äter fortfarande frukost i sängen till efter tolv på helgerna. Han smyger fortfarande ut och köper tidningen för att han vet att jag tycker att det är så himla mysigt att läsa i sängen. Hans kropp vid min i soffan är fortfarande en novelty, fast den är där varje varje varje dag. Jag hoppas att det aldrig går över. Jag hoppas att respekten jag har för det som är vi kommer vara kvar även när vi bråkar och tjurar och inte förstår varandra. Jag hoppas att jag aldrig kommer tröttna på att somna med handen över hans nacke. 

Jag vill leva med honom resten av mitt liv.

Jaha, så helgen var precis så fin och bra som jag hade hoppats. Jag älskar att hänga med familjen och jag älskar att Andreas gillar att hänga med min familj. I lördags så vaknade jag efter Andreas hade gått upp. Dörren var öppen en springa och jag hörde honom fnisskratta med min syrra nere i köket och mitt hjärta då va, så himla boom-boom-boom. Att folk man gillar gillar varandra, det är väldigt fint det. Sen har jag också hunnit med att vara väldigt irriterad på mitt facebookflöde. Är nån nånsin helt oirriterad på sitt facebookflöde?

Jag sitter i samma hörn som för nästan två veckor sen, med samma kuddar och samma filt, och väntar på att pappa ska komma hem med min lilla pluttegullegullegullsyster. SOM JAG LÄNGTAR! Imorgon ska vi sätta ner mammas urna. Det kommer bli fint och jobbigt och fint och ja, jag hoppas på fint. Sen kommer Andreas och så ska vi familjehänga och träffa bebisar och mmm...min familj. Jag älskar min familj.

Middagstips: snabbt, lätt och jävligt gott

Igår åt vi det här och det var så gott så jag fick rysningar. Vi käkade kött, men det går också att göra vego om man vill. Seså, in och se vad du ska käka till middag ikväll.

Censur! Moralpanik! eller bara rent och skärt jävla förnuft

Om jag måste ha en jävla diskussion till i ämnet chokladboll/pippis pappa/kalle på julafton så tror jag att jag bara kommer ställa mig upp och skrika gällt rakt ut. Det känns som att den reaktionen är precis lika rimlig som att envisas med att n-ordet är "en del av vårt kulturarv, faktiskt" och att "det är bara moralpanik att svenska staten ska gå in och kontrollera vad vi ser!" och "var går gränsen för censur, va?". Alltså HUR KAN DET VARA ETT PROBLEM ATT SLUTA ANVÄNDA ETT (1) ORD?! Kommer nästa generation bli scarred for life för att dom får höra att Pippis pappa är kung istället för negerkung? Kommer dom få noll julkänsla när två gubbar som ingen egentligen ens lägger märke till byts ut mot andra gubbar på jul? STACKARS VÅRA BARN, verkligen.

Mitt största problem med det här är egoismen i allting ovan. JAG vill säga n-ordet för att JAG VILL DET. JAG menar inget illa. Jag MENAR inget illa. I den sista meningen tror jag all min ilska är samlad. Hur kan vuxna människor inte förstå att det aldrig handlar om vad man menar, utan hur det uppfattas? Och när man då blir tillsagd att nånting man gör eller säger faktiskt sårar andra människor, varför slutar man inte då? Eller justerar det man gör så det är vad som menas som kommer genom? Är det en sån jävla uppoffring att vara en medmänniska och se bortom VAD JAG VILL? 

Och "censuren", alltså really? Världen uppdateras hela tiden. Nyutgåvor av böcker editeras från originalet. Filmer görs om för att passa modern elektronik och den digitala världen. Varför skulle konst på nåt sätt ha en större integritet än människan? Är det ändå inte att sätta ett lite för stort värde vid ett dött ting?

Vaknade precis av världens obehagligaste ångestkänsla och gåshud på hela kroppen. Jag drömde en mardröm som kändes så jävla verklig och äcklig och om nån annan person så jag liksom fick för mig att obehagskänslan var nåt övernaturligt och därför kan jag nu inte somna om. Alltså jag tror inte på övernaturliga grejer öht, men ångesten är så jävla skarp. Fy fan.

Fredagslista!

1. Hur gammal är du om fem år? 36

2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? Min kollega

3. Hur lång är du? 166 enligt mitt pass

4. Vilken är den senaste filmen du sett? Det är fel svenska i den meningen, men den senaste jag SÅG var eh Monsters Inc med pappa i söndags. Det var roligt.

5. Vem ringde du senast? Levi. Han svarade inte.

6. Vem ringde dig senast? Vår bankkvinna

7. Hur löd det senaste sms:et du fick? "Det är en blandad skara av småbarnsföräldrar, konstnärer, jurister och skivbolagsarbetare från 30-37 års ålder. Jag diskriminerar ingen." av min väldigt underhållande kompis som just nu dejtar sig igenom Stockholm.

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? Team sms.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Dom var gifta.

10. När såg du senast din mamma? 27 maj

11. Vilken ögonfärg har du? Blå

12. När vaknade du i dag? Min klocka ringde 7.35 och jag vaknade sen 8.45

13. Vilken är din favoritjulsång? Den där som dom spelar in i Love Actually

14. Vilken är din favoritplats? Det är nog ändå hos pappa

15. Vilken plats föredrar du minst? Tunnelbanan

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? I Stockholm

17. Vad skrämde dig om natten som barn? Spöken, ljud, monster under sängen. Tutti.

18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Min kollega som dansade Erre her det är party

19. Hur stor är din säng? 180 cm. Vuxensäng FTW.

20. Har du stationär eller bärbar dator? Finns ens stationära datorer längre?

21. Sover du med eller utan kläder på dig? In the nudez

22. Hur många kuddar har du i sängen? Fyra nattetid, åtta dagtid

 23. Hur många landskap har du bott i? Tre?

24. Vilka städer har du bott i? Karlstad, Lidköping, Göteborg, Melbourne, Stockholm

25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota?  Strumpor

 26. Är du social? Ja

27. Vilken är din favoritglass? Alvestas smörkolaglass. Åkte till Alvesta på vår semester i somras för att få smaka den live och så när vi kom dit så GJORDES DEN I VÄXJÖ. Fail.

28. Vilken är din favoritefterrätt? Vaniljpannacotta med hallon. Så tråkig är jag.

29. Tycker du om kinamat? Nej.

30. Tycker du om kaffe? Ja. Litar inte på folk som inte gillar kaffe.

31. Vad dricker du till frukost? Kaffe?

32. Sover du på någon särskild sida? På vänster sida av sängen och på höger kroppssida.

33. Kan du spela poker? Jao. Det lärde jag mig på Handels.

34. Tycker du om att mysa/kela? Men vem gillar inte att mysa/kela?!

35. Är du en beroendemänniska? Ja, litegrann tror jag.

 36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Ja, mina före detta klasskompisar Jessica och Emma.

37. Vill du ha barn? Ja. Eventuellt frågar jag Andreas veckovis om jag kan få en bebis, fast jag vill inte ha nån riktigt än. (om jag KAN få barn blablabla)

38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska och en jävligt stapplig tyska.

39. Har du någonsin åkt ambulans? Ja, när jag fick en allergichock på kanarieöarna när jag var femton.

40. Föredrar du havet eller en bassäng? Bassäng. Jag är rädd för alla djur i vatten, hur små dom än må vara.

41. Vad spenderar du helst pengar på? Mat eller hemmet om vi mäter i vad jag faktiskt spenderar mest pengar på. Helst är förmodligen mig själv, men det gör jag inte lika ofta.

42. Äger du dyrbara smycken? THE BLING RING! Funderar på om det kanske får räcka med en ring för jag har svårt att motivera att lägga ännu mer pengar på guld och diamanter.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Keeping up with the Kardashians

44. Kan du rulla med tungan? Ja.

45. Vem är den roligaste människan du känner? Min syster när hon är på det humöret.

46. Sover du med gosedjur? Haha, nej.

47. Vad har du för ringsignal? Vibrationer. Förstår inte folk som har signalen påslagen. Det är sjukt ohyfsat och bara okej om man är utomhus.

48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Med tanke på min pappas fabläs för att slänga saker så gissar jag på nej.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En Icakasse i en hylla har lite rött på sig, annars inget.

50. Flirtar du mycket? Gud nej. Har helt tappat det.

51. Kan du byta olja på bilen? Ja men tänk för att jag kan det. Om bilen i fråga råkar vara en bubbla från -68. Annars vet jag bara hur man fyller på den.

52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Ja, en gång. Det kostade 3600 kronor och betalades (oombett) av min pappa. *spoilt*

53. Vilken var den senaste boken du läste? Uhm, det borde jag ju verkligen komma ihåg men det verkar jag ju inte göra. Jag vet inte.

54. Läser du dagstidningen? Nej. Strökollar lite på nättidningarna dagligen dock.

55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.

56. Dansar du i bilen? Ja, det gör väl alla?

57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P...3?

58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? 1 bild - kategori start bildspel < o o o o > istf p 1 of 4 pilar

59. När var du i kyrkan senast? På mammas begravning.

60. Vem var din favoritlärare på högstadiet? Vår SO-lärare Fredrik gillade jag väldigt mycket.

61. Hur länge har du campat som längst i ett tält? Va? Inte vet jag, två dagar kanske? I don't do tält.

62. Vem var det som senast gjorde något extra speciellt för dig? Det var till 100% säkerhet Andreas, men jag kommer helt otacksamt inte ihåg vad.

63. Vad lyssnar du på just nu? Nåt jävla blipp-blipp som vår butikspersonal har satt på på Spotify.

64. Har du varit med i tidningen? Ja. En gång när jag var sju år och hade en ryggsäck som hade en klocka och en gång när jag var 16 och Aftonbladet var på vårt gymnasium och frågade vad vi tyckte om narkotikastraff och sen förvrängde hela mitt svar. Oh, och en gång med min kompis familj när dom gjorde ett repotage om hennes ensamstående mamma och alla hennes barn. Då satt jag också med på familjebilden. Det var roligt.

65. Vad är det konstigaste du ätit? Jag vet inte. Jag äter inte så konstiga grejer. Känguru?

66. Vem såg dig naken senast? Andreas imorse

67. Vad är det för färg på din tandborste? Blå och vit tror jag

68. Hur imponerar man på dig? Man är smart och snäll och öppen och inkluderande.

69. Vem ringer du när du är arg/ledsen? Ingen. När jag är arg/ledsen vill jag mest vara ifred. Annars är det Andreas eller min syrra.

70. Har du någon piercing? Nej. Mina öronhål har till och med växt igen.

71. Din största vinst? Jag vet inte, mitt jobb?

72. Civilstånd? Förlovad. *bling bling*

73. Vilka hemsidor besöker du dagligen? omg, orka. mailen, banken, bokföringsprogrammet, hemsidan, gmail, feedly, aftonbladet, expressen, facebook, pinterest, instagram.

74. Är du fåfäng? Det är väl alla litegrann?

75. Ångrar du någonting du gjort? Ja, såklart. Inga majorgrejer, men jag ångrar att jag har sagt grejer till folk i onödan och sånt såklart.

76. Hur gammal är din pappa? 60 år ung.

77. Vilket är ditt drömjobb? Jag gillar mitt nuvarande faktiskt.

78. Finns det något du verkligen skulle vilja göra men inte haft tillfälle, tid eller råd till? Gå på en spadag och få göra allt från topp till tå med typ en tvåtimmars helkroppsmassage.

79. Vad har du haft för husdjur? Två guldfiskar i ett par veckor.

80. Berätta tre saker som dina läsare antagligen inte vet om dig? Ni vet allt? Alltså jag kommer inte på nåt.

81. Svär du ofta? Inte så superofta längre faktiskt.

82. Sverige när det är som bäst? Är jämställt, inkluderande, vänligt och socialt.

83. Kan du åka slalom? Inte så himla bra längre. Började åka snowboard när jag var tretton, men det var också längesen jag gjorde.

84. Vad har du ätit i dag? Chili från Taco bell eller var det heter. Sjukt gott.

85. Vad har du för utbildning? Samhällskunskapsprogram med inriktning ekonomi, civilekonomutbildning med inriktning mot ekonomistyrning och redovisning på Handels i Göteborg och lite strökurser i typ copywriting, web-marknadsföring och adobeprogrammen.

86. Vilken kroppsdel är du mest nöjd med? Gud vilka ointressanta frågor. Sluta utseendehetsa.

87. Vilken kroppsdel är du minst nöjd med? Se ovan.

88. Vilken är din bästa egenskap? Att jag är smart.

89. Vilken är din sämsta egenskap? Att jag har dåligt tålamod med folk som inte är smarta.

90. Nämn två historiska personer som intresserar dig? Sånt här är jag SJUKT dålig på.

91. Saknar du något? Mamma, obviously. Annars skulle ett litet pengaregn inte sitta helt fel.

92. Är det viktigt att fira födelsedagar? Ja, såklart. Alla saker man kan fira är kul att fira. Fira är livet.

93. Vad gör dig ledsen? Allting elakt i världen. Att folk inte  fattar. Att feminism tolkas som extremt när det är livsviktigt. Att folk inte fattar att allting handlar om respekt.

94. Vad gör dig glad? Att så himla många fattar. Att jag är omgiven av folk som lär mig saker hela tiden. Att se folk jag tycker om le.

95. Har du varit gift eller förlovad? He put a ring on it.

96. Vad ska du göra i helgen? Idag ska jag gå på min kompis flytta-hem-AW med min kille och min kusin. Imorgon ska jag gå på Alltfinnsredans födelsedagsfest. På söndag ska jag fira min kille med tårta och paket (som jag inte har köpt än ehum).

97. Vad är det knasigaste du gjort? Flyttat till andra sidan jordklotet från förslag till action på 20 dagar utan att känna en själ.

98. Vad har du för laster? Mat. Älskar mat.

99. Vem är din förebild? Jag samlar på såna så jag orkar inte rada upp alla. Jag tycker man kan ha förebilder för nästan allting här i livet och till och med flera stycken för samma grej. Förebilder gör att man blir en bättre person.

100. Vad ska du göra när du svarat klart på alla frågor? Jobba ikapp like a motherfucker.

Okej, en bröllopsgrej till: vigselförrättare?

Okej, ny fråga: är det nån som vet en bra, mjuk, fin vigselförrättare i Stockholm? Eller huruvida det är okej att använda en vigselförrättare från en annan kommun? Jag har försökt googla mig till det här, men kommuner och landsting och interwebs är jy inte direkt bffs om man säger. Okej, tack igen!

På bröllopsfronten massa nytt

Okej peoples, vi har en lokal! Och ett datum då, liksom på köpet. Vi gick en liten (asfalterad) stig upp på ett berg och träffade en så oerhört sympatisk man som visade runt och var fantastisk och jag tror att både jag och Andreas fick en crush på honom så HONOM SKA VI HA! Det här är helt caterat med mat och dryck och hela baletten och det var ju verkligen inte vad vi hade tänkt oss från början, men det var så fint och kändes så tryggt och rätt och well, värt det helt enkelt. Så, avcheckat på listan: klänning, plats, datum (och man). Yey!