lördag, november 1

En kortis i att bemöta sorg

Det är skitsvårt att hantera sorg. Såklart för den som direkt drabbas, men också för alla runtomkring. Ingen vet nånsin vad en ska säga för det finns egentligen ingenting att säga som kan hjälpa till. Vi pratade om det igår. Hur folk bemöter oss, vad dom säger och vad som faktiskt gör lite ont även fast vi vet att allting egentligen sker i all välmening. Så på förekommen anledning kommer här lite av mina tips på hur en (inte) bemöter nån i sorg. (Gäller såklart inte närmsta kretsen vänner/familj. Alla era ord/tips/hjälp/sms/kramar osv hjälper.)

1) ignorera det inte. Byt inte sida på gatan eller hylla på Ica eller titta bort. Säg hej. Personen i sorg är fortfarande en fucking person.

2) säg inte "jag beklagar sorgen". Du beklagar inte sorgen alls. Du beklagar förlusten. "Jag är hemskt ledsen för er skull" går också alldeles utmärkt. Eller för all del "jag vet inte vad jag ska säga".

3) dra inte en parallell till ditt eget liv/person du har förlorat/situation du har varit i. Ta hand om dina problem själv.

4) berätta inte i första läget hur du upplever förlusten eller händelsen och hur det har påverkat dig. Säg det till ditt eget nätverk och låt dom trösta dig.

5) säg inte "det blir bättre" eller "man måste gå vidare" eller liknande. Säg generellt ingenting generellt och använd inte man/en. Håll det personligt eller håll tyst.

6) var den som håller kontakten. Fortsätt ringa även om du inte får svar. Skicka sms om vad som händer i ditt liv eller om nåt tv-program eller vadsomhelst. Det är livlinor när man inte orkar själv. På riktigt. För en dag orkar man och då är det så så så skönt att inte känna sig helt ur loopen.

In short, säg att du är hemskt ledsen/beklagar förlusten, var tyst en stund och se om mottagaren vill svara på det och om inte börja prata om nåt annat.

Ett annat tips är också att istället för blommor skicka matcheckar på take-away alternativt skicka blomstercheckar. Alla blommor är skitfina och man blir asglad, men det blir så himla tomt när dom vissnar efter ett par veckor och då vore det fantastiskt att få dra ut det lite över tid. Obs. Alla blommor/gåvor/sms/mail är sjukt välkomna.

Varsågoda.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag har läst din blogg länge men har aldrig kommenterat. Nu såg jag i ditt sista inlägg att du skrivit att du kanske var för hård i dina råd om sorg? Så nu känner jag att jag måste bryta "kommentarsisen" och säga: Klockrena råd!!!
Allihopa är klockrena och inte alls för hårda.
Vi pratar generellt för lite om sorg och döden och jag tror att det är därför som det blir så svårt när vi möter dem i vår egen närhet - vi vet inte ur vi skall förhålla oss till oss själva eller nära som blir drabbade. Egentligen är det i första läget så enkelt som att säga " jag vet inte vad jag skall säga, men jag finns här" och sedan helt enkelt finnas där på det sätt man kan.

Gillar din blogg skarpt, ditt sätt att uttrycka dig och dina tankar/åsikter. Vi tycker inte alltid lika, men du ger mig en tankeställare och får mig att fundera på vad jag verkligen tycker i en viss fråga. Dessutom är du störtskön och rolig!
Ville bara säga det nu när jag är igång! Ha det gott och lycka till med allt inför bröllopet - det är underbart att planera och fixa allt inför en sådan fantastisk kärleksfylld dag//Emelie

Linn sa...

Tack så jättemycket för dom orden Emelie! Jag håller med dig om att vi pratar om döden och känslor och sorg alldeles för lite. Det går ju aldrig att förbereda sig till den grad att det blir smärtfritt, men det är ju enklare när man vet lite vad som väntar iallafall tror jag.

Och tusen tack för dom fina orden!

egoistiska egon sa...

Jag glömde visst kommentera här, men tycker också de här råden var skitbra.