onsdag, oktober 22

Dags att samlas i smågrupper igen

När hörrni, nu har jag tänkt igen. Ojojoj, vad kommer den här gången? Närå. Men så här: jag vet ju livet både innan och efter något förjävligt har hänt. Därför tar jag nu på mig den allvetande hatten och pekar med hela handen och säger ett bestämt: SLUTA FÖRMINSKA SORGER BARA FÖR ATT DU HAR ANDRA BRA GREJER I DITT LIV/ANDRA HAR DET VÄRRE. Alltså, din sorg är ju din sorg. Den är baserad på saker som händer i ditt liv och vad du har för referenspunkter. Om du är ledsen för att din partner fräste på dig imorse så har du fan rätt att vara det. Om du är ledsen för att du saknar ett eget litet barn så är du ju det. Är du trött och lipig för att du har ett? Också freaking okej.

Det finns tydligen nån världslag som bestämmer vem som verkligen har rätt att vara ledsen (och hur länge). Förlorat en förälder? Hemskare än att bli dumpad, men bättre än att förlora ett barn. Typ så. Det är förjävliga förjävliga förjävliga händelser som ingen önskar nån annan, såklart. Men dom är (som tur är) också mer sällsynta än att vara trött eller ledsen över jobbet eller ha panik över vad fan man ska göra med sitt liv.

Jag hatar verkligen förminskande av känslor och det eviga ursäktandet förlåt för att jag tänker så här jag vet ju att det finns folk som har RIKTIGA problem. Som att man bara får vara ledsen om man verkligen har nåt att vara ledsen för. Som att det är en känsla vi ska spara på. Kan vi inte sluta tänka så? Kan vi inte börja att bara dela med oss av när vi är ledsna så vi kan känna oss mindre ensamma i det och liksom stötta varandra i det och ta bort stigmat i att man är ledsen fast man inte borde?

Tack för mig.

Edit: åh herregud, glömde ju det viktigaste i det här (tack, Mirijam!): kan vi också sluta påpeka för folk som visar sin ledsamhet att det minsann sticker i ögonen pga barnlöshet/föräldralöshet/blivit dumpad? Det är inte okej att pusha på sina egna demoner på alla andra. Håll käften och sluta läs/gå därifrån/deala med att alla, ja ALLA, har sina egna problem som vi andra kanske inte ens vet en tiondel av.

6 kommentarer:

Mirijam sa...

Jag håller med. Vet inte hur ofta jag får höra om folk som är ofrivilligt barnlösa när jag preggognäller och det suger ju lite. Självklart är det MER synd om vissa andra, men de betyder ju inte att det faktiskt är synd om en själv mellan varven också.

Sen kan det verkligen vara en ganska bra ögon-/känsloöppnare att råka snubbla in på en blogg eller ett instagramkonto där någon verkligen är på väg att dö, så det är ju nyttigt att få perspektiv på sitt eget lilla mesgnäll ibland också.

Mirijam sa...

Ehh, alltså JAG tycker att det är nyttigt FÖR MIG att få perspektiv ibland. Bara för att klargöra.

Linn sa...

Ja, men det är klart att det är bra att få perspektiv på sitt eget gnäll, så länge inte perspektivet leder till dåligt samvete av typen "ja, men jag har ju det så bra/andra har det sämre, inte ska väl jag vara ledsen".

Lfthmn sa...

Mycket klokt och bra talat, som vanligt!

S sa...

Så känner jag också litegrann. Som att man inte "vågar" klaga för att man egentligen inte har nåt att klaga på liksom. Jag är lite ledsen ibland att jag inte är kär i nån och ingen kär i mig och att jag längtar efter man, barn, hund, hus men att det inte verkar hända nån gång. Men så tänker jag att jag inte kan vara ledsen över det för det finns folk som har cancer och dör och såna som har bara ett ben och inte kan gå unt so weiter. Men du har ju rätt, man har ju sina egna problem och sorger som man måste ha rätt att bearbeta och dela med sig av.

Linn sa...

Lufthamn: <3

S: Ja, och det är ju precis det där som gör mig så himla ledsen. För att ha dåligt samvete över sina egna känslor är ju inte ett dugg konstruktivt eller speciellt bra för självförtroendet/självkänslan. Klart att du har rätt att vara ledsen! Jag tror ju att det är först när man accepterar att man är ledsen som man kan se framåt, men det är ju en helt ovetenskaplig egen idé jag har.