onsdag, november 12

Jag är hemma från jobbet idag för att jag råkade matförgifta mig själv med härskna solrosfrön när jag bakade bröd igår. Så idag är jag trött. Trött och ledsen och ja, trött och ledsen. Dels en trötthet kopplad till dålig nattsömn, men också en fysisk liksom tunghet där det känns som om jag rör mig i sirap eller i strömt vatten. Ledsen för att jag saknar mamma. Jag går runt med nåt självpåtaget dåligt samvete för att jag inte är där tillräckligt för pappa och min syster. För att jag är en dålig, tråkig kompis som inte orkar umgås och inte orkar göra nånting när jag väl tar mig i kragen och träffar nån. För att jag inte har samma driv som innan. För att jag inte är lika glad, lika öppen, lika skrattig. För att den där perfekta känslan som infann sig förut inte finns längre. För att det ligger en dimma över livet och det är så jävla jävla jobbigt.

Det står i nåt sorgehäfte att man tar två steg fram och ett tillbaka och jag skriver under på det. Det har snart gått ett halvår och såklart är det inte lika akut längre, det är ju lite lättare att andas, men det är också svårare att hantera vardagen. Alla förväntar sig på nåt sätt (obs helt normalt beteende, no blaiming!) att livet är som vanligt igen nu. Jag kan inte gärna sjukskriva mig nu bara för att jag sörjer och är ledsen och inte orkar nåt, men det är nu jag verkligen skulle behöva få ligga i sängen ett par dagar och bara vara ledsen. Få det ur systemet, krascha, samla ihop mig igen.

Jag önskar att jag trodde på nånting. På nån större makt, på ett liv efter döden, på skyddsänglar eller att mamma finns med mig på nåt svävande sätt, men jag gör ju inte det. I min värld är mamma borta, inga livlinor. Det är också jobbigt.

Okej, slutgnällt. Nu ska jag ocarpa den här sjukdagen, gråta klart och gå och duscha.

4 kommentarer:

inte skyldig sa...

Men såklart att det fortfarande är jobbigt, det förstår man ju även om man inte har varit med om det själv. Ett halvår är ju ingen tid alls. Gråt ut och ligg under täcket. Jag är iofs inte din arbetsgivare men jag säger att det är helt ok! Stor kram och krya på dig.

egoistiska egon sa...

Kram! Ska vi, när du känner dig ok för sällskap, äta lunch ngn dag?

Johanna sa...

Hatar när folk frågar om man "inte vill tro på ett liv efter döden". Och man bara eh jo det vore nice. Men den viljan får mig ju inte att tycka att det scenariot är mindre osannolikt..

Det suger att tro att det bara är slut, men jag tror att det hade sugit oavsett. Och du, klart du kan sjukskriva dig nu! Behöver du tre dagar av sorg så säg det. Hänvisa till nån sorgbok. Allt ledset kommer ju inte på en gång.

Linn sa...

Inteskyldig: tack, och kram!

Egon: Ja!

Johanna: Nej, men precis. Man ba okej, jag kan liksom inte välja att tro utan att helt lura sig själv.