onsdag, augusti 9

Det som skaver

Det går ju runt en vänlista på en massa bloggar just nu. Hur en är som vän, hur ens vänner är och så och det är ju jättekul att skriva om och för några år sedan hade jag hoppat jämfota över en möjlighet att få haussa både mig själv och mina vänner, men nu är det så himla skavigt. Det är min stora sorg och svarta hål och Det Förbjudna att tänka på när jag ska somna. En gång i tiden, typ den här bloggens glansdagar och before, hade jag så många kompisar. Jag kunde ha ångest över att inte veta hur framtiden skulle se ut eller ensamheten eller osäkerhet när det gäller utseende eller jobb eller killar, ffa killar snubbar män, hade jag aldrig ångest över mig själv som vän eller mina vänskapsrelationer. Nu är det exakt precis tvärtom. Det typ enda jag på riktigt mår dåligt över och känner mig osäker kring är just mina vänskapsrelationer.

Jag kan rada upp en hel massa anledningar till att det är så och alla är väl legitima på sitt sätt; brist på ork, fokus och intresse gpa sorgen innan under efter mammas död, hetsjobbandet och nästan gå in i väggen-smällen på mitt förra jobb, att jag är i en relation, att jag har varit gravid - nybliven morsa - gravid i två år. Att jag är över trettio nu med kompisar som också är över trettio där tid är en bristvara pga relationer och jobb och barn och och och.

Men ändå.

Jag har aldrig känt mig så här osäker i relation till dom som har varit mig närmst om hjärtat så länge. Konstigt nog känner jag det samtidigt som jag i mitt vardagsliv upplever att jag ÄNTLIGEN har fått tillbaka min sociala kompetens. Att jag kan vara rolig och få folk att skratta och bubbla kring småsaker bara för att. Att jag bryr mig och vill veta och har ork att engagera mig och kasta mig in i konversationer. Att jag börjar få lite koll på kringlivet utanför mitt eget huvud och kan haka på en diskussion om samtiden. Men när det gäller dom jag ser som mina bästa kompisar, som är urviktiga för mig ju, känner jag mig mest jag vet inte? I vägen? Ett onödigt ont? Onödig? Att dom hänger med mig på gamla meriter och när det måstes? Och det är klart att en del av det här ligger i mitt huvud men det finns sanning i att jag försvann och dom såklart har fyllt det hålet och den tiden med andra och då är det väl kanske lite konstigt att komma nu och ba OKEJ MEN NU ÄR JAG PÅ BANAN IGEN SÅ ATTEH NU KÖR VI! För om jag ska vara ärlig så är det ju inte riktigt så heller? Jag har en man och ett barn och ett till på väg och är 30 veckor preggers och vill helst bara somna i soffan klockan åtta varje kväll. Jag är ju inte hon som orkar göra mig iordning i en timma och sen gå ut och käka middag och vara ute och klubba till tre på natten. Jag är knappt hon som en tar en promenad med pga får foglossning och blir trött och sur. Vad är det jag har och bring to the table då egentligen?

Jag tänker jättemycket på det och det gör ont även om jag också känner att det kanske är så här livet är litegrann? Nu är det familjefasen som är igång. Nu är fokus hemma. Det är naturligt att relationer ändras blablabla.

Men ändå.

5 kommentarer:

Christel sa...

Min tröst i ett ganska likt läge är just det du säger sist, att det här är familjefasen. Tid finns inte där på samma sätt, och när den väl gör det så är det så jäkla mycket annat som också borde prioriteras. Träningen, egentiden, ligga med sin man etc. Då ryms det inte att sminka sig i en timme, äta, vina, klubba till tre och vara bakis en halv dag. Men det kanske finns tid till ett litet glas vin/en kopp kaffe nån gång då och då, liksom en trekvartsgrej typ mellan jobb och handla/hämta/hemmet. Det kanske är så familjefasens vänskapsrelationer får se ut? (Är för övrigt så himla på på ett sånt slags umgänge. Vi borde prova det!)

Boel sa...

Ja fy fasen. Det är många år sedan jag hade bra socialt liv. Vi flyttade utomlands tre år, flyttade hem med en deprimerad man för 5 år sedan och då hade ju andra fortsatt utan oss, flyttat etc. Sen två barn och bajsstressade på jobbet. Redan innan var jag bra på att stanna hemma och osäker socialt. Nu känns det så svårt så svårt. Mina gamla vänner bor inte ens i närheten längre. Vart träffar en nya vänner som överarbetad med två småbarn?

Emilie sa...

Som en person som är långt ifrån faniljefasen så tycker jag att jag skulle ha förståelse för detta. Det är mycket som prioriteras bort i din situation och det är rimligt. Däremot så tror jag också att vännerna finns kvar i någon form. Vissa kanske är förlorade men andra är definitivt villiga att bygga en ny vänskap när tiden åter finns. Att du reflekterar över detta är nog bra och kommer att kunna utgöra en bra grund för ett framtida behov av relationer utanför familjen. Var inte för hård mot dig själv i detta.

minahistorier sa...

utan att ha koll på familjefasen (alls!) så tänker jag såhär: det är väl SJÄLVKLART att man har mindre tid för sina vänner när man har ett barn och ett till på väg. det viktiga är att man inte glömmer bort de som är viktigast, att man håller kontakten och ser till att ses så ofta som man orkar/hinner. och att lägga ribban där man orkar. vännerna förstår ju säkert att du inte orkar gå ut och äta, istället kan man ta en lunch när man jobbar eller bjuda över på en vardagsmiddag bestående av hämtpizza? enkla grejer som ändå visar att man finns där och bryr sig. kram!

Linn sa...

Christel: Jag håller med i allt. Och det försöker jag ju såklart också och med fellow småbarnsföräldrar så känner jag faktiskt inte alls problemen ovan eftersom alla på nåt sätt vet hur det är. Jag gissar att det som skaver är att det känns som att vissa av mina relationer liksom alltid blir på mitt initiativ pga av det och lite pga att dom typ "vet" att jag ändå kommer säga nej om dom frågar om jag vill följa med på nåt. Alltså hårddraget beskrivet men ändå. Och JA! Vi borde verkligen det!

Boel: Jag vet ju hur det är att flytta hem efter några år utomlands och hur ens relationer inte alls är som dom var innan en flyttade.Jag var ju däremot singel och i tjugofemårsåldern när jag flyttade hem och jobbade på ett jobb som var mest som en fritidsgård för vuxna där det aldrig saknades personer att umgås med eller tillfällen att göra det så jag kan bara ana hur jobbigt det måste ha varit för dig/er! Jag vet inte hur en får nya vänner som vuxen men barnens kompisars föräldrar eller ens kollegor typ kanske? Och försöka hålla kontakten med folk från förr som en gillar?

Emilie och minahistorier: Ja, alltså ni har ju rätt i att många har förståelse och det är klart att mina kompisar har det också. Inget av det jag skrev i inlägget eller nu i kommentarerna är liksom nåns "fel" eller vad man ska säga. Det är mer en naturlig händelseföljd när en av två personer har varit frånvarande i flera år pga olika orsaker. Grejen är väl att jag liksom saknar dom? Att jag önskar att jag kunde få ha relationerna från förr intakta OCH ha mitt liv som det är nu med familj blablabla. Men förhoppningsvis kanske det jämnar ut sig med tiden. Det är ju inte så att jag har förlorat nån relation helt, dom ser bara annorlunda ut nu.

Och grejen är väl kanske är att det här med att visa att man finns och bryr sig inte känns så himla tvåvägs just nu. Dom har burit sin del av den bördan under de senaste åren och nu är det mest jag och det är klart att det från bägges sida stundtals såklart känns som att den andra inte kanske bryr sig så mycket.