onsdag, maj 20

Tar tillbaka hela jag är inte knäckt-grejen. Idag har jag suttit ner i kanske en kvart och käkade kvällsmat (McDonalds) i bilen vid kvart över fem förut för att jag var så jävla sur och hungrig och hade så ont i huvudet. Nu kanske en kan tycka att jag ju är hemma och kan ta det lugnt, men nejdå. Nu ska jag göra våra löner och tvätta och beställa varor och maila revisorn och egentligen förbereda mig inför morgondagens styrelsemöte. Imorgon ska vi ha fotografering precis hela dagen och som ni väl vet vid det här laget så är det så oglamoröst det bara kan vara eftersom det handlar om att stryka, vika, nåla, pilla, mata och bära och väldigt lite annat. Nu piper tvättmaskinen och jag vill mest bara sova. Hämtade förresten en ny klänning jag har köpt förut. Jag älskar älskar älskar den, men kan inte bestämma mig för huruvida det är okej att ha på sig ett inkatält på ett bröllop jag gissar är rätt så konservativt eller inte. Är det okej? Om det inte är okej, är den här okej? För jag köpte den också för ett tag sen och jag kanske inte älskar den, men jag tycker att den är rätt okej.

5 kommentarer:

Honey sa...

Hell yes till inkatältet säger jag!

Anonym sa...

Älskar också inkatältet!

Trasselkvast sa...

Hur står man ut med sorg? ur överlever man utan att bli trasig själv?

Linn sa...

Honey och Anonym: det blev inkatältet.

Trasselkvast: oj, vilken svår fråga! Och en fråga som är ever present i sorg och som jag inte har ett allvetande svar på. Jag kan bara svara personligt och förlåt för att det kanske bli långt. Det enkla svaret är nog: för att man måste. Det finns två val, varav ett inte är ett val; att leva eller att gå under. Det kan kännas som ett självklart val, men god knows att det inte alltid är det. Sorg har ju en tendens att skruva till, mörka ner och på nåt sätt förverkliga livets essens och jag har seriöst tänkt att livet inte är värt att leva och det är ju en jävligt jobbig tanke, framförallt för att den känns så himla stark. Då tror jag att det hjälper att försöka se på sina egna tankar "utifrån" och försöka liksom hålla fast vid en övergripande tanke om att det finns mer, om att det inte är sanning i den riktiga världen och sen, om det inte hjälper, skjuta upp ett beslut lite i taget. I Netflix komediserie The unbreakable Kimmy Schmidt säger hon i nåt avsnitt (typ) you can do anything for ten seconds. Just count the ten seconds and endure. Then start on a new ten second count. Det kan ju tyckas töntigt att ta nåt ur en komediserie som råd, men för mig är det en sån hjälp att tänka så för förr eller senare händer det nåt som bryter ens negativa tankar.

Sen tror jag också att det är supermegajätteviktigt att släppa in folk i gegget och inte ha dåligt samvete för att man på nåt sätt är en belastning utan lita på att den/dom andra vuxna personen/-erna kan fatta beslutet om att säga ifrån på egen hand.

Jag tror också att det är sjukt viktigt (och sjukt svårt) att försöka komma ihåg det som var bra och stanna borta från "om jag bara hade/jag önskar att jag aldrig"-tankarna. Dom hjälper ingen och ändrar ingenting. Då är det bättre att försöka fokusera på det som var bra.

Till sist: försök gör vanliga saker och träffa lite folk och hitta nåt att se fram emot det är ett fakta att tid gör saker lättare att hantera och en dag så är dimman lite lite tunnare och en dag så kommer den inte vara närvarande alls.

Saknaden får man lära sig leva med och göra vad man vill med, jag vill gärna hylla den för då hyllar jag mamma på nåt sätt, men den akuta sorgen går över. Den gör det.

Anonym sa...

Det är snudd på universell lag att det på alla bröllop alltid kommer någon i jeanskjol så ta ditt Inkatält och sträck upp dig som fan!

Louise Lfthmn