onsdag, maj 6

Helt partiska bröllopstips II (bröllop, är inte det bara en massa måsten?)

Jaha, jag kanske skulle ha börjat med det här men det är lite mer färgat av mitt tyckande än det förra bröllopstipset som ju mest handlade om vigsel och konstiga papper så well, det kanske är rätt ändå.

Vi måste prata om måsten nämligen. Det är få gånger i livet (graviditet undantaget) då folk tycker att dom har allmän tyckrätt som vid bröllop, framförallt personer som känner sig delaktiga av olika anledningar (mammor pappor släkt). Det finns dessutom etikett-"regler" att förhålla sig till och jag skriver "regler" och inte regler för att jag tycker att vi lever på tvåtusentalet och lite kan välja hur vi vill förhålla oss till överklassregler från sekelskiftet. Givetvis är vissa (många?) av dessa tips och regler både välkomna och lite sköna att stötta sig mot men, och här är min poäng, DET ÄR NI SOM VÄLJER VILKA. Det är ert bröllop, era regler, er dag, era minnen och förmodligen iallafall i rätt stor del era pengar och ni har all rätt i världen att känna efter med era maggropar vad som känns bra och sen får folk rätta sig. I motsats till vad vissa tycker är det nämligen inte en mänsklig rättighet att bli bjuden/få gå/få allt man vill ha på nån annans bröllop. Det tror jag till och med att Magdalena Ribbing ställer sig bakom.

Försök att ha det i tankarna när nån gäst (händer alla, ni kommer inte vara undantaget) vill ha egenskjutet kött, när svärmor vill bjuda sina närmsta vänner, när nån inte vill sitta bredvid nån annan än sin partner eller vägrar följa dresscoden eller andra anvisningar i inbjudan. Eller vad ni nu kommer råka ut för, nåt kommer det nämligen att vara. Det är ert bröllop och era regler, vad andra tycker är faktiskt irrelevant även fast det känns jobbigt att stå på sig.

Det är också ni som väljer hur hårt etikettreglerna ska hållas. Vill ni följa standarden så kan ni gå till bröllopsguiden.se och läsa där hur man "ska" göra, annars kan ni stanna kvar och höra hur vi gjorde/tänkte.

Tips nummer ett: Var tydliga i er kommunikation och öppna inte för frågor/tyck från andra än dom personer ni själva vill ha tips från.

Tips nummer två: Vad vill ni? Hur många vill ni bjuda? Vill ni ha med släkten? Har ni en plats in mind så kanske ni ska kolla med dom rätt så snart vad deras maxkapacitet är så får ni ett tak på antal gäster. Tycker ni att det är okej att det är barn med eller vill ni ha ett barnfritt bröllop? Även här vill jag understryka att eftersom det är ert bröllop så kan ni ha med era egna barn eller barn från nära släkt men ändå säga att ni vill ha ett barnfritt bröllop. Det enda som är lite svårt är väl att vara inkonsekvent inom samma "grupp", alltså syskon eller kompiskretsen. Det är lite som att öppna pandoras box tror jag.

Tips nummer tre: Vilken stämning vill ni ha? Formellt eller avslappnat? Hur kan ni kommunicera det till era gäster? Jag fick ett skitbra råd inför vårt bröllop om att säga till alla jag pratade med (som skulle komma) att jag verkligen såg fram emot ett mysigt, avslappnat och glatt bröllop (eftersom det var så vi ville ha det). Är ni mer av den formella modellen så kanske ni istället kan säga att ni ser fram emot att se alla finklädda och att dela er dag med dom?

Eftersom det är jag som skriver och tycker så kommer här en liten så här gjorde vi:

Vi var från början väldigt inne på att vi ville ha ett mysigt, varmt och fint bröllop med en lite högtidlig vigsel. Vi har ju inte barn själva, vilket säkert påverkar, men vi kände att vi var rätt osugna på att lyssna på barnskrik, se föräldrar jaga små pinnande ben och i största allmänhet ta uppmärksamhet från övriga gäster. Det är inte så himla roligt att sitta i närheten av barn på en middag då vanliga samtal tenderar att bli rätt så haltande och eftersom vi hade makten så bad vi om ett barnfritt bröllop. Andreas har syskonbarn som är från åtta och upp till 18 och dom ville komma och det var viktigt för Andreas att dom var där så dom fyra var undantagna regeln. Med tanke på vad jag precis skrev om barn och konversationer så gjorde vi ett släktbord där barnen och deras föräldrar satt. Självklart var små pyttebebisar välkomna, riktigt så inhumana är inte ens vi.

När det gäller antal gäster så skrev vi ner alla vi ville bjuda och räknade hur många det blev. Här kommer en snabb räkneövning/sak som förvånade mig först:

Säg att ni vill ha 60 gäster ungefär, ett rätt så stort bröllop ändå. Tänk att ni har ett syskon var, 4 föräldersyskon varav nån är frånskild med ny partner och säg två från mormor-generationen, sen finns det kanske 5 kusiner som ändå har bjudit er osv. Ponera också att samtliga har en partner. Det är ungefär 20 gäster det. Kvar är alltså 40 personer som ni delar lika mellan er och är ni som vi i trettioårsåldern så har nästan alla en partner. Hur många är det då kvar för er att bjuda var? 10 personer. TIO PERSONER. Nu kanske ni fattar varför det inte alls är så jävla självklart att alla som vill bli bjudna blir bjudna?

I vårt fall handlade det om tre syskon, två föräldrar, en farmor och totalt 12 mostrar/morbröder/fastrar/farbröder exklusive partners. Jag har 12 kusiner och Andreas har kanske 20, igen exklusive partners. Om vi skulle bjuda släkt skulle vi allså börja med 70 gäster och go on from there. För oss kändes det faktiskt rätt så orimligt, inte för att inte inte ville ha dom närvarande, men för att det hade blivit Världens Dyraste Bröllop (vi pratar om budget en annan dag) och eftersom vi inte är gjorda av pengar och inte heller ville köra på du får komma men inte du, hon men inte han-grejen utan hellre vara konsekventa så bjöd vi direkt familj dvs pappor + syskon + farmor och förklarade för resten att vi hemskt gärna hade bjudit dom, men på grund av mängden släkt på bägge sidor så hade vi inte möjlighet. Här var vi rätt lyckligt lottade på föräldrafronten för jag hade både mamma och pappas blessing och Andreas hade sin pappas, men vi hade gjort det ändå.

Okej, det var väldigt mycket dravel om väldigt lite information och nu är det oläsbart långt så vi slutar här för idag.

6 kommentarer:

SARA sa...

Bra inlägg tycker jag! Men alltså "12 mostrar/morbröder/fastrar/farbröder"?! Så spännande med storfamiljer! (Har ju själv tre syskon.) Blir helt nyfiken! Har alla föräldrar tre syskon var eller är det någon som har jääääättemånga?

Johanna sa...

Skitkul att du orkar skriva/dela med dig för det är jättekul att läsa! <3

Honey sa...

Åh, minns det här från vårt bröllop. Min sida var rätt lugn, jag har liksom ingen släkt att tala om, men det kom lite sånt här från Daniels sida. Som t ex när jag hade sett ut ett asmysigt hotell där jag tyckte vi kunde bo på bröllopsnatten och sen hade liksom hans föräldrar kollat upp ett helt annat som var "jättebra ju, för det ligger alldeles i närheten av festlokalen så då är det ju inte så långt att gå för folk och eftersom ni också bor där kan man ju hälsa på och gratulera er dagen efter". Ja, det var ju precis vad jag sett fram emot, inte en lugn dag med chill hotellfrukost efter att faktiskt ha blivit gratulerad av en miljard människor en hel dag.

Anonym sa...

Tycker det är helt okej och förståeligt att folk inte vill ha med barn på sitt bröllop, men är innerligt trött på alla som bjuder på barnfria bröllop och blir kränkta och sura när man inte kommer, "för det betyder ju så mycket för mig om ni kommer". Jaha, men acceptera min livssituation då, och att jag inte gillar att lämna bort barnen då, kan jag känna..

Linn sa...

Anonym: absolut! Det är varken en rättighet att bli bjuden eller vara tvungen att gå om man inte vill. Det enda jag säger är att om brudparet inte vill ha barn på bröllopet så får alla andra rätta sig efter det oavsett vad dom personlgen anser om det. Antingen så fixar gästerna barnvakt eller så tackar dom vänligt nej och stannar hemma. Det jag blir förbannad på är folk som inte respekterar brudparets önskningar utan ska hålla på och jiddra för att dom vill nåt annat. Vill man inte gå på villkoren som är så går man inte, så himla enkelt. Man tjafsar fanimig inte.

Anna sa...

Bröllop är en ständig källa till irritation. Vi bjöd många, hoppades att vissa inte kunde (alla kom så det blev fullproppat). Vi tillät såklart barn, de är ändå jobbigast för sina föräldrar, och man fick komma hur fint eller fult klädd man ville. Kom bekväm tycker jag är en bra uppmaning. Vi bjöd på århundrades fest tydligen och var mycket nöjda men betalar fyra år senare fortfarande av detta. Fast klänningen kan återanvändas för den är turkos.