lördag, maj 16

Har en sån där dag när känslorna ligger som tentakler utanför kroppen och reagerar för minsta lilla. Jag saknar mamma, nej, längtar efter mamma, så mycket så det gör fysiskt ont i bröstkorgen och ögonen skickar tårar ner för kinderna i en maklig men aldrig sinande ström. Min älskade mamma. Min älskade älskade älskade mamma. På hennes gravsten står det

innerligt älskad
oändligt saknad


och det är så sant så sant så sant. Kanske att ingenting i livet kan vara mer sant än det som står på stenen högst upp på kullen omringad av böljande fält på några sidor och en skogsdunge på nån sida och lite betande hästar på en annan. Kanske är det det fåglarna kvittrar dagarna i ända vid stenen som symboliserar slutet? Kanske är det det åskan mullrar och vinden viskar? Kanske hör du det nånstans, älskade fantastiska allra käraste mamma? Ingenting kan vara mer sant.

6 kommentarer:

egoistiska egon sa...

Åh Linn. Som jag önskar att du inte skulle behöva vara med om detta. Kram.

emma sofie w sa...

Kram och all jävla kärlek till dig! <3

Johanna sa...

Så fint och så jävla hemskt. Förstår att det gör ont.

Mirijam sa...

Det finaste och sorgligaste jag läst på så himla länge!

minahistorier sa...

så fint men så sorgligt. kan inte fatta hur det känns mer än att det måste vara fruktansvärt. kram.

S sa...

Uh. Fy faen. Kram