söndag, maj 3

Jag sa ju det för ett tag sen också men känslan av att jag är på väg upp framåt tillbaka är så himla tydlig nu. Jag är glad, liksom inifrån magen-glad. Jag känner mig social, jag vill umgås och jag är framförallt intresserad av andra människor. Mitt förhållande undantaget så har det varit två jävligt mörka år med för mycket jobb, en massa nytt och en massa oro och sen sorgen. Den mörka klibbiga smygande jävla svarta dimman som är sorg. Jag pratar inte om saknaden nu, den bär jag gärna med mig, men mörkret som kommer med förlusten som först inte märks för alla tårar och sen sakta smyger sig på så att man inte märker skillnaden. Lite som att gå upp/ner i vikt eller åldras. Plötsligt bara är det helt normalt att inte orka nåt annat än att bara vara hemma för det måste ju vara så att den som var kul förut helt enkelt inte är det i den nya verkligheten. Och nu, som en jävla vårvind, svepte den gamla personen in och ba WOOP WOOP EEEEK! HÄR ÄR JAG! och så blev det ljust igen. Vi har haft middag hemma ikväll och det var så jävla jävla jävla roligt. JAG var rolig, något jag har varit helt övertygad om aldrig skulle hända igen. Jag vill ringa folk och träffa folk och dricka öl och vara social och leva. Jag vill leva leva leva leva leva igen. Det kanske låter konstigt att vara glad för, men har man nån gång känt den vidrigaste av känslor där ingenting är värt nåt och inget spelar nån roll så är det kanske det finaste känslan nånsin.

12 kommentarer:

Johanna sa...

Superstor like!

SARA sa...

Fan vad fint Linn!!

Annika sa...

Å, vad jag känner igen det där! Man går som insvept i en mörk och kall filt, så länge att man inte längre minns att det inte alltid brukade vara så. Och sen, plötsligt, så ramlar man ut i ljuset. Då kan man inte längre förstå hur man överlevt det där mörka och kalla så länge som man gjorde.

Saknaden kommer väl aldrig släppa, jag kommer i alla fall aldrig glömma eller sluta tänka "om". Om han suttit bredvid mig i soffan, om hans hand kramar min på promenaden. Om han varit här för att leka med Jack eller om han bara hade varit här för att få mig att skratta.

Ett konstant tillstånd av saknad, trots att man hittat tillbaka till det man brukade vara.

I will not keep calm and you can fuck off sa...

Så fantastiskt fint att läsa!

emma sofie w sa...

Åh vad fantastiskt!

Den där Andreas sa...

Fantastiskt vad bra!

inte skyldig sa...

<3

JJ sa...

Stor kram!

Jessica sa...

Så glad att läsa detta, och förstår vad du menar på ett "lindrigare" plan. Att man vänjer sig vid en dålig känsla, märker den men liksom inte riktigt HUR närvarande den faktiskt är. Och så kommer man ut ur den och kan andas och sträcka på sig igen

Linn sa...

Åh men tack! Det är så himla lyxigt att ha er!

Annika: Men exakt så. Kram!

Jessica: Ja, jag tror att det går att applicera på alla mörka måenden. För mig är det här den mörkaste jag har varit med om så därför blir det väl extra tydligt nu liksom. Kram!

Lisa sa...

Härligt!
Vilken underbar känsla!

Mirijam sa...

åh fan vad genuint genomglad jag blir av att läsa detta!