onsdag, juli 2

Jag stod och pratade med vår hyresvärd (på jobbet) förut och vi pratade lite om sommaren och planer och whatever och så sa jag att jag ska till Värmland med pappa och sen skulle jag säga Andreas och så kändes det liksom så konstigt att nämna honom vid namn eftersom hyresvärden ju inte vet vem han är så min mun sa och min sambo och i samma sekund som jag sa det så fick jag typ äckelrysningar. Alltså det är nåt med det ordet som gör att jag blir helt galen. Samtidigt känns det lite fel att säga "min kille" eftersom vi ju är förlovade nu och jag är ju liksom lite stolt och glad över det så och well, ja. Jag längtar tills vi är gifta och jag kan säga min man. Tills dess kanske jag ska inse att ingen annan bryr sig om huruvida vi bor ihop eller är förlovade eller whatever och bara säga Andreas/min kille som jag har sagt att andra ska göra de senaste tio åren när jag har tappat det av irritation.

8 kommentarer:

dekorum sa...

Jag har börjat säga "min sambo" och tycker själv att det känns så himla knäpp! Men kan man säga kille/pojkvän om en person som närmar sig 40? Hoppas det...

Maria sa...

Min partner? :)

Linn sa...

dekorum: jag bestämmer att det är helt okej att säga min kille fast man är fyrtio. Hellre än sambo.

Maria: ja, det funkar väl, men det är lite sammalika som sambo på nåt sätt. Plus för mig indikerar det lite att det kan vara en tjej. Vilket såklart inte är något negativt (!) men Andreas är ju defacto en kille och det är ju honom jag vill höja upp ovanför pojkvänsstadiet. Äh, jag ramblar. Men tack för tipset!

Johanna sa...

Jag säger min kille, och i undantags fall min sambo. Pojkvän tycker jag av nån anledning låter som högstadiet (medan flickvän låter jättebra, konstigt).

Min man funkar ju perfekt om man är gift. Men värst av allt: fästmannen. Det ordet funkar ju bara inte. Varken som "Min fästman" eller "fästmannen" (hu).
Jag och A är dock ej förlovade så riskerar ännu inte att trampa i just den fällan.

Anonym sa...

Jag brukar säga lägenhetskompis.
/ My

Linn sa...

Johanna: åh herregud, samboN eller killeN eller vad som i bestämt form gör mig definitivt galen. Jag har vissa (stora) förutfattade meningar om att folk som benämner sin partner i bestämd form också tycker att pappor "hjälper till hemma" och "passar barnen" och kvinnor "fattar ju inte sport och sånt höhö". "Fakta" jag baserar helt på mina underhållningssurf på familjeliv och flashback.

My: haha, ja det kan man ju också göra.

SARA sa...

Jag har jämt kallat honom för min man (vilket såklart många äldre har missförstått), eftersom han är en man och min (kallar ju mina kompisar för mina kvinnor), men nu är han ju min man även på pappret så problemet är ur världen!

Josefine sa...

Jag känner en som helt seriöst säger "kärleken" när hon nämner sin kille/man/whatever. "Jag och kärleken var och handlade innan, jag och kärleken ska på semester hit och dit". ALLTSÅ!!! Jag får spader. Men jag har samma grej. Kan inte säga pojkvän (Mikael är ju för fan 38 snart!) och sambo ... yuck. Jag är inte helt klar över vad det är med det ordet som gör mig så ... generad men det gör det i alla fall. Kommer eventuellt börja säga "hingsten där hemma" istället. Känns nästan lika avslappnat för mig.