torsdag, juli 3

Vi hade datenight igår. Jag blev rätt så strängt tillsagt att absolut inte boka in nånting på onsdag för enligt Andreas (vårt/jag har gett upp) sätt att räkna så var gårdagen vår ettochetthalvtårsdag. Han räknar dagen vi sågs första gången för att han hävdar att han blev kär i mig på en minut, vilket är urgulligt men ja, love at first sight alltså jag vet inte jag. Iallafall. Vi möttes på Grand Central och tog ett glas vin och jag gick in genom dörren och Andreas kollade upp och log så himla stort och mumlade i mitt öra när vi kramades du är så jävla snygg, vet du det? Så det var väl en rätt bra början kan man säga. Sen gick vi till Pressklubben och åt trerätters och drack fransk cider och öl och cognac och pratade pratade pratade. Vi hade bord halv sju och gick när dom stängde klockan tolv. Jag älskar att vara på date med honom. Vid fler än ett tillfälle hade fler än en person tårar i ögonen för igår var så himla mycket kärlek. Sen tog vi en taxi hem och på hallgolvet väntade förutom extremt ovälkommen post från SD ett brev från ett företag som hanterar en grej som har med mammas bortgång att göra. Och där, hennes namn på ett papper, tre små namn och sen (avliden) och jag gick fullkomligt sönder.

Det går liksom inte att göra rätt hur jag än gör. Det dåliga samvetet över att jag klarar av att fortsätta livet äter upp mig. Att jag kan skratta tills jag gråter äter upp mig. Att jag igår inte en gång på hela dagen kom ihåg det äter upp mig. Folks välvilja och hela dela sorgen-grejen äter också upp mig. Jag vet inte, men jag kan liksom inte sörja litegrann. Lite lagom. Jag kan inte prata om mamma och vara lite passande ledsen och jag vill inte orkar inte kan inte bryta ihop framför folk för jag blir så jävla slut efteråt så då kommer jag bara vilja gå hem. Det är förjävla svårt att ta emot nån som är så ledsen och jag orkar inte tänka på hur nån annan skulle må efteråt så jag undviker att hamna i den situationen och ställer istället folk på längre avstånd och jag vet att det också kan såra och det äter upp mig. Att Andreas får ta så så så så mycket ansvar och tårar och skit när det egentligen borde vara vårt lyckligaste äter upp mig. Jag blir arg för ingenting och det äter också upp mig.

Imorse satt jag på sängkanten med strumpbyxorna vid knäna och stirrade rakt fram i säkert tio minuter och kände bara att jag ville välta åt sidan och ligga så, i fosterställning, hela dagen hela helgen hela sommaren. Men så funkar ju inte livet. Så nu sitter jag på jobbet och ska snart ha ett möte och sen ska jag bocka av massa saker så jag kan vara ledig nästa vecka. Livet går ju vidare även när man inte vill eller orkar. Att falla för frestelsen att låsa in mig och skärma av mig och tänka tänk om hjälper ju inte ett jävla skit det heller.

6 kommentarer:

4everfine sa...

När "min" sorg var ny stretade jag på hela dagarna och fulgrät hemma själv på nätterna. För jag orkade inte heller dela det med någon och 1. bli helt slut samt 2. se hur det fick dem att må. Men. Inget är "rätt", inget är "fel", det bara är. Sorg bara är. Försökte flera år att styra den, det gick inte. Det är helt omöjligt. Men jag tror ändå jag förstår typ vad du menar, om önskan att det vore annorlunda, att det yttrade sig annorlunda, att omständigheterna var annorlunda.

Dock: människor (särskilt de som älskar en) klarar oändligt mycket. Tillsammans klarar ni det här, det är klart ni gör! Men jag är väldigt ledsen för att du måste ha det så här, att din mamma inte fick vara kvar och att du måste sörja henne. Nu, när allt ska vara som lyckligast.

Blev alldeles glad av att höra om er fina datenight ändå.

KRAM

Johanna sa...

Å fin kommentar här ovan.

Jag tror också att det måste få vara så. Och tänker att det är så fint att du har A, det är skönt att ha någon extra nära som man KAN ta ut allt på när man inte orkar ta hjälp av alla andra. Han pallar, är säker på att han vill finnas där för dig. Livet är blandat, och det är inte konstigt alls att er vardag just nu också är det.

Låter som en himla härlig datenight!
J

SARA sa...

<3

Linn sa...

Ja, alltså jag vet ju att ni har rätt. Jag vet att alla runt mig klarar av det. Det är mer att jag också lite inte vill blir förknippad med att bara vara sorg. Jag vill ju vara vanlig. Jag vill att vi pratar om killar och tjejer och jobb och skratt och ångest och ja, det vanliga. För hur mycket dom runt mig än klarar av så blir det obekvämt och svårt. Dom kommer inte, hur gärna dom än vill, kunna ta min sorg. Däremot kan dom se till att jag får tänka på annat, att jag får skratta, att jag får det normala. Och det är det här jag menar med att jag känner att hur jag än gör så blir det fel, fast allting är rätt. Fattar du vad jag menar? Dom vill vara där för mig. Vill stötta mig när jag är som ledsnast, men det jag behöver från dom allra mest är att få vara vanlig. Och att vara vanlig, hur nödvändigt det än är, gör att jag får dåligt samvete och känner att jag sörjer "dåligt". Vilket jag vet är 1)fel 2) inget nån tycker och framförallt 3) inget mamma hade tyckt. Men 1/2/3 spelar liksom ingen roll för sorg och känslor är inte alltid rationella. Och i allt det här så är jag så extremt tacksam för att jag har Andreas. Och i tacksamheten ligger en sån självklarhet. Det är klart att han klarar det. Han gör ju det för mig för sig för oss. Jag lägger all min tillit på att han fixar det och tar ut allt mitt grinande på honom och nästan honom enbart. Det är rätt fint faktiskt.

Cecilia sa...

Känner igen mig så mycket. Tänker att omgivningen (den nära) står pall mycket mer än såhär. Samtidigt kan du ju berätta för din kille att du inte heller vill älta, att du vill vara vanlig, när du vill det. Att ens känslor åker bergodalbana var femte minut är en del av sorgearbetet. Mest jobbigt för en själv, tror jag. Och det där akutaste, de djupaste hålen, det blir aningen mindre akut för var dag som går. Så lite att det knappt märks än, gissar jag, men det händer.

Linn sa...

Det är väldigt skönt att höra dina tankar och upplevelser. Tack för att du tar dig tid!