måndag, juli 28

Kom hem till Lidköping igår. Pappa är på nån sorts semester och frotterar sig med kändisar och skiter blankt i att vi är här och det är så himla skönt. Jag blev förkyld över natten och förut tyckte jag så himla synd om mig själv för att det är så jobbigt så jag grät en stund. Jag hatar förkylningar över nästan allting annat för min gamla astma kickar in och gör så att det känns som att jag har sprungit ett åttahundrameterslopp när jag egentligen bara har rest mig och gått från soffan till köket. Hjärtat bultar i halsgropen och jag är sjukt andfådd och blir helt svettig. Nu har jag bäddat ner mig i soffan på nedervåningen, som har A/C, och kvider lite varje gång Andreas går förbi för att han ska komma och klappa på mig och säga att han ska ta hand om mig.

Veckan som gått har varit fantastiskt. Jag har vävt mitt säkerhetsnät lite tightare och jag är så glad så glad så glad att jag har mina vänner. Som känner mig och gillar mig och ger mig skratt och kärlek och fint och som står ut fast jag är rätt dålig på att höra av mig. Och Andreas, alltså jag är så himla glad och stolt och tacksam och kär. He completes me. Närå, men att det kan vara så här lätt? Tror ganska ofta att han han baktankar med saker och ting och är väldigt skeptisk när han gör bra grejer, men shame on me för han är liksom bara snäll och omtänksam och liksom lätt. Som nu, när jag kanske fräste åt honom för att han inte hade stängt altandörren och han försökte skämta lite och jag ställde mig och med tårarna i ögonen och ba JAG ORKAR FAKTISKT INTE MED ATT DU ÄR JOBBIG MOT MIG och stampade upp för trappan och letade efter nåt och kom ner helt gråtig och han inte ens var lite irriterad utan bara kom här nu *klappar på ryggen*. Han tar hand om mig alltid och jag känner att jag inte ger nåt tillbaka fast jag ju vet att jag gör det egentligen. Ibland tänker jag att jag bara är grinig och fräser och gnäller och härjar och grinar och håller på och är allmänt oälskbar, men av nån anledning ser inte han det utan tycker att jag är snäll och gullig istället. How did that happen? Eller jag vet ju, jag valde en snubbe med vett. En snubbe som fattar att det är viktigare att bry sig än att kunna hugga ved och som tycker att rosa är en jättefin färg att ha i köket och att vi är jämlikar, inte man och kvinna ugh. Egentligen tack vare att jag läste bloggar och blev feminist och fattade att den gamla ruttna manligheten/kvinnligheten/objektifieringen tillfångatar fina personer och förvränger allting till nåt det inte är. Så tack feminismen för att Andreas får utrymme att vara den han är och för att jag lärde mig fatta vem jag egentligen vill ha.

1 kommentar:

Anonym sa...

Åh vad härligt, och grattis till att ni två har hittat varandra, det är ju precis så det ska vara. Passar på att beklaga angående din mamma också. Vad härligt att din pappa är och frotterar sig och hoppas att din förkylning går över fort!

/ johanna