fredag, mars 21

Jag glömmer. Det kan gå dagar, ibland veckor, utan att jag ens tänker på det och många dagar i streck utan att jag känner nånting och sen kommer en dag när allt kommer på en och samma gång. Jag hatar min mammas cancer så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag hatar hur den sticker hål på lyckan som som på en ballong. Jag hatar att den gör min mamma illa och får henne ledsen. Jag hatar att den skrämmer min stora fina pappa. Jag hatar att den oroar min syster. Jag hatar att den får mig att dels vilja bädda ner mig och aldrig mer komma upp och dels vilja göra allt stort på en och samma gång för att inte riskera att hon inte ska få uppleva det. Jag vill slänga mina p-piller i papperskorgen och gifta mig på en och samma gång. Jag vill veta exakt hur resten av mitt liv kommer vara så jag kan prata med henne om det. Få henne att skratta åt dom fina grejerna, höra hennes röst i telefonen guida mig när jag inte vet hur jag ska göra, känna hennes armar mammakrama mig i dörren när jag kommer dit. Jag vet inte. Jag kan inte hantera den förlamande rädslan som den där jävla sjukdomen innebär. Jag vill bara gråta idag.

5 kommentarer:

Jojjo sa...

Jag förstår dig till hundra procent, tyvärr. Finns inte så mycket att säga egentligen, förutom helvetes jävla skitcancer! Hoppas du får många kramar av Andreas idag. Och att din mamma klarar att kämpa sig igenom det.

Josefine sa...

<3 kram

Johanna sa...

Det är omänskligt att behöva gå och oroa sig så, utan möjlighet att fly eller fixa till allt. Hoppas din mamma kämpar sig igenom det, som Jojjo skrev. Och att du får många kramar idag. Här är en.

Anna sa...

Vet precis.
Är i samma situation.
Man blandar. Förträngning, förtvivlan, ledsen, apatisk, drivande. Ibland går jag ut i skogen och gråter med en tall.

Linn sa...

KRAM!