Jag har ingenting att berätta. Eller jag vet inte vad jag ska berätta. Jag är oduschad och sitter i svarta mysbyxor och en vit tisha med tuttar på och jobbar hemifrån idag. Orkar inte röra mig längre sträckor, men är pigg nog att jobba. Men det blir liksom ingen naturlig paus när man sitter hemma så jag tänkte att ni kanske ville leka lite med mig?
Ställ vilken fråga som helst så svarar jag heter leken. Det är alltså nu ni ska passa på att fråga om vilken färg jag hade på trosorna när jag blev av med oskulden eller hur många kiwis jag kan äta på en dag eller vad jag tror om world peace. Eller vad jag heter i andranamn eller nåt annat ni har funderat på men kanske inte frågat förut.
Så shoot, my little angels.
Inlägg
Boss lady
11 timmar sedan
15 kommentarer:
Vilket är det största ilandsproblemet?
Hur har du blivit så rak och tuff som du är?
Vi börjar starkt här, I like it!
tmw: Jag vill ju svara 'att jag är förkyld', men det är knappast ett ilandsproblem för speciellt många fler än mig och kanske några av er som läser som tycker att jag är gnällig. Istället svarar jag egoism. Vi är så bortskämda med att ha det bra så vi blir lata och förväntar oss att det alltid finns nån annan som kan göra jobbet. Och att vi förväntar oss att vi har rättigheten till att få/bli allt det vi vill utan att lägga ner speciellt mycket jobb själva. Vi har väldigt mycket möjligheter, men orkar helt enkelt inte. Det tycker jag är ett problem. Är du nöjd med svaret?
Josefine: Oj, men vad svårt att svara på! Det kan bli ett ganska långt svar nu. Jag tror att min uppfostran/mina föräldrar har jättemycket med det att göra. Hemma var det helt omöjligt att hålla inne med nån åsikt eller känsla så mina kompisar kallade (fortfarande iofs) oss för 'den italienska familjen'. Men främst så tror jag att det är att jag har blivit lyssnad på. Jag har inte bara blivit avfärdad med ett 'nej' utan fått argumentera för det jag ville ha från att jag var ganska liten. Sen har både mamma och pappa alltid alltid trott på min förmåga. Och det ger en grundtrygghet. Dessutom har jag haft flera andra vuxna runt mig under min uppväxt som också har lyssnat och trott på mig. Igen, världens lyx.
Sen har jag haft lätt för att lära mig och gillat att läsa. Information är alltid en bra grund att stå på.
Dessutom så har jag varit singel i hundra år och inte haft nån annan att fokusera på än mig och mitt beteende och nånstans där tror jag att jag kom på att jag mår bäst när jag är ärlig mot mig själv och andra. Sen är det milsvid skillnad mellan att vara rak och ärlig och 'säger bara som jag tycker'. Det senare kan man ge fan i tycker jag.
Till sist handlar det väl om att jag inte mår bra av hymlande. Jag kan verkligen inte hantera situationer med falskhet. Jag bli osäker på mig själv och på andra och blir ledsen och det enklaste sättet ur den fällan är ju att försöka se till att det inte uppstår från första början.
Förstår du vad jag menar?
Jag läste i ICA:s tidning Buffé att de söker nya prova-på-kockar. Tänkte direkt på dig och ställer därför frågan: Skulle du kunna tänka dig att söka till något sådant?
Vilken är den finaste komplimangen du har fått?
Hur ska en PERFEKT kompis vara? har du en sån?
Vad är det elakaste någon gjort mot dig? Och, för att få lite balans, vad är det elakaste du gjort mot någon annan?
Camilla: Vad gullig du är! Jag tänkte faktiskt på det själv när jag läste Buffé, men det skulle ju inte funka med mina allergier (ägg, fisk, nötter), tyvärr. Av samma anledning kan jag ju inte bli kock heller. Eller vara med i Halv åtta hos mig, även om jag är way too feg för att vara med i det sistnämnda.
Mirijam: Gud vad svårt! Jag tror den finaste komplimangen jag har fått är att när min kompis sa att jag är en sån där person som man blir helt varm inombords av att vara med. Eller kanske att jag har ett sånt skratt som man bara vill höra igen och igen och igen och inte kan låta bli att bli glad av.
En perfekt kompis finns inte, och borde inte finnas heller tycker jag. Jag tror inte det finns en mall på en perfekt kompis. Jag tror inte heller på att ha en bästa kompis. Vi har ju alla väldigt olika delar i våra personligheter och en del delar passar bättre med vissa personer och en del passar bättre med andra. Och för att utvecklas som människa tror jag att det är jätteviktigt att försöka ha ett umgänge som speglar hela det spektrat. På så sätt är jag aldrig en perfekt kompis till nån, men jag är en del i tillgången till en perfekt vänskap. Makes sense?
tiggerrr: Det elakaste nån gjort mot mig? Oj. Jag brukar inte grotta i gamla grejer eller hänga ut andra här. Men vi kan väl säga att det hade med prioritering och oärlighet att göra. I vuxenlivet alltså. När jag var högstadieelev var det några tjejer som hade nån beef med mig och snackade jävligt mycket skit och frös ut mig ett tag och det kom helt out of the blue också. Det var jävligt jävligt jobbigt eftersom jag inte riktigt visste vad jag hade gjort för fel och dom vägrade tala om det. Det är nog därifrån min panik över oärlighet kommer. Den känslan att vara avskydd utan att få reda på varför. Då tar jag hellre smällen och får reda på varför och är hatad än att aldrig få veta.
Det elakaste jag har gjort mot nån annan? Svårt. Jag har säkert gjort jättemycket skittaskiga saker mot andra som dom skulle säga var absolut hemska, men jag kommer faktiskt inte på nån gång när jag har varit downright elak. Eller jo. Mot min första pojkvän. Honom kallade jag nog dumihuvet och oälskbar ett par gånger när jag var tonåring och helt sjuk i huvet. Det är nog det elakaste. Tror jag. Jag försöker annars att vara en ganska snäll person.
Vad ska du bli när du blir stor?
/Anna
Anna: Om jag visste det skulle livet bli så hemskt mycket enklare. Jag är urtypen av att leva i nuet och sen händer liksom bara livet och det blir ju rätt bra, men när det gäller framtiden är allting bara ett enda stort vitt blad. Jag skulle gärna jobba med att skriva. Eller mat. Eller barn. Fast jag vill ha en schysst inkomst. Fast jag vill vara hemma med mina barn. Fast jag vill jobba. Fast jag ja, det fortsätter ganska mycket så. Jag är totalt schizofren när det gäller mina framtidsplaner.
Måste bara säga: jävlar vilka fantastiska svar du har fått till. Att ingen kompis är perfekt men man ska se till att ha snälla sådana - så enkelt men så smart.
Just nu undrar jag ingenting, men återkommer kanske.
JO, jag fick ju en önskerubrik och skrev om högstadiet häromdagen, hur var du i högstadiet?
Vad är det egentligen för typ av kille/partner du vill ha?
Vad har du för rekord på kiwis på en dag?
Johanna: Men vad snällt sagt! Tack!
Hur var jag i högstadiet? Den här frågeleken tvingar mig att tänka mer än vad jag trodde. Jag var utåtriktad. Gick på fester, kunde hänga lite med dom 'tuffa' ibland, men mest med killarna i min klass och så träffade jag det som fortfarande är mina bästa kompisar. Vi var duktiga i skolan, men väl hyfsat populära. Får man säga så? Utåt var jag säker, inåt var jag jätteosäker. Jag var livrädd för killarna i nian, men ville ändå bli sedd. I nian blev jag ihop med en av dom dåliga killarna. Hans lärare bad mig hjälpa honom med läxorna. Typ så var jag.
Doktoranden: Jag vill träffa nån som får mig att skratta. Och som är omtänksam. Och smart. Och längre än mig, men det är inte så svårt för jag är bara 165 sm lång. Vad han jobbar med eller bor eller så känns inte så relevant. Mest av allt vill jag träffa nån som blir kär i mig. Typ spelar inte så stor roll.
A: Haha! Jag vet inte. Fem kanske? Men jag kan avråda från att göra det. Man får lite ont i magen.
Skicka en kommentar