fredag, september 30

Om vi skrapar lite på ytan

Det värsta såna här dagar är allt gammelt som iallafall kommer upp, trots att jag hävdar att det inte gör det. Varje konstigt yttrad mening varje gräl varje osäkerhet varje felval varje allt vill upp och luftas. Jag tittar mig runt på kontoret svarar på frågor ler när jag ska. Förstår inte varför dom tycker om mig så mycket. Jag vet ju att dom gör det, jag ser att dom gör det. Fattar inte varför. Får komplimanger, jag hör dom. Vill bara gå in på toaletten och grina över att dom är så jävla lurade, jag är inte värd det.

Alla samtal jag inte ringt.
Alla ord jag inte sagt.
Alla ord jag sagt när jag inte borde.

Behovet att jag vill att alla ska tycka om mig. Varför då? Min hjärna vet att det inte är viktigt, mitt hjärta horar ändå bekräftelse. Oh noes! Jag gjorde fel nu tycker ingen om mig alla tycker jag är konstig jag är en bluff. På repeat.

En sån dag är det.

4 kommentarer:

4everfine sa...

1. Ring någon som gör dig trygg. Nu.
2. Boka in nåt med en riktigt fin vän, efter jobbet.

Jag vet att du vet att du inte är en bluff, men alltså: du är ingen bluff. Basta.

Linn sa...

Tack!

Det bästa med mitt jobb är att jag inte behöver ringa för att hitta en trygghet. Det finns redan i huset. Mkt mkt bra!

nostalgifabriken sa...

du verkar inte vara ensam i alla fall: http://www.chefstidningen.se/text/ar-du-en-bluff#.ToR4J8_b_5E.facebook

Linn sa...

Tack! Men den artikeln provocerar mig nåt fruktansvärt. Får nog bli ett eget inlägg om det.