Kärlekskneget - Money edition räkneexempel

Ok, nu har jag tänkt ännu mer och började räkna lite i huvudet och sen tänkte jag men hey, vi kan ju räkna tillsammans istället? Häng med nu, för nu blir det siffertätt (och långt visade det sig, sorry not sorry.)

Vi tar Miryam och Pär, två till hundra procent fabricerade personer. Pär tjänar 35 000kr i månaden och Miryam 28 000kr. Totalt tjänar dom alltså 63 000 kronor före skatt. Vi generaliserar och säger att Pär får ut 24 500kr och Miryam 19 500kr, totalt 44 000kr.

För exemplets skull drar vi det här exemplet åt det extrema där Miryam är hemma all tid förutom de lagstadgade 90 dagarna som är låsta till Pär.

Om hon plockar ut full föräldrapenning (alla dagar i veckan) kan Miryam ta ut 300 betalda dagar på sjukpenningnivå (och Pär 90). Miryams inkomst varje månad blir då: 28000 x 0,8 = 22 400 (på riktigt är det en smula lägre för det är nån extra %-beräkning som sänker, men jag kan inte den i huvudet) brutto och ca 15 700kr netto. Hennes nettoförlust varje månad blir då 3 800 kronor och 300 dagar räcker i 10 månader så 38 000 kronor för hela perioden.

Pärs inkomst under hans föräldramånader blir 29500kr (maxtak) dvs ca 20 700kr netto. Han förlorar också 3800 kronor, as it happens, men bara i tre månader så totalt 11 400kr.

Om dom kör ”mina pengar är mina pengar”-grejen så förlorar Miryam 26 600 kronor mer än Pär under deras föräldraledighet. Förutom grejen att han redan får ut 5000 kr mer än henne i månaden, oavsett inkomstkälla. Om vi räknar med den skillnaden har Pär under 13 månaders föräldraledighet en total inkomst på 245 000kr lön + 62 100 i föräldrapenning = 307 100 kronor. Minns att vi pratar netto, alltså utbetalda pengar.

Miryam får å sin sida totalt ut 157 000 kronor i föräldrapenning och 58 500 i lön = 215 500kr.

I ett helt normalt par som lever tillsammans har han/Pär alltså 91 600kr mer att leva på per år.

Och då har vi inte tänkt på att dom allra flesta vill vara hemma längre än totalt 13 månader. Säg kanske 18 månader? Då måste dagarna späs ut med obetalda eller lågersättningsdagar (orkar ej räkna på lågersättning men det blir kanske 2-3000 totalt för hela perioden netto?). Vill man vara hemma 18 månader, dvs 540 dagar måste 150 av dessa vara obetalda/lågbetalda (540-390). Det är ca 28% (150/545) och det blir 1,9 dagar i veckan det. Och dom måste tas på Miryams dagar för Pärs 90 är låsta fullbetalda dagar.

Om Miryam tjänar 28 000 varav 22 400kr är full ersättning så borde ju hennes utspädda ersättning vara 22 400 - 28% (6300kr)= 16 100kr brutto dvs ca 11 300kr netto.

Första 12 månaderna skulle hon få in 135 600kr och Pär sin vanliga årslön på 294 000kr. En skillnad på 158 400kr.

ETTHUNDRAFEMTIOÅTTATUSENFYRAHUNDRA.

För alla 18 månader får Miryam ut f-peng 11 300 x 15 månader + 58 500 lön= 228 000 kronor.

Pär får lön 15 x 24 500 + 62 100kr f-peng = 429 600kr.

Det skiljer som ni ser 201 600 i utbetald lön. Tvåhundratusen kronor.

TVÅ. HUNDRA. TUSEN. KRONOR. på ett och ett halvt år.

Nu, säg mig, är det rimligt att tänka mitt är mitt verkligen? Är det RIMLIGT att Pär ska ha i princip dubbelt så mycket pengar som Miryam när hon får sänkt inkomst pga hemma med gemensamt barn? Kanske det som gör att Pär får en löneökning? Definitivt det som gör att Pär slipper den förlusten på sin sida. Är det kärleksfullt? Snällt? Omtänksamt? Ens rättvist?

När man istället kan tänka att alla pengar är allas pengar och att hushållet har 522 600 kronor i exempel 1 eller 657 500 kronor i exempel 2 och så är livet när man gemensamt har valt att skaffa barn.

Om vi bryter ner det på månad är det 40 200kr i månaden i exempel 1 och 36 500kr i exempel 2 i totala pengar in för familjen.

I runda slängar har väl en normal barnfamilj kanske räkningar på 12 000kr i månaden? (Jag har mer för transparens, så killgissar lite här). Och mat/kläder/hemjox/hobbys/reskort går på ytterligare säg 12 000? Var och en av dom är hela Miryams inkomst i exempel 2 och 3000kr under i exempel 1, just sayin.

Om vi då skiter i att Pär tjänar mer i andra exemplet och enbart kollar på inkomstförlusterna per person? ”För det är ju inte hans fel att han tjänar bättre”.

Miryjam får ut 19 500x18 utan f-ledighet= 351 000kr. Hon får ut 228 000 kr med föräldraledighet. En inkomstförlust på totalt 123 000kr eller 6 800kr i månaden.

Pär får ut 441 000kr utan och 429 600kr med. En inkomstförlust på totalt 11 400kr.

Att hon är hemma längre gör att hon tappar 111 600 kronor mer än Pär under perioden, eller 6 200kr i månaden.

Jag frågar igen, är det rättvist? För ett gemensamt barn. Som måste tas hand om.

Jag tycker inte det.

Kärlekskneget - Money edition

En sak som slår mig med jämna mellanrum är det här med hur stor roll ekonomi spelar i våra liv. Jag vet hur TRÅÅÅÅÅÅKIGT och obekvämt många tycker att det är att prata om pengar pga siffr....zzzznark. Tänk vad den orimliga läroplanen i matte har ställt till det va? Vem sträcker upp handen och ba JAG ÄLSKAR ATT RÄKNA! om man inte är pokerproffs när det plötsligt är jättetufft att vara bra på matte? Nä, visst är det så mycket lättare/roligare/tuffare/LEVA LIFE att ha lite lagom koll? Helst ska man ju bara ha pengar och dom ska bara räcka till grejer, men för att det ska hända måste man tjäna seriösa pengar och då kan man väl applicera nån form av laissez faire till sin plånbok men för alla oss andra är det rätt bra att ha lite koll. Jag pratade med en kompis om det här igår och alltså nånstans är det ju roligare att snåla på tråkiga grejer med flit än att vara tvungen att snåla på roliga grejer för att pengarna läcker när man inte har koll. Ju mer pengar man har ju slappare koll kan man ju välja att ha eftersom det mest påverkar ens nice to have-grejer, men min helt egna empiriska undersökning i min bekantskapskrets verkar nice to have-grejer ändå mest påverkas för kvinnan i familjen. Konstigt det där ändå va? Nu måste jag säga till alla som känner mig och läser här att inget av dom här exemplen är exempel från EN enstaka familj så inga fingrar pekade öht. (Men känner nån igen sig så ja, well, kom igen! Våga gilla att räkna! Och våga bråka om pengar! (obs säg till andra partnern att mothugg till jämställd ekonomi = avsaknad av respekt och kärlek) 

I verkliga livet brukar jag alltid säga ja alla gör ju det som passar just dom och brasklappa massa andra grejer, men här är vi ju lite brutala i vår ärlighet, no? För så här är det: om det finns barn med i bilden tycker jag att det är helt idiotiskt att inte se alla pengar in som allas pengar. Jag tycker absolut inte att någon man kan säga att han är jämställd om han inte innefattar plånboken i den jämställdheten. Och jag tänker dessutom slänga in den här hemskheten: hur är synen på den andra partnern om man inte tycker att den är värd minst lika mycket som en själv?

För att dra lite exempel så finns det familjer som delar procentuellt på kostnader utifrån intäkt. Dom som höftar och betalar "lite var". Dom där var och ens pengar är dens pengar och sen delas det på gemensamma grejer. Och det funkar ju jättebra i en relation där bägge tjänar ungefär lika mycket och har ungefär samma sorts karriärsmöjligheter och där ingen föräldraledighet eller vab existerar. Där ingen går ner i tid för att hämta barn eller orka med livet. Men när en är gravid och blir sjukskriven pga graviditetsrelaterade grejer och får gå på sjukpenning. Är det rättvist då att den ekonomiska smällen bara ska drabba henne? Att barnets pappa kan leva life och äta gott och lyxa sig medan hon knappt har en spänn över efter räkningar? Ta familjer där mamman är föräldraledig (let's be honest, "ledighet" amiright?) och lever på föräldrapenning och mannen igen njuter sig igenom livet. Alla vab-dagar som ska tas ut. Eller som i vårt fall där jag jobbar 80% för att våra barn ska slippa ha så långa dagar på förskolan, ska jag straffas för det och få mindre pengar än Andreas bara för att han "är på jobbet"? (Obs hade lika gärna kunnat vara tvärtomfördelning på könen, men det är ju oftast inte så)

Och för alla "men jag har ju slitit ihop min karriär"-folk nu: Ok, du har gått på högskola och har lite studieskulder, men vännen, ett högt betalt jobb innebär inte per automatik att du på nåt sätt sliter hårdare än alla andra. Jag bettar ett barn på att en undersköterska sliter jävligt mycket hårdare. Och om personen DESSUTOM använder det som argumentet för att slippa vara hemma med barn (men jag tjänar ju mer än dig/jag har mer framtidsutsikter i mitt yrke/jag är mitt i ett superviktigt projekt) HÅLL DIN KAEFT. Prata inte om att prioritera din sabla karriär framför barnen om du inte också gör det med hela familjens välmående i åtanke. För varje person (man) som gör karriär finns det nån hemma som hämtar och lämnar och skriver matlistor och torkar snoriga näsor och tvättar tusen maskiner tvätt. Kom fan inte och säg att det inte möjliggör ditt liv. Dela the fuck med dig! Alla kvinnor som får mindre pengar än sin partner i en relation där det finns barn drar ett bokstavligt talat obetalt jävla lass. Och DU ÄR VÄRD MER!

Det känns som att det här med pension ändå diskuteras vid ojämn uppdelning av föräldraledighet, men att inkomsten i övrigt försvinner upplever inte jag att det pratas lika mycket om. Har jag fel där? Som jag skrev förut är det "upp till varje familj" och "alla gör det som passar dom", men allvarligt så är det ju som att få lönen halverad utan att ens ha ett lönesamtal. Och för dom som ba "men han betalar alla räkningar och jag tar maten/barnen/hemmet", jaha ok? Har ni lika mycket pengar kvar till er själva efter räkningarna och maten/barnen/hemmet är betalt? Om inte: ej jämställt. Man kan inte värdera utgifter i "viktighet" där typ hyran viktas högre än mat eller com hems sportpaket högre än barnens vinterkläder. Uh-uh, så funkar det inte. Pengar är pengar är pengar.

På utgiftssidan är det väl ungefär samma tänk där, alla pengar ut är allas ansvar, men med nån form av råge. Jag tycker personligen CSN-lån räknas som gemensamma, men där kan man väl tvista internt om man vill. I övrigt får man väl fråga sig om det är en enskild hobby eller nåt familjen kan gynnas av? Det första kanske ska gå på det egna kontot och det senare på det gemensamma? Som exempel kör vi tandläkare, månadskort, CSN gemensamt men klippning och träning och egna resor separat. Finns det andra lån sen tidigare tycker jag det bästa är att se till långtidsbilden: Vad är bäst för familjen? Att det betalas av snabbt och hela familjen efteråt kan reap the reward med per pengar eller att en person får mindre att röra sig med per månad? Om skulderna är så höga så den personen inte skulle få nåt att röra sig med tycker jag att Kärleksparagrafen ska appliceras dvs vill jag att min partner ska ha det lika bra som mig?

Det var väl ett jävla tjatande. Vad tycker jag är det bästa då?

1) Alla pengar in är allas pengar. In med skiten på ett konto.

2) Fram med alla räkningar på bordet. Separera ut dom som kanske är enskilda och dra resten från den gemensamma potten.

3) Höfta en summa för hushållet (mat, kläder, hobbys, resor whatnot). Behåll den på kontot, se punkt 1

4) Dela på resten.

Det må gnisslas en del till en början, men jag kan nästan garantera att relationen kommer bli 100% bättre om ekonomin är synliggjord och jämställd.

Men KUKEN

Ok, så vi servar biljäveln. Vi har i typ ett års tid eller mer varit borde vi byta bil nu innan den passerar medelåldern och börjar kosta pengar? för den är snart åtta år och passerade förra året 11000 mil. En helt ok bil obs! Bara att det är ungefär 10000 mil som brukar vara nån form av gräns för när ”krånglet” börjar och vi har redan sett lite smågrejer i form av dörrar som inte går att stänga vid minusgrader (?!) och parkeringsvarnare som piper lite oförklarligt och sånt. Men sen har vi tänkt att nej, men bilen är ju inte GAMMAL och tietusen mil är ju nästan ingenting och den är ju redan betald och blablabla. Så vi har inte gjort nåt mer än att återuppta samma konversation med jämna mellanrum och leave it at that. Och så nu. Först nån himla 12000-mils service som med byte av bränslebla...snark för 5000 kronor och sen ringde teknikern och sa att bromsarna bak började ge med sig. 2000 kronor till. Och sen sa han att styrväxeln (?) hade börjat läcka och att sånt inte går att laga, bara byta ut. Och OM försäkringsbolaget tar notan är självrisken mellan 5-7000 kronor och om dom anser att det är ”slitage” så får vi coppa hela skiten själva på kanske 12000? Så minst 12000 kronor och max 19000. BILJÄVEL!

Och sen, SEN! Jag hade missat att jag närmade mig taket på RUT (jag vet, buhu stackars mig) så när vi flyttade täckte mitt RUT-avdrag futtiga 316 av ca 13000 kronor i avdrag så vi fick en faktura på resten. Så jag svarade med vändande mail 23 januari när vi fick reda på det att dom kunde byta till Andreas personnummer och ta det på honom istället (helt ok enligt Skatteverket). Sen svarade dom inte på det mailet. Inte heller på uppföljningsmailet jag skickade. Så jag skickade ett tredje mail förra veckan där jag frågade hur det gick (mycket tillmötesgående och trevligt för övrigt) och fick svar från fakturapersonen att hon hade skickat ärendet vidare till ansvarig hos flyttföretaget 2 gånger men att hon skulle se vad hon kunde göra själv. Idag fick vi svar från Skatteverket att avdraget nekas pga skulle ha efterfrågats innan 31 januari. Alltså 7 dagar efter mitt första mail. Så nu måste vi betala 13000 kronor pga slarv från min sida och jävla nonchalans från deras.

Trettiotusen kronor på SKITGREJER. Jag är så jävla less. Och arg. Och jag tänkte skriva fattig men det är verkligen ett hån mot alla som faktiskt lever under jobbiga ekonomiska förhållanden. Jag hade bara hellre sluppit dom här jävla bajsfakturorna och sparat pengarna till roligare grejer.

Åh, gud livet. Åkte till jobbet i måndags. Hann knappt ens öppna datorn innan Andreas ringde och kallade hem mig pga apatiskt barn med jättehög feber. Det är ju alltid läskigt när ens lilla pratiga pluttegull knappt svarar på tilltal och mest bara ligger och flämtar framför ryska sånger på youtube. Jag var hemma igår också. ”Jobbade” men jag tror jag måste ta ledigt i efterhand för helt seriöst fick jag cirka ett mail författat mellan alla MAMMAAAA!! Idag gjorde jag det här: lämnade in bil på service 8.00. Jobbade 8.30-11.00. Hade coachning i Friday Labs 11.01-12.25. Gick och köpte lunch 12.30-12.40. Åt lunch framför datorn. Jobbade 11.40-16.25 med avbrott för samtal från bilverkstan som berättade att vi måste laga bilen för minst 7 och max 20 tusen (HEL-VE-TES jävla skitbil!). Hämtade bilen 16.50. Åkte hem och var hemma 17.10. Gick in, hälsade på barnen och Andreas. Sa hejdå till Andreas som ute ikväll. Lagade mat åt två barn. Ett barn åt, det andra satt bara och gnällde och såg hängigare och hängigare ut. Gick upp och satte på lillbarn pyjamas, borstade tänder, gav storbarn astmamedicin och alvedon och en ipad. Nattade lillbarnet, gick ut till soffan och bytte till pyjamas på storbarn SOM SOMNADE MID-PYJAMASBYTE! The fuck?! Fick gå in och lägga henne i sängen bara? Nu kollar jag på Masterchef och sitter ner ifred för första jävla gången sen kvart över sex imorse.

Jämställdheten - så tänker vi 3.0

Innan Ellen föddes fyllde jag i en jämställdhetslista och sen fyllde jag i den igen nåt år senare och så kom jag på det imorse och tänkte att det kanske kunde vara kul att fylla i den nu när vi har två barn också? För det är liksom ingen walk in the park att vara jämställda. Ibland känns det som ett heltidsjobb i sig att försöka göra grejer lika mycket och med två barn är det ju inte direkt som att den andra personen ligger på soffan och latar sig. Den är ju ganska ofta istället engagerad i barnen under tiden. Jag är på riktigt orolig för hur det ska bli nu när Nils ska börja förskola och vi ska jobba bägge två. Kanske mest av allt för att jag ska fortsätta jobba 80% för att vi ska kunna få ner timmarna på förskolan och för att jag känner att jag inte får nån tid med barnen annars. Och för att Andreas typ har jobbat 6 månader på sitt jobb innan han gick på föräldraledighet och han känner att han behöver jobba heltid i början. Så fram till och med sommaren kör vi 80%/100% och sen får vi väl utvärdera i höst hur vi ska göra med arbetstider. Jag tycker det känns kämpigt även med 20% ledigt och är mest MEN HUR FAN GÖR FOLK?!! så det blir exciting times här framöver känner jag. Aja, ok nu kör vi!

BEBISNÄTTER:
Andreas är ju fortfarande föräldraledig och Nils är barnet som fortfarande vaknar varje natt så han är 6 nätter av 7 (eller mer) Andreas ansvar. Ibland är det en win och ibland är det jobbigare att ha ansvar för Ellen. Hon vaknar inte varje natt men om hon vaknar kan hon vara rätt jobbig så vi får gå ut och sova i gästrummet för att hon inte ska väcka Nils. Innan hösten kom och jag började jobba igen hade jag kanske tagit 90% av nätterna med Nils, men då tog Andreas istället Ellen som också vaknade nån gång per natt så nä, men med två täta ungar känns det som att det inte finns nån annan uppdelning än en var och det är ju svårt att bli mer jämställda än så?Jämställdhetsbedömning: 10/10

NATTNINGAR:Vi delar. Nu kör vi oftast varannan kväll med varannat barn, men Andreas har fortfarande lite övervikt åt att natta Ellen och jag nattar oftare Nils. Dels för att jag tycker att det är så himla lugnande att natta ett barn som dricker välling i knät och somnar och för att han är minst och jag fortfarande känner mer saknad efter honom på dagarna än Ellen och dels för att Ellen tar längre tid och är krångligare och jag blir irriterad och trött. Så om jag har haft en jobbig dag så nattar Andreas Ellen. Det är ju fortfarande 50/50 eftersom bägge nattar något barn men Andreas tar ju det jobbiga oftare såJämställdhetsbedömning: 9/10

FÖRSKOLA:Under första året körde vi att Andreas lämnade innan jobbet och jag hämtade på eftermiddagen. Sen efter sommaren när jag började jobba och Andreas vara hemma så bytte vi så jag lämnade varje morgon och han hämtade. Sen vi flyttade till huset (men ändå har kvar samma förskola) så lämnar jag varje morgon eftersom jag ska in till jobbet och sen hämtar Andreas måndagar och tisdagar kl 15 och jag onsdagar och torsdagar kl 16. Ibland hämtar Andreas även onsdag eller torsdag men ofta ska jag ändå gå hem vid 16.30 så då kan jag lika gärna jobba det sista hemifrån. Att vi inte kör 50/50 här är för att Andreas är hemma med Nils i förorten och jag ändå ska in och hämtningarna är för att jag vill hinna vara lite med Ellen och det är mysigt att hämta. Plus Andreas slipper ta sig in till stan med Nils för att hämta. Inte jämställt som i 50/50 men Andreas är ju med Nils samtidigt så jag tycker ändå att det känns rättvist. När Nils är inskolad kommer jag lämna 3 dagar i veckan och hämta 4 och då blir det ju verkligen inte lika men där har jag ju gått ner i tid för att vi ska kunna få ner tiderna till 8.30-15 för Nils så det är ju ett aktivt beslut.
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (för nu)

VAB:Vi har ju fortfarande aldrig vabbat eftersom någon alltid har varit föräldraledig, men jag kan inte tänka mig nåt annat än att vi delar. Varannan dag/gång med hänsyn till eventuella jobbcommitments typ.Jämställdhetsbedömning: N/A

STÄD:Med två barn städar man ju konstant känns det som. Men städ-städ gör vår städerska på måndagar och däremellan håller vi efter. Andreas plockar mycket mer än mig, men han är ju också hemma. Jag tror i och för sig att vi kommer fortsätta köra på att plock är hans ansvarsområde för annars kommer allting hamna på mig när jobb/förskola-köret sätter igång. Jag torkar kanske vid behov av toaletterna oftare än vad han gör, men som sagt: städerska varje vecka. 
Jämställdhetsbedömning: 7/10

MAT & DISK:Hmm, vi kör ju fortfarande på att den som lagar mat slipper städa efteråt men det är klart att det blir lite mer flytande beroende på hur sent vi äter, hur trötta barnen är och vem som ska lägga vem. Vi plockar alltid undan och diskar direkt efter maten förresten. Nu hjälps vi åt också för nu ligger köket liksom mitt i nedervåningen så man är ju delaktig i allt på ett annat sätt än när köket låg i en separat del av lägenheten. Jag plockar ur diskmaskinen på morgonen om jag hinner, men oftast är det nog Andreas. Jag är den som planerar maten, har koll på skafferiet och lägger mathem-ordern för veckan. Jag kanske också lagar 70% av all mat, men nu är det oftast för att jag tycker att det är roligt och avkopplande. Plus den som inte lagar mat måste underhålla trötta, hungriga barn så att vara den som lagar mat är liksom inte ett straff. Igen, det här är ju en springande punkt i Det Nya Livet som kommer här i slutet av februari. För om jag hämtar barn 4 dagar i veckan och Andreas ska jobba heltid och kommer komma hem sent en dag och typ runt 6 övriga dagar så känns det som att all matlagning kommer hamna på mig SAMTIDIGT som jag ska underhålla trötta och hungriga barn. Oh the joy. Jämställdhetsbedömning: 6/10 (mest pga att planeringen hamnar på mig)

TVÄTT:Jag tvättar fan 75% av våra grejer. Det är inte att Andreas aldrig tvättar, men han kör typ en maskin åt gången på ungefär det som ligger högst upp i korgen medan jag är mer en ok nu ska vi tvätta *rullar upp ärmarna* och tömmer tvättkorgen genom bättre planering och snabbare takt. Idiotiskt med tanke på att han är hemma och jag jobbar men så är det. Jämställdhetsbedömning: 3/10.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI:Vi har gemensam ekonomi så alla pengar in är allas pengar. Sen tar vi en (samma) summa var varje månad och för över till eget konto för nöjen blabla, men i övrigt är allt lika. Nu har ju vi barn tillsammans och lever tillsammans och har relativt lika lönenivå så det är ingen jätteuppoffring när bägge jobbar heltid, men jag KAN INTE FÖRSTÅ folk som inte splittar på pengarna vid föräldraledighet. Som om den som jobbar "har rätt" till mer pengar för att den jobbar? Det är väl för fan bägges barn som den andra är hemma med och den personen tjänar ju lite/inga pengar PÅ GRUND AV ATT NÅGON MÅSTE VARA HEMMA MED DET GEMENSAMMA BARNET. Plus ganska ofta får ju den jobbande föräldern karriärmöjligheter PÅ GRUND AV att den får jobba medan någon annan drar lasset hemmavid. Det är verkligen en av mina stora ilskekällor med folk (män) som tycker att dom har rätt att behålla "sina" pengar medan deras partner tar hand om barn och kanske går ner i tid osv. Som om JAG skulle behöva lida för att jag går ner i tid för att vår ettåring ska slippa gå på förskola jättelånga dagar? Gah! I övrigt är det jag som har hand om alla ekonomigrejer. Jag betalar räkningar (ok, Andreas kanske lägger in nån om han öppnar posten och han kan godkänna e-räkningar), har koll på våra lån, försäkringar osv. Vi sparar samma summor varje månad till oss själva, pension och barnen så det är väl iallafall samma lika. 
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (jag gör "jobbet" men det är inte speciellt tidskrävande under en månad och pengamässigt är vi 100% jämställda)

ÖVRIGT:Vi har delat i princip helt lika på bägge föräldraledigheterna, bara lite olika set-ups för olika barn. Kläder och skor köper vi oftast tillsammans men han har lika mycket koll på vad som behövs som vad jag har. Andreas leker mycket mer med barnen än vad jag gör och jag får betydligt fler sovmornar och stunder under helgerna när han går ut med barnen en stund så jag får vara ifred. Jag är också ute oftare än vad han är (även om det nästan är obefintligt där också). I gengäld är fan 100% av ansvaret för det gemensamma känslolivet vilket driver mig till vansinne stundtals och stundtals mest bara gör mig helt gah, män!-matt. Andreas gör nästan alla (i mina ögon) tråkiga grejer. Han går ut med soporna, skottar snö, vattnar blommor (oftare än mig iallafall), bär kartonger, skruvar ihop ikeaprylar och sånt. Bilen är nog samma lika. Jag tankar nästan alltid pga har bilen oftare, men han städar ur den och dammsuger och sånt. Han är ansvarig för att boka service och besiktiga. Förra året tog vi bilen till däckbyte varsin gång, men att köra in i ett garage en gång i halvåret är ju inte direkt skitjobbigt. Jag gör allt pill hemma. Jag köper blommor och byter kuddöverdrag och liksom fixar. Vi bestämmer stora inköp tillsammans men alternativen kommer oftast från mig liksom layoutförslagen. Jag kan störa mig på att han aldrig nånsin har tömt en vas med gamla blommor men å andra sidan får jag ju fria händer att köpa allt sånt så mja nä, inte så sur över det egentligen. Vi är bägge två ansvariga för att träffa respektive grundfamiljer och köper presenter osv till "våra" kompisar och deras barn vid kalas och liknande. Jag upplever att vi i grunden vill hjälpas åt med det mesta faktiskt. Jämställdhetsbedömning: 7.5/10

Total jämställdhetsbedömning: 58.5/0 dvs 73% jämställt. Det är inte hundra procent, det är det inte, men det viktar åt olika håll i olika frågor så vi kan väl säga 80% jämt. Det är nog ungefär så det känns också. Hur många procent får ni?

Tips på snabb mat

Det är fredag så jag är hemma. Just nu är jag ensam med barnen. Ett sover och ett annat ville visst inte sova så hon kollar på ipad i soffan. Pga lite halvkass planering och förberedelse inför inskolningsschema (mat/sov) för Nils så åt barnen rester och jag tänkte äta när dom sov. Men ja, tji fick jag men hunger är ju hunger liksom. För såna dagar är det ju bra med lite halvförberedda grejer och slattar. Jag har färdigrostade frön i en burk på diskbänken som jag brukar fylla på när jag ändå är i köket och ska steka nåt. Att värma upp pannan med att skopa runt lite frön några minuter är ju inte skitjobbigt liksom. Sen kan man ha dom som snacks eller topping till soppor eller müslis eller gröt eller sallader eller pastor eller whatever. Mkt smidigt. Jallefall. Här kommer ”recept” på pasta med broccoli, fusksås och rostade frön.

Koka upp pastavatten. Koka samtidigt upp en liten kastrull med lite vatten bredvid. Medan vattnet kokar upp: lokalisera nån fryst eller färsk grönsak typ broccoli, ärtor, blomkål. Häll pastan i pastavattnet när det kokar. Häll i grönsaken i den andra kastrullen och koka tills den är klar. Brukar ta några minuter bara. Finriv under tiden en näve (ca 1 dl?) ost och ta fram smör och nån grädde/creme fraiche. Häll grönsakerna i ett durkslag och låt dom ligga kvar. Häll pastan över grönsakerna i samma durkslag när pastan är klar och häll sen tillbaka hela alltet i pastakastrullen. I med en klick smör och en slatt grädde och den rivna osten. Rör, rör, rör, rör. Lägg upp på tallrik och hiva över en näve frön.

Min pasta hade 10 min koktid och vattnet kanske tog 3 minuter att koka upp plus en minuts smör/ost/grädd-kladdande. Så middag på 16 minuter. Vegetarisk (vegansk om du istället kör havregrädde och näringsjäst eller smulad buljong), relativt balanserad och jävligt god.

Jag ber om ursäkt om jag är jobbig när jag ber om ursäkt

Har ni tänkt på hur ofta ni ursäktar er själva eller ert beteende? Jag försöker sluta med det onödiga beteendet och får på riktigt backa mig själv minst en handfull gånger varje dag. Oftast sker det när jag ska maila, men det är inte ett helt ovanligt beteende för mig in person heller. Nu var det väldigt längesen, alltså vi pratar kanske 20..10?, som jag bestämde mig för att sluta skämta på min egen bekostnad hela jävla tiden och det har verkligen blivit bättre (passus: alltså folk utan självdistans och humor i densamma är ju svintråkiga, men att hela tiden förminska sig själv och ens känslor och tankar och handlingar på nåt clownigt sätt är fan inte bra för nån) men tydligen sitter mitt ursäktande beteende fortfarande djupt därinne. Jag vet att det inte bara är jag som börjar mail med jag ber om ursäkt för sent svar när mailet kom eftermiddagen innan och det är det första jag svarar på på morgonen (ok, har slutat med sånt men det HAR hänt). Eller som nu, jag har skickat mina två första mail till vår AD och dom ÄR vettiga och jag TYCKER att det är bra att börja med just det/se till att det finns med och ändå börjar jag mailet med: Jag hoppas att känns okej för dig att... och jag försöker strukturera upp det... MEN FÖRHELVETE LINN! Vadå, jag hoppas att blablabla. Vi (jag) är uppdragsgivare och om jag vill ha projektet specat på det sättet så ska jag väl för fan inte be om ursäkt för det? Vilken man skulle nånsin skriva ett mail där dom ska skicka en specifikation/brief och samtidigt lite hoppas på att den andra också kanske tycker att det känns bra kanske lite eller? Gawd, det är så tröttsamt. Nu kanske jag ska slänga in ytterligare en brasklapp om att jag absolut tror på god stämning och att det är viktigt att checka så ens budskap går fram och att andras input är skitviktig, för det tycker jag ju. Jag har inte meglomani. Nu rättade jag mig själv och tog bort fjanteriet och ersatte det med ett plain (typ) här kommer designspecen från utvecklaren och här är ett stylesheet jag tycker vi ska använda. Kolla på det och hör av dig så kan vi stämma av på telefon hur vi ska lägga upp det framåt. Jag skrev ju mer än det så tonen generellt i mailet är trevligt, men varför ska vi hålla på och använda tio tusen ursäktande ord eller meningar för att...vadå? Alltså egentligen? Varför är vi så rädda för att skriva det vi vill? Varför skulle vår vilja eller erfarenhet inte duga? En sak som har blivit mer tydlig för mig ju mer jag censurerar den delen av mig själv är att jag på ett sätt oftast skapar situationer av något som kanske skulle ha passerat obemärkt. Om vi tar det här ursäkta sent svar-grejen som exempel. Förmodligen sitter ju inte mottagaren och har hängt upp hela sitt liv på att jag ska svara just precis samma minut som hen skickar mailet. Så när jag ber om ursäkt för att jag inte har svarat så pekar jag ju också på att det kanske borde ha förväntats att jag skulle ha svarat tidigare. Jag har helt slutat skriva det alls faktiskt. Inte ens när det är två dagar sent skriver jag det och folk verkar precis lika glada som innan. Inget mer ja nu när du säger det så... Det här strykandet av försiktiga formuleringar öppnar ju heller inte för diskussioner där det egentligen inte borde vara några heller. Som i det här fallet. Att vi ska ha t ex ett stylesheet (specifikation på t ex teckensnitt, färgkoder, storlek på headers för att utvecklaren snabbare ska kunna koda/allt ska se enhetligt ut) är i det här fallet ingen diskussion egentligen. Om vår AD skulle tycka att jag är jobbig (i det här fallet vet jag att han håller med för vi har redan diskuterat det) so be it. Jag betalar för timmarna och jag har gjort bedömningen att det kommer löna sig i slutändan. Det ska jag inte be om ursäkt för. Jag ska inte heller gardera ett felbeslut genom att ifrågasätta huruvida jag har kompetens nog att göra den bedömningen in the first place, för 1) det har jag egentligen och 2) om det blir fel kan det lika gärna bero på 1000 andra samverkande faktorer.

Ok, nu ska jag fortsätta med nästa mail som jag också kommer redigera på fem ställen innan jag skickar det pga kan inte leva som jag lär i första steget. Än.

Sämst på att jobba hemma

Jag ska jobba hemma idag för vattnet på kontoret är avstängt och vårt nya kontor får tydligen golv idag så där får man inte ens gå in. Det finns INGENTING jag är så dålig på som att jobba hemifrån. Där andra ba åh men jag får så mycket gjort när jag får vara ifred är jag mer åh! titta, jag ska bara slänga i en tvätt plocka ur diskmaskinen rensa leksakslå-nämen den här ska ju vara där uppe och kanske lika bra att jag sorterar barnleksakerna är jag inte värd en kaffe ändå? jag har ju ändå öppnat mailen. Till saken hör väl också att jag ska göra nånting som visserligen är jättekul, men också väldigt utanför min nuvarande comfort zone. Jag ska skicka en designspec till vår AD för vår nya web och det var liksom åtta år sen jag gjorde sånt senast, och då var jag en newbie och hade inte så mycket att göra med just designen. Alltså jag vet vad jag ska göra men jag har ingen bra turordning eller priolista. Om vi jämför med t ex när jag gör bokslut och vet exakt vilken ordning allt ska göras och ungefär hur lång tid saker tar, var problemen brukar dyka upp och vad som är extra tråkigt. Där kan jag mer bara böja ner huvudet och köra men här är det för det första kreativt och mer ramlöst och för det andra som sagt inte mitt vardagsgame. Så nu sitter jag här i sovtofs, en gammal gravidklänning i nåt jerseymaterial utan BH och ett stort glas halvkallt kaffe och prokrastinerar istället. Jag kanske ska börja med att gå och sätta på mig en BH, borsta tänderna och liksom bli mer en människa och sen kladda upp på ett papper vad jag ska göra och vad som ska vara med och köra därifrån? Så sjukt också att jag helt slarvar bort tiden som Nils sover med att blogga och typ stirra rakt fram. Det kommer INTE bli lättare att jobba när han vaknar även om han är Andreas ansvar. Så trött på mig själv nu.

Svar på frågor 5 - om belysning

Emma sa...

Så bra! På tal om något helt annat så önskar jag ett belysningsinlägg. Jag har sett bilder på din insta och ert hem ser ut att vara perfekt ljussatt... så nu behöver jag inspiration kring det här för jag hatar alla mina lampor.

Ja, nu orkar jag inte hålla på och hålla på igen så nu kanske det blir knasigt teckensnitt/storlek men vi får leva med det. 

Ja du Emma, det här var ju himla intressant eftersom jag kan ungefär ingenting om belysning. Eller jag har läst i en bok nån gång att varje rum ska ha sju olika ljuskällor för "perfekt" belysning. Jag väljer att tolka det som större rum för om vårt barnrum på 10 kvadrat skulle ha 7 ljuskällor hade det ju inte fått plats med så mycket mer liksom. Sju har jag heller aldrig lyckats nå upp till eftersom det är en rätt så sjuk mängd lampor, men om mitt snittal innan har varit en så har riktlinjen sju dragit upp antal lampor till säg tre per rum? 

Jag tänker så här (och när jag säger behöver menar jag givetvis inte att ALLA måste ha det så, men att jag tycker att det är nice ok? Ok.) : Varje rum behöver allmänbelysning. Alltså sånt som gör att man ser saker. Typ en plafond (platt lampskärm som sitter mot taket) eller nån spotskena eller nåt annat som ger rätt starkt och rätt spritt ljus. Tänk att du vill kunna se nog att dammsuga och liksom städa ordentligt. GUD vilken tråkig mening, true though tyvärr. Sån belysning är ju också rätt gött att smacka på så här i mordor-tider när naturligt ljus är mer naturligt what? för att inte helt tappa det och gå in i en vinterdepression. Vi har en plafond i hallen, inbyggda spottar i taket i köket samt under köksskåpen och en stor (skitful) spotskena i taket tvärs över vardagsrummet. På ovanvåningen har vi en plafond precis när man kommit upp för trappan, vid dörrarna till två sovrum. Sen har vi en rislampa i taket i vardagsrummet uppe som också ger ett bra spritt ljus men inte lika stickigt och starkt. Nu vill jag verkligen slå ett slag för Ikeas plafond Nymåne för 400 kronor och Ikeas tre-spots-skena Tross för blygsamma 80 kronor. Dom är enkla att sätta upp, kostar inte så mycket men ger väldigt bra ljus. Rislampor är ju som sagt också sköna i och med att dom har ett spritt ljussken men utan att bli så där stickiga i ögonen som spottar kan bli om man råkar stå på fel ställe. Vi har en från Bauhaus och en från Åhléns och dom lampskärmarna kostar sällan mer än 2-300 kronor. Sen kan man köpa nån fin sladd på typ Granit, Lagerhaus, Ikea, Designtorget eller liknande om man vill att den ska hänga lite snyggare än i en vit plastsladd vilket for the record heller inte kostar designpengar, samtidigt som dom passar till det mesta och är fina. Vem vill inte ha lite vita mjuka bollar i taket liksom?

Ska vi ta hängande taklampor nu? Alltså över bord där man sitter och äter är det ju trevligt att kunna belysa lite mer nedåt och inte så spritt, dvs på maten och inte i ögonen på folk. Dels kanske man vill kunna släcka ner i köket för att slippa se stöket efter matlagningen när man äter men samtidigt se maten och dels kan man ju se det som ett sätt att skapa en plats i rummet. Här hänger det en lampa och lyser upp t ex vardagsrumsbordet så det syns lite bättre men också för att visa på att här är det en egen hörna, if that makes sense? Plus lampor kan ju vara jättefina i sig och vara en inredningsdetalj. Det finns tydligen en riktlinje om att (hängande) lampor ska hänga 60 cm över bordet för bäst ljussättning och vi har följt det i nya huset och ja, men det funkar. Så jag rekommenderar det riktmärket. Vi tittade faktiskt jättemycket på det här med hur ljuset föll när vi valde kökslampa. Jag gissar att det finns en anledning till att t ex Bumling och Louis Paulsens PH-lampa har blivit klassiker; bägge har tydligt nedåtriktat ljus. Vi valde till slut en Flowerpot VP2 på grund av samma grej, att den lyser nedåt. Och att vi tycker den är snygg. Vi har en likadan fast den mindre modellen över soffbordet också, men den köpte vi bara för att den är fin och sen hittade vi en plats. Nåväl, nog om mig. Sen finns det ju taklampor som man har mer som en inredningsdetalj än för faktiskt funktion. Jag tänker på sånt som skapar lite höjd i rummet men kanske inte ger toppenljus. Vi har en sån där bastlampa från Ikea som man ser i typ varannan hemnet-annons och den är ju superfin, men fan jag blir helt åksjuk när den är påslagen för hela väggarna blir helt prickiga av ljusmönstret. Men den är ju fin och gör att man höjer blicken lite i sovrummet där allt annat ju oftast är i typ knähöjd.

Sist tänker jag på detaljbelysning. Det kanske är en bordslampa eller en pendel i fönstret eller mormors gamla tvåarmade klockskärmade golvlampa i ett hörn. Det kan vara en spot riktad mot en tavla eller en sektion i bokhyllan eller kanske uppåt mot ett hörn för att bredda rummet. Jag tänker att den sortens belysning fyller funktionen av att ge ögat vilopunkter. Antingen för att man vill ge extra tyngd åt nånting (spot på tavla) eller kanske för att lura ögat att tro att rummet är bredare eller taket högre (uppåt/i ett hörn) eller bara för mysbelysning. Att ha några såna småpunkter kanske räcker på kvällen när man vill mysa lite? Då behöver vi inte full blast från en taklampa utan kanske lite mer vilsamt och mjukt. 

Om min telefon är medgörlig kan jag försöka posta lite bilder härifrån senare. Jag kan absolut ingenting om ljusfärg och ljusstyrka och kelvin eller watt eller whatever, men jag tänker som ovan i val av belysning iallafall.

Om lön

Jag hade mitt lönesamtal idag. Det var cirka 4 år sen förra gången, no joke. Ja, det är förfärligt på ett sätt men också jag jobbar på ett litet bolag som inte går med vinst och min ingångslön var konkurrenskraftig när jag började som första person in 2013. Alltså konkurrenskraftig för mig, inte företaget. Dom köpte en dyrare anställd men fick å andra sidan mig så ja, win win typ. Jallefall, för ett tag sen kände jag att näe men nu får det faktiskt räcka. Nu måste vi prata lite här va och eftersom min chef är en fullt normal, kompetent person höll hen med. Vi hade ju fråga ekonomitanten för några år sen om ni kommer ihåg? Där gick jag ju igenom lite grejer som jag tycker är viktigt vid en löneförhandling men in short: var förberedd, kolla din egen arbetsinsats vs överenskommen och titta även på alternativtill rena pengar. På samtliga mina tidigare lönerevisioner har jag kunnat peka på skillnader i arbetsinsats jämfört med arbetsbeskrivning, tydliga förbättringar osv men det knasiga den här gången var att jag under de senaste 4 åren inte direkt har gjort någon förflyttning i arbetsinsats och även om jag tar mer ansvar nu vet jag att min chef tycker att det är så självklart så hen tror det har varit möjligt hela tiden (vi är inte 100% ense där). Dom senaste 3 åren har jag varit föräldraledig 1,5 år på heltid och 6 månader på halvtid och nu jobbar jag 80% så mja, alltså jag gör ju inte mer än tidigare. Jag gör smartare och bättre men effekten kommer inte slå förrän tidigast om typ fyra-fem månader. Mitt utgångsläge idag var alltså egentligen att tro på min framtida förmåga och mitt eget värde samt min chefs tilltro till detsamma. Och också slå an liiiiiiite på dåliga samvete-strängen för utebliven löneökning.

Jag vet ju att vi fortfarande inte går med vinst och jag pratade också med Andreas om vad som är viktigast för oss som familj: pengar eller tid och vi kom väl fram till att tid är bättre egentligen. Förutom på en punkt: jag har haft ett löfte om tjänstepension men ingen påskriven lösning. Det känns oerhört dumt och viktigt att korrigera. Jag satte mig iallafall och räknade lite och kom fran till att jag skulle vara nöjd med en inflationsindexerad löneförhöjning (i praktiken ”samma” lön som innan i köpkraft pga inflation (prishöjning)), retroaktiv pension och såklart månadsvisa pensionsavsättningar framöver. Och som plåster på lönesåret tänkte jag att det ju är lättare att få igenom två veckors retroaktiv extra semester än säg 30 000 kronor cash.

Mitt mål var alltså:
5% löneförhöjning (SCBs inflationsstatistik-avrundat)
Retroaktiv tjänstepension från januari 2015 samt framåt
2 veckors extra semester

Och eftersom jag är ganska övertygande (och egentligen rimliga krav ju) och eftersom min chef är vettig, som sagt, så fick jag igenom alltihop. Fan, jag har gått och grämt mig över det här med lön och att jobba i ett litet bolag och blabla, men jag vet ju att jag hade sagt till vemsomhelst annan att budget inte är ditt ansvar utan företagets vilket till sist var det som knuffade mig till att ta tag i mötet. För jag är ju värd det. Och nu känner jag mig superpepp på att ta tag i jobbet och jag känner mig uppskattad och och och. SÅ glad att det gick bra. Nu ska jag sova.

Onödiga surdegar

Igår började jag på Peppes Friday Lab. Jag såg för ett par veckor sen att det fanns platser över och fick ett litet infall och bokade. Nästa vecka ska jag ha utvecklings-/lönesamtal med min chef och jag tänkte sälja in idén att jobbet ska betala då (håll tummarna) men om inte så är jag fan värd en liten investering känner jag. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva för jag vill säga så himla mycket så vi kanske bara ska köra lite ostrukturerat babbel? En sak som slog mig igår under en övning var hur jag blev väldigt känslomässigt påverkad och att jag inte landade förrän efter jag hade kommit hem, ätit micrad soppmiddag, dansat kvällsdansen (hela familjen dansar i vardagsrummet till dagens låt), klätt av och på barn pyjamas, borstat tänder och läst saga. Inte förrän jag satt i vårt mörka sovrum med Nils i famnen och tvingade mig själv att lyssna till hans andetag när han drack mjölk och kände hans tyngd i min famn och hans mjuka hud mot mina läppar kunde jag grounda mig till nuet och lugna ner kroppen. Ända sedan "nästan-väggen" 2012-2013 får jag rätt starka fysiska reaktioner på jobbiga känslor. Jag har visserligen alltid varit typen som har rodnat vid föredrag, halsen har stockat sig vid utvecklingssamtal och jag har väl aldrig grälat utan tårar, men nu för tiden får jag bzzzzzzt i huvudet och hjärtklappning vid plötsliga känsloutbrott. Ni som har haft högt blodtryck kanske känner igen er i uppivarv-känslan? Grejen är att jag verkligen inte väntade mig det igår. Min tanke med att söka Friday Lab var att få hjälp med lite livsriktning i brist på bättre ord. Jag tänkte mig lite hjälp att bena ut vad fan det är jag vill här i livet och vad jag ska göra med min karriär ("karriär") och hitta nån form av work-life-balance och nej, men kanske bli lite inspirerad. Jag hade INTE tänkt att det skulle sätta igång en massa existentiella tankar och ganska snabbt tydliggöra att det jag saknar right here, right now snarare är tid för MIG privat. Istället för work-life balance skulle jag behöva hitta nån form av mom-life-balance. Och anledningen till ångesten som svepte in igår är väl kanske att just det är en av mina nämen jag låtsas att det regnar och tänker inte på det-ångestar: jag är en kass kompis. Och här kan vi rada upp en hela länga mer eller mindre godtagbara anledningar och orsaker som motsäger det, men för mig, i mina känslor, KÄNNER jag att jag inte är en lika bra kompis som jag vill vara.

Jag lyssnade för övrigt på Lina Thomsgårds psykolog-podcast Dumma Människor häromdagen och ett avsnitt handlade extremt förkortat om nåt som kallas kognitiv dissonans. Det är när ens känslor och agerande inte stämmer överens och den krocken framkallar obehag hos människan. Det i sig är väl värt ett eget blogginlägg men för nu så nöjer jag mig med att säga att just det begreppet stämmer extremt bra in på hur jag känner/agerar när det gäller vänskap och mina kompisar. Jag tänker och vill vara en bra kompis, men jag svarar liksom knappt på sms och skickar då verkligen inga egna.

Inte. Så. Trevligt.

Iallafall, under en övning igår blev det iallafall väldigt tydligt för mig att det jag saknar i mitt liv är just ett eget liv och framförallt en finare och bättre relation med dom jag bryr mig om. En närvarande relation kanske jag ska säga? Och jag VET ju det och det var ju inte newsbreaking i sig, men det blev liksom satt på print igår och då kom väl ångestmolnet svepande direkt. Varför har jag inte gjort nåt åt det? Varför prioriterar jag inte mina vänner? Varför blablabla. Innan nån håller upp handen och ba men det är ju inte speciellt konstruktivt att tänka så så nej, jag vet. Men jag tänker att det är rätt bra för oss att löpa den linan ut, låta känslorna storma lite och vara i ångesten en stund tills det värsta ebbar av. SEN kan man vara konstruktiv. Jag tänker nämligen att just dom känslorna också hjälper till att flytta prioriteringar. Att få känna exakt hur viktigt det faktiskt verkar vara när jag slutar trycka bort det och låtsas som ingenting. Och okej, nu återkommer jag till podavsnittet ovan (Så gör du fienden till vän (Benjamin Franklin-effekten)) där psykologen Björn Hedensjö avslutade avsnittet med att berätta om en övning han gör med sina klienter kring just kognitiv dissonans. Han sa att han brukar be personen tänka sig livet som ett tåg där ens agerande/handlingar är loket och sen kan tåget ha ett par vagnar med känslor och tankar. Kontentan av övningen är att ens agerande drar med sig känslor och tankar i mycket högre utsträckning än det omvända och att hjärnan är konstruerad till att korrigera känslor efter händelser. T ex om någon är hundrädd så kommer det inte hjälpa att försöka övertala den personen att inte känna så. Därför används t ex KBT där personen utsätts för hundar och slutligen sitter och klappar en hund. Just det agerandet menar han (och forskning) i sig självt korrigerar känslan och tankarna kring just hundar. Här sitter jag och klappar en hund och det är ju ganska mysigt alltså är hundar mysiga. Typ så. Om vi går tillbaka till min ångest och mitt obehag inför situationen jag har satt mig i så kände jag lite att nämen vad FAN. Nu ska jag fan följa det där själv också. Så imorse skickade jag ett sms till en kompis som jag verkligen tänker jättemycket på men som jag inte har träffat på alldeles alldeles för länge och som jag har skjutit på att höra av mig till just för att vi inte har träffats på så länge och kanske är det jobbigt och hon kanske inte gillar mig längre och yadayada. Vilket är fullt möjligt att hon visst det känner, men det blir ju inte bättre av att jag skjuter det hela framför mig?

Ja, just det, jag bråkade såklart med Andreas igår också (given) så vi sov i olika sovrum inatt och träffades kanske 5 minuter imorse när jag lämnade över Nils för att jag skulle åka till jobbet. Så om känslan är frihet och härlighet amen? Nej. Men jag känner mig nöjd över att äntligen ha tagit tag i saker som ger mig ångest. Okej, nu måste jag jobba. Kan inte ni berätta (anonymt eller inte) över grejerna ni har ångest över så kanske vi kan peppa varandra?

Ögonblick

Imorse vaknade jag till av Ellen som hoppfnittrade och klappade mig på kinden och sa det är dags att gå upp nu lilla mamma! Men Andreas frågade igår om jag ville ha sovmorgon så jag frågade om hon kanske inte kunde tänka sig att vara lite med pappa så jag kunde få sova och HÖR OCH HÄPNA så gick hon med på det utan krusiduller och stängde till och med dörren efter sig. 09.24 vaknade jag och kollade telefonen, helt mör av sömn. Barnen stormade in och tjöt av lycka och kramades och pussades och var allmänt ljuvliga. Sen gick jag ner och gjorde en Full English Breakfast, bakade tomater, hashbrowns och hela baletten och vid matbordet var det tyst för hela familjen åt. Ingen skrek eller berättade att dom äj lite lessen faktiskt eller hällde ut vatten och min mat var varm och god och kaffet starkt och ähmen fan NYP MIG. Nils hittade sin egen skugga i förmiddagssolen som skiner rakt genom huset och lekte sen tittut med den medan jag satt och bara tittade på ljuvligheten som är ettåringar. Nu lägger Andreas barnen och jag sitter i sovtisha i soffan och har till och med kunnat soffhångla lite med min man för barnen har roat sig, och varandra, själva. Tänker att jag behöver spara att det kan vara så här i minnesboxen att ta fram till sämre tider.

Till exempel igår. Jag kom hem från jobbet och bägge barnen var svintrötta och Nils ville BARA bli buren och Ellen gnällde oavbrutet. Det var jag är ledsen och jag får inte... och ööööuuuhhh NILS TAR MIG. Inget barn åt, trots mutmat och hunger. Både jag och Andreas höll på att krevera av irritation gentemot vårt äldsta barn och när jag ÄNTLIGEN fick upp Ellen och hade mutat i henne en miniavokado och en smoothie och borstat tänderna så kräktes hon över hela sig, hela mig och hela badrummet. Mitt i saneringsprocessen där jag satt på knä i trosor och BH och torkade kräksigt golv ringde Sector Alarm och sa att larmet hade gått i butiken. Ringde chefen samtidigt som jag tvättade håret på Ellen och försökte undvika känslan av undergång. Ellen blev i och för sig både pigg och på jättebra humör i duschen och satt sen och berättade den ena sagan efter den andra för mig och Andreas och sen somnade hon på tre sekunder när jag väl vågade släppa i säng henne utan omedelbar kräksrisk. Jag och Andreas tittade på nån dålig action/doomsday med The Rock och sen fastnade vi i nån form av diskussion/konversation om livets förgänglighet och tiden och livet och saligheten och gick väl och lade oss halv två. Vid fyra vaknade jag av att Ellen klättrade upp i sängen och sa att hon ville ha vatten och blev såklart genast livrädd för mer kräks. Det visade sig vara exakt som hon sa, hon var törstig, och efter att ha flyttat oss till gästrummet och satt på sovmusik så somnade vi (iallafall jag) om. Därav eget sovrum imorse.

Två sidor av så här är föräldraskapet-myntet.

Svar på frågor 4 - om relationer

Mikaela undrar: Jag som älskar relationer vill fråga vilket ditt/dina bästa tips är för att upprätthålla en bra kärleksrelation? Som bonusfråga, vilken är din relationssuperkraft?


Åh, relationer är ju det bästa som finns! Och det svåraste ibland. Fan när jag har varit vansinnig på Andreas och bara känner att vi bråkar om samma jävla grejer hela tiden och sitter och affektgooglar "snabb skilsmässa" och letar treor på hemnet så känns det ju INTE speciellt kul, men då är det på nåt sätt ändå fint att veta att det bara är i just affekt. I den riktiga verkligheten vill jag ju absolut inte skilja mig eller flytta men i stunden, I STUNDEN, gawd vad jag kan känna att nej men det här är fan sista jävla gången NU ORKAR JAG INTE MER. Och då är det ju bra att vi rätt tidigt i vår relation kom överens och tummade på att aldrig nånsin yppa orden "göra slut" i ett gräl för fan det ska inte hänga över en att den andra hotar med att göra slut så fort det inte är hundra eller blir ett gräl. För en dag är det den känslan av att bli lämnad eller kanske bli lämnad eller bli bortprioriterad som hänger kvar, långt efter det egentliga grälet är över för tilliten är ju på ett sätt förstörd. Om en inte i en etablerad relation kan lita på att den andra står kvar när det stormar, vad ska en hålla fast i när det känns jävligt då? Vi har å andra sidan också lovat varandra att berätta så fort det inte känns bra, på riktigt inte bra, så vi kan försöka fixa det tillsammans istället för att potentiellt hamna i en situation där den ena redan har gjort slut i huvudet utan att ens ge den andre en chans. 


Det började ju lite neggigt va? Men å andra sidan, att få känna sig älskad och trygg och veta att den andra är där oavsett är väl ändå rätt basic? Och det är ett av mina tips: hota ALDRIG med att göra slut. Tänk det, googla, hemnetta, ring en kompis och skrik, gör vad du vill men säg för helvete inte dom orden högt om det inte är på riktigt. Det sårar och förstör. 


Sen tror jag, baserat på alla fina, funktionella relationer i min omgivning, att en av grunderna i ett bra förhållande är att vilja den andra allt gott i världen och därför inte jämföra sig eller räkna/mäta/missunna. Nu menar jag INTE att man ska acceptera ett ojämställt förhållande, men om man lever tillsammans med någon som respekterar en och vill ens bästa så kommer den personen VILJA leva jämställt. VILJA ändra sitt beteende för att man ska må bra. Och om man orkar hålla tag i den tanken och lita på att den andra också gör likadant så blir det ju lättare att handskas med men vad fan, nu har jag tvättat typ all tvätt i flera veckor eller men varför går du aldrig ut med soporna? eller men VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT STÄLLA UNDAN DINA JÄVLA SKOR? Det är ju också lite bra att försöka fundera lite på ens egen perfekthet innan man säger grejer som dom ovan. För ok, det är sjukt jävla irriterande att plocka undan dom där jävla skorna hela tiden, men är det kanske inte så att man själv också gör lite irriterande grejer som den andre ändå lever med? (Obs samtliga exempel ovan är direkt ur mitt liv.) Att leva tillsammans med en annan är ju liksom inte att få precis som man själv vill hela tiden, men inte heller att känna att allting är en kompromiss. Kanske är utmaningen att hitta ett liv som bägge vill leva och är lyckliga i? Där man kanske tar lite mer av tvätten men å andra sidan aldrig går ut med soporna? Där den ena måste lära sig att uttala sina känslor och den andra att tänka ett varv till innan den öppnar munnen (också vi). Det är inte lätt för gamla hundar sitter gärna som dom sitter, men det blir ju bättre. Den andra blir gladare och lyckligare och JAG tycker att det i sig borde kännas som en vinst för en själv. Jag har helt ändrat mitt sätt att bråka på grund av vår relation. Jag har tidigare varit en stor skrikmaja. Släng i dörr-maja. Kasta saker i väggen-maja. Och det fungerar inte ALLS med Andreas. Han lyssnar inte på vad jag säger (säger ju heller inte så mycket vettigt på det sättet) och kommer inte ur känslan av ilska/hat och stänger sig helt. Vilket egentligen är 100% förståeligt, men för mig som är uppvuxen i en familj där alla gjorde så och där alla får ilsketoppar så har det varit jättesvårt och känts som en jättegrej att ställa om till att andas, bita ihop och försöka vara konstruktiv och prata om mina känslor istället för att bara gorma. Mitt andra tips kanske blir: bråka, men bråka om sånt som spelar roll och släpp allt annat så du inte går runt och bygger ilska. 


Mitt tredje tips är nog att uppskatta varandra. Precis som det är lätt att samla oförrätter och skälla lite för tidigt så är det också himla lätt att glömma berätta för varandra att småsaker gör en glad. För det går inte att bråka och aldrig också få veta hur glad den andra är att man finns. Om man ska orka över tid så måste ju balansen mellan härligt och ohärligt iallafall vara säg 70/30? Om man i perioder är uppe i 100, härligt grattis hurra osv! Och är det ibland 30/70 så ja, okej trist så är livet det blir bättre. Men mestadels. Ofta blir jag sur på Andreas för jag tycker att jag gör mycket eller att han inte lyssnar eller inte tar initiativ (obs min surhet har inte alltid med verkligheten att göra) och om jag samtidigt får höra vad fint det är här! eller du är snygg, jag älskar dig! så känns alltid det där andra så himla petitessigt? Och om jag säger högt när jag tänker att han är förbannat snygg när jag tänker det, även om det är när han plockar disken, så är klart att han blir glad? Alltså: glöm inte att försöka se allt som är bra och glöm inte heller att säga det till den andra. Fan, vad bra vi har det ändå! Vad lycklig jag är som har allt det här som vi har skapat tillsammans. 


Och hörrni, var inte rädda för känslor! Det är helt okej att vilja skilja sig ibland, bara man också känner att man aldrig i hela livet skulle vilja vara utan det man har. Det är okej att sätta ner foten och säga att man inte mår bra och vill ha en ändring, men kanske be om det snarare än att på förhand ha bestämt exakt hur det SKA vara?


Jag tror att min relationssuperkraft egentligen är kopplat till det här planerandet och analyserandet och grävandet min hjärna alltid sysslar med. Jag är väldigt bra på att se anledningar till beteenden och känslor. Min man säger att jag kan bli manipulerande pga det så det är inte odelat positivt (pga true). Det innebär i praktiken att jag istället för att bara bli vansinnig för nånting kan förstå varför nåt händer/inte händer och därmed anpassa min kommunikation för att möta den andra, stryka lite medhårs för att se till att det jag vill säga faktiskt tas in. Det som är bra är nog att den andra känner sig sedd och mer öppen för att se problemet och det som är negativt är väl just att känslan efteråt kan vara lite men what wait? Vad hände precis? och känna att de är lite som fångade i ett hörn med bara en utväg: min lösning. Men ja, helikopterperspektiv utanför mina omedelbara känslor och en lösning baserad på förståelse typ? 


Vad har ni för relationssuperkrafter?

Svar på frågor 3 - om föräldraskapet igen

Okej, jag gör ett försök till att svar lite kortare på det jag kanske ser som mer avgränsade eller tydliga frågor i förra kommentaren.


Har barnlivet ändrat dig? 

Ja. Såklart. Hela ens liv som man vet det ändras ju när det kommer en liten hjälplös bebis som tar upp all ens tid och energi och tankeverksamhet. Jag tycker personligen att jag har svårt att dra jättespecifika gränser för när saker ändrades för mig eftersom livet innan barn också bar sina ok. 2012 höll jag på att gå in i väggen. 2013 var jag nykär och dumihuvet som nykära är. 2014 dog min mamma. 2015 är ett svart år och sen planerade vi bröllop och sen blev jag gravid. 2016 var jag gravid och blev mamma. Jag är liksom inte samma som innan det utan barn heller? Jag brukade vara den som umgicks med alla hela tiden, hade telefonen full av sms och helgerna planerade månader i förväg. I år på julafton fick jag inte ett enda sms, och skickade för den delen inga heller. Som ett exempel. Jag är en frånvarande vän. Jag skäms för det och jag skäms inte för det. På ett sätt tänker jag att det är livets gång, att det är okej att relationer förändras med åren och såklart på det andra tycker jag att jag är helt orimligt dålig på att bry mig om dom jag faktiskt älskar, även om jag är kass på att visa det. Alltså innan barn kunde vi ju ligga i sängen till efter lunch och läsa tidningen och äta frukost och ligga och ha det gött och ja, ni fattar. Gå upp, ta en promenad och sen gå ut och äta. Kanske ta ett par drinkar efter middagen for fun? Nu vaknar jag klockan sex även om resten av familjen sover. Jag tror jag kan räkna glasen alkohol jag har druckit sen augusti 2015 och jag har kanske sovit 5 hela nätter sen ungefär samtidigt där hösten 2015. Jag glömmer ord hela tiden och har inte jättemycket att komma med längre under en middag. För nåt år sen var jag hos en kompis på middag med tre andra vänner och den ena hade precis varit i Japan och åkt skidor och skulle snart till Hawaii på bröllop, en hade rest i USA och varit på smekmånad och en hade nyss bestigit Kilimanjaro och skulle dagen efter åka till Shanghai med jobbet. Jag hade...varit hemma i vår soffa och ätit köttfärssås och spagetti, typ. Det som har blivit bättre med barn är väl just att vara i stunden? Att jag på riktigt njuter av små grejer VARJE dag och att jag inte kommer ihåg hur ångest känns. Alls. Ilska, trötthet, sorg, vansinne, nedstämdhet, ledsenhet - absolut! Men ångest? Nope. Eller ja, kanske ångest över att bli sjuk eller att nåt ska hända NO JINX!!!!!!!!! men det har jag lärt mig att knuffa bort med all min kraft.


Var det som du trodde att få barn och sen ett barn igen? 

Alltså jag vet inte? Andra barnet var ju mer same same än första. Fast också inte? Första var OMG HUR GÖR MAN DET HÄR? blandat med känslan att I got this! We got this! och den där himla kärleken. Första barnet var ju också lite vilka är vi? Du och jag, i allt det här? Hur är vi inte bara mamma och pappa? Ser jag dig? Ser du mig? Med andra var det ju mer MEN HEJJE ÄLSKLING KLART ATT DU HÖR TILL och dom där frågorna blev ju lite mer typ roller som var tvungna att vara men också rätt mycket grejer som jag tror vi (främst jag) bara släppte. Lite men skitsamma vem som hänger tvätten om den bara blir hängd. Och skitsamma om det är lite jävla leksaker överallt när det kommer folk och Andreas inte pratar lika mycket som jag (haha, lycka till med det ändå). Det var så mycket bättre att få barn 2 än barn 1, om man får säga så? Rollerna var klarare, man visste lite mer vad som kom och Barn 1 tog ju all övrig tid så barn 2 hängde liksom bara lite på. Jag är SJUKT glad över att vi skaffade (kunde få) barn så tätt som vi fick och skulle göra om det ANYDAY om jag fick gå tillbaka i tiden. Nu är vi liksom på ett ställe där vi har två barn som kan säga att dom är hungriga och som fattar vad man säger till dom och dom sover på nätterna. Vi har hela kvällarna tillsammans (NO JINX igen) för ungarna sover och om vi städar kan dom till och med plocka ihop sina grejer själva. Dom kan äta mat som finns där man råkar vara och kräver inte en rullväska för att få med alla prylar när man ska nånstans. Jag fattar ju att det kommer värre saker framöver, men fan allt jävla FIX som är med pyttisar är ju klart nu? 


Tänker ni på nåt särskilt sätt när det gäller syskonrelationen? 

Ja, förutom det jag redan har skrivit så hoppas vi ju på att dom kan vara varandras bästa kompisar. Eller ett stöd i livet som alltid kommer finnas där. Och att dom på nåt sätt alltid har en medföljande lekkompis när vi ska nånstans, eller hemma för den delen. Där dom kan leka på lite mer lika villkor än vad vi och våra syskon kunde. Sen tycker vi att det är viktigt att Ellen inte får nån ansvarsroll där hon hela tiden ska anpassa sig eller ha koll på Nils. Det är ju vanligt för förstabarn att få den rollen och framförallt när det är så kort tid emellan. Vi vill inte att Nils ska ta skydd i Ellens skugga, men det verkar naturen ha löst så jag tror snarare kanske att det blir tvärtom. Nils är så obrydd och självklar på ett sätt Ellen inte är. Hon är försiktigare i början och han bara kör på. Sen är hon smart as fuck och han avgudar henne så på nåt sätt tänker jag att det nog balanserar ut varandra. Konkret i vardagen så hade vi tänkt att dom skulle gå i olika förskolegrupper nu när Nils börjar förskolan, men Ellen grät i tre dagar när vi berättade det så nu ska han börja i hennes grupp iallafall. Blir det för mycket dom två får vi kanske tänka om, men just nu vill jag tro att det är till det bästa. Han har henne som säkerhet och trygghet och hon har honom på nåt sätt. Hon älskar ju sin lillebror, om än ganska mycket på håll so far. Den här bilden av barn som ligger omslingrade i sängen kommer ju aldrig (tyvärr) komma härifrån. Ellen HATAR när Nils gosar med henne och det är väldigt sällan hon själv vill gosa med honom (även om det händer och då DÖR mitt hjärta).



Har du och A några särskilda käpphästar när det gäller barnens uppväxt eller värderingar ni vill ska finnas i er familj?

Hmm. Svårt. För mig (oss) är det viktigt, jätteviktigt, med respekt. Att barnen känner att vi respekterar dom och deras åsikter, men också att dom respekterar oss, andra barn och andra vuxna såtillvida att alla ska få utrymme och plats. Jag kommer aldrig tycka att det är okej att mina barn bara avbryter och pratar rätt över alla andra, men jag kommer heller aldrig inte ge dom utrymme att prata själva eller lyssna på det dom har att säga eller acceptera att andra tar deras utrymme och plats. Till exempel. Jag tycker också att det är himla viktigt att dom vet att dom är älskade och ja, men här är nog min käpphäst rent allmänt i livet faktiskt: det är helt okej att känna alla sorters känslor. Om det är något jag vill att mina barn får med sig så är det att det är helt jävla okej att vara ledsen och arg ibland. Det är inte dåligt att känna negativa känslor och man behöver inte alls det sträva efter att vara så himla lycklig hela tiden. Man får vara arg och känna sig arg och man får bli ledsen. Och sen, när den känslan går över, så kanske det finns lite glatt därinne? Det är ju svårt att prata känslor med en tvåochetthalvtåring men vi brukar prata om att känna sig glad i magen när saker är kul och bra och härliga och det här med ledset och argt fattar dom ändå (med tanke på att det är ca 50% av tiden vissa dagar). Jag vill också visa att även vuxna kan vara ledsna och arga och att det inte är farligt. OCH!!! Att kärlek inte sitter i tillfälliga känsloyttringar. Att min kärlek till dom är konstant, även om jag är superjättearg och skriker så älskar jag dom. (F ö även något jag ibland behöver förklara för min man). Vi vill också att barnen ska lära sig vara snälla och empatiska och hjälpsamma. Och som sista grej tycker vi att det är skitviktigt att försöka skicka med dom en känsla av att klara grejer. Det är fan det finaste som finns att se ett barn när dom klarar nåt för första gången! Och jag tror, firmly, att känslan av accomplishment (kommer ej på svenskt ord här, flåt) bär självkänsla och självförtroende nu och i framtiden. Så ja, Ellen får klättra in i bilen själv och vi har ingen dubbelvagn för hon kan gå själv och bägge hjälper till att duka bordet på kvällarna. Till exempel.


När känner du dig som den bästa respektive sämsta föräldern?

Bästa föräldern är såklart när Ellen kommer och slänger sina armar runt mig och säger åh lilla mamma, jag älskar dig mest på hela min jord! eller när Nils skriker av förtjusning när jag kommer innanför dörren på kvällarna. Eller när jag tar mig tid att sitta med/bland dom på golvet och är delaktig i deras lek, är deras klätterställning och framkallar det där härliga porlande skrattet. 


Sämst är också såklart när jag inte orkar hålla ihop idén om att barn inte menar illa blablabla och ändå skriker på dom. Jag vet ju att det i princip aldrig hjälper och jag får ju alltid sitta efteråt och skämmas som en hund och försöka förklara att det inte är okej att mamma skriker men att jag blev väldigt arg/ledsen/rädd pga diverse. Häromdagen åkte vi till Farsta Centrum för att barnen skulle få springa av sig lite (isbanor på alla gator här ute) och trots fika där Ellen fick exakt vad hon ville och trots att vi gjorde allt i hennes tempo och trots tusen grejer så sprang hon och gömde sig i mataffären så jag typ panikropade efter henne och sen slängde hon sig på golvet vid entrén och vrålade för att vi sa att hon skulle ha jacka på sig när vi skulle gå till bilen (minus 5 grader ute). Till slut, efter fem minuters men Ellen, kom här eller är det nåt vi kan göra för dig? eller jag ser att du har det lite jobbigt just nu men.. så tröttnade jag och lyfte upp henne och bar ett vrålande, sprattlande barn ut genom huvudentrén, ut på en ishal parkering där jag tillslut skrek i hennes ansikte MEN ELLEN SLUTA FÖR HELVETE SLUUUUUUTA! Vi kan göra oss illa! och sen bände in henne i bilen. Det var INTE ett av mina finest moments. Jag började gråta när vi kom hem pga så himla jobbigt att hela tiden parera hennes jävla tvåårsinfall och satte mig ner med henne i hallen och tvingade henne att titta på mig och se mina tårar medan jag förklarade att mammor och pappor också kan bli ledsna och att jag tycker att det är jättejobbigt och jättetråkigt när det blir som det blev. Andreas höll inte riktigt med om att det kanske är rätt nivå för en tvååring, men jag fan orkade inte med att hon inte också förstår att hennes beteende påverkar andra. Vi kramades jättelänge och hon sa att hon också var ledsen och så kramades vi tills det kändes bättre i magen och sen duschade vi och hade jättemysigt så well, det kanske visst det funkar med tvååringar också? I dunno. 


Hoppas det var nåt sånt här du var ute efter i dina frågor? Annars får du eller ni fråga mer!

Svar på frågor 2 - om barn och föräldraskap och så.

Först vill jag bara säga IIIIIIH det här är SÅ KUL! Fråga meeeeeera, fråga meeeeeera som Ellen skulle ha sagt.

Hej! Vill börja med att tacka för en jättebra blogg som jag följt i många år utan att nånsin skriva nåt :) Uppskattar verkligen det du skriver ska du veta. Har två barn med nästan samma åldersavstånd som ni (19 månader), hade således gärna hört mer om hur du tycker att det har varit i lite olika åldersfaser - så ocensurerat och otillrättalagt och oglättigt som möjligt :) Dvs både uppsidor och de allra svåraste stunderna? Har barnlivet ändrat dig? Var det som du trodde att få barn och sen ett barn igen? Tänker ni på nåt särskilt sätt när det gäller syskonrelationen? Har du och A några särskilda käpphästar när det gäller barnens uppväxt eller värderingar ni vill ska finnas i er familj? När känner du dig som den bästa respektive sämsta föräldern? Superintressant vore det mao att läsa mer om dina innersta tankar (så ”innersta” de nu blir i ett sånt här forum men du förstår) om hela barn/familjelivet :) Tack återigen för att du skriver och ursäkta närgångna frågor - ser fram emot att fortsätta läsa din blogg i många, många år! /En trogen läsare

Hmm, alltså jag vet inte om vi ens har hunnit med att känna efter om olika åldersfaser? Det är ju lite...intensivt att ha två barn så pass tätt som vi valde. Först kanske jag ska säga att det var ett aktivt val och att vi hade tur och blev gravida på första försöket, vilket kanske inte var helt enligt plan men barn är ju svåra att planera mer än att man kan försöka eller sluta skydda sig. Jag hade en mensapp och vi hade sex, med flit, där den visade nån liten fjompig blomma och min menscykel är tydligen väldigt lättförutspådd och exakt så det funkade direkt. Det är 4 år mellan mig och min syster och 4 år vardera mellan Andreas och hans systrar och vi kände väl att vi inte ville ha så lång tid mellan barnen (om vi kunde välja) utan hoppades (hoppas) på att dom kanske kan ha lite mer direkt utbyte av varandra under sin uppväxt än vad vi och våra syskon har haft som alltid på nåt sätt befann oss i olika stadier, även om vi såklart också lekte som syskon gör.

Som jag skrev igår så är jag ju en sån som tar ut allt negativt i förskott (jobbar på det) och vill förbereda mig på "det värsta". Jag hade alltså redan adoptionsprocessen samt IVF klar för mig innan jag och Andreas ens försökte bli gravida första gången som exempel. Därför har jag, eller vi, kanske gått in i det här med att vara förälder som att det är HELVIDRIGT och att man aldrig får sova och barnen bara skriker och man får aldrig vara ifred och livet blir helt annorlunda blablabla (LITE true though). Och sen har vi fått rätt trevliga barn. Som har sovit rätt bra och varit rätt roliga. Och vi har varit två. Jag kan inte stressa det här nog: vi är två föräldrar som delar på ansvaret. Jag har många gånger nuddat vid tanken av att vara ensam förälder (djup, ödmjuk bock till er!) och känner nog att jag så här med facit i hand är väldigt glad att jag slapp fatta beslut om att få barn som ensam förälder för gud vad jag inte tror att det hade varit nåt för mig. Hur barnkär jag än är (har varit?) och hur mycket jag än har längtat efter egna barn så ahmen ibland är dom fan som dementorer som suger allt liv ur en och räddningen då är ju just den andra föräldern. Att ba JAG ORKAR INTE MER TA UNGJÄVELN JAG BLI TOKIG  och typ gå in och gråta lite på toaletten över alltings jobbighet. Och sen komma ut och se samma barn typ fnissa och fnittra och ba GUD VAD JAG ÄLSKAR DIG MITT HJÄRTAS FRÖJD. 

Jag tyckte, och tycker, att det absolut jobbigaste med att få barn var att bli "en mamma". Att vara mina barns mamma/förälder har alltid varit en självklar grej, men att bli en mamma i samhällets ögon? Sjukt jobbigt med Ellen, framförallt efter förlossningen och månaderna som följde där med ångest och flashbacks och dödsångest och allt som förmodligen var nån form av förlossningsdepression så här i efterhand. Att försöka hitta vårt sätt att vara föräldrar och landa i vad som kändes rätt för oss/mig och inte vad som förväntades att jag skulle vilja säga göra. Där var det ju en enorm skillnad med Nils. Jag sket totalt i vad andra tyckte och var väl heller inte i behov av samma validering som med Ellen. Jag har ju flaskmatat bägge barnen och med Ellen kände jag verkligen att jag var en kass morsa som valde mina egna behov framför hennes och med Nils var jag mer HAHA SUCKERS! till alla andra. (Obs jag skiter i hur folk matar sina barn, men uppsidan för oss var STOR). 

Alltså jag sitter och försöker tänka på vad det svåraste har varit, eller är, men det är rätt tomt. Jag har väl förträngt det säkert, men jag kan inte komma ihåg att jag på riktigt, ihållande, har känt att helvete vad fan har vi gjort? IGEN, vi har haft det oerhört bra på många sätt, främst kanske ekonomiskt och jobbmässigt. Andreas tog en deal med jobbet och fick med sig nio månaders fullt betalt och var därför hemma under Nils tre första månader så vi var två vuxna på en bebis och Ellen gick på förskolan 9-15. Vi har också städerska varje måndag och jag beställer Mathem varje vecka så vi får all mat levererad och har sen matlistan på olika rätter vi kan göra. Vi har delat lika på föräldraledigheten med bägge barnen så jag har trots att barnen är födda i maj 2016 och oktober 2017 jobbat totalt nästan 1,5 år av drygt 2,5 om än deltid. Vi har alltså fått vara vuxna i vuxenvärld och hemma med barn bägge två. Och, kanske viktigast av allt, vi vill bägge två den andra allt gott i världen (oftast) och försöker underlätta för varandra. Nu ska jag vara ärlig och säga att Andreas underlättar mycket mer för mig än vad jag gör för honom när det gäller våra barn. Å andra sidan kan vi också lägga in att jag har varit gravid, nyförlöst och allmänt trött pga har tagit flest bebisnätter (pga kontrollbehov though, idiotiskt i efterhand menmen) och att jag gör mer hemma (planering, matbeställningar osv). På grund av delade föräldraledigheter, långa somrar tillsammans, varvade arbetsdagar, långledigt under första tiden med två barn och att jag idag jobbar 80% och Andreas är föräldraledig så har vi ändå fått himla mycket tid tillsammans, även om vi fortfarande inte har varit på en regelrätt dejt sen april 2016. Och vi är himla hemmakära bägge två också. Jag älskar att vara hemma med min familj (framförallt om Andreas också är hemma).

Det absolut svåraste var väl att Nils var så himla skruttig under sitt första halvår och åkte på varenda förkylning som fanns plus hade astma som ännu var o-upptäckt. Sen fick jag nog, åkte till läkare och ba NU GÅR JAG INTE HÄRIFRÅN FÖRRÄN MITT BARN FÅR MEDICIN och så levde alla lyckliga, närå, men det är ju skönt att slippa känna att han kommer dö i min famn pga förkyld. Och Ellen mellan 5-8 månader när bara jag dög. Då var det fan jobbigt att vara mamma eftersom jag var föräldraledig och med henne hela dagarna och sen var tvungen att bära runt henne hela kvällarna också. Hon hade också nån fas när hon somnade typ halv tolv på kvällen och det sammanföll nog med det här. (Spännande ändå att det måste ha varit typ mitt i den perioden jag kläckte idén om ett barn till? Haha, sjukt i efterhand ju.) Andreas relation till barnen pre-föräldraledighet kunde inte vara mer olika. Ellen skrek om han ens försökte gå ut med henne själv i barnvagnen och att nudda henne kvällstid var inte att tänka på och Nils kunde inte bry sig mindre om vem som hade hand om honom så länge han fick mysa och gosa och ligga inlindad i sin snutte. Jag TROR att vi har dom tre första månaderna (och flaskmatandet obv) att tacka för det. 

Det här med faser då, för att knyta ihop det här spretet lite, alltså jag tycker inte att det är så jobbigt? Jag tycker mest synd om barnen vars hjärnor håller på att koppla ihop en ny verklighet och försöker väl göra mitt för att det ska gå så lätt som möjligt för dom under såna perioder med mycket närhet och lugn. Alla är olika och allas barn är olika och våra är som dom är eller har blivit som dom har blivit, vad vet jag?, men vi har nog konsekvent tänkt mycket på deras perspektiv. Om vi har en sjukt späckad dag ena dagen så brukar vi ta det lugnt andra, om vi reser brukar vi vara "hemma" på kvällen för att landa, har dom träffat mycket människor får dom sova mellan oss i sängen för att hämta lite extra trygghet osv. Vi försöker att inte ändra för mycket i deras omgivning på en och samma gång för att ge dom möjlighet att anpassa sig. Det kanske är bra eller så kanske nåt annat sätt är bättre, det vet man ju inte liksom? Det verkar funka för våra barn? Nils är ju allmänt glad typ jämt och Ellen, ja men nä hon är jag vet inte. Ellen är väldigt försigkommen. Hon pratar, och har pratat länge, jättebra och är rätt med och ahmen mogen? Hon skulle aldrig springa rakt ut i gatan eller peta i eluttag och är man själv med henne och Nils så är hon fantastisk på att lyssna och förstå att tiden måste delas. Alltså hon är två, herregud vad hon kan vara jobbig och skrika för oklara grejer och sådär, men det är ju liksom inte för att jävlas (även om det känns så, TRULY känns så ibland) så det fastnar liksom inte som en bestående känsla?

Ja, men ni ser väl? Vi lägger oerhört mycket tid på och med barnen. På bekostnad av annat, såklart. Jag tror jag är en rätt kass kompis. Jag vill sällan göra grejer som inte är familjerelaterade, jag bokar inte in grejer, jag håller inte koll. Jag och Andreas har inte barnvakt och går på dejter eller reser iväg tillsammans. Jag tränar inte. Läser inte. Har inga direkt hobbies. Men jag är lycklig i min vardag. Jag och Andreas har det lugn och fint och roligt och varmt och kärleksfullt och våra barn är relativt skojiga att hänga med. Jag får försöka svara på dom lite mer specifika grejerna i ett nytt inlägg för nu är det här en halv bok.

Svar på frågor - 1 (konmari-metoden)

Jag som inte sett Kondo - berätta mer! Gärna med bilder?

Haha, ja alltså hon är ju nån stor Youtube-guru inom städ/sortering som kom med nån bok för ett par år sen som heter nåt typ Konsten att städa eller nåt sånt. Jag har hört om henne och sett Konmari-metoden nämnas men jag hade liksom inte jättekoll innan jag kollade på Netflix (och har inte googlat nåt djupare since heller så jag är ingen expert). Kan också säga att min blogg-app vägrar funka med bilder så bilder får bli direkt från Google isåfall. Jag har som sagt inte heller gått all in, eller kanske har behovet av det, men jag gillar tanken bakom. Hursom, tanken (som jag har förstått den) är att man ska omge sig med saker som gör en glad eller "spark joy" som hon väldigt japanskt fnittrar till det. Alltså, metoden går ut på att städa hemmet och göra sig av med saker som inte är nödvändiga eller som ger nån form av lycka och det som man väljer att behålla ska man behandla väl och ha synligt. Hon delar upp sin städprocess i 5 steg, se nedan, och sen ska man gå igenom dom i den ordningen, en i taget och igen då behålla det som skänker glädje och sortera/vika dessa och sen gå vidare. Om man gör allt i rätt ordning menar hon på att man hittar sin egen sorteringskänsla och därför kan behålla det som verkligen behövs när man kommer längre ner i listan.
1) Kläder
2) Böcker
3) Papper
4) "Komono" vilket är typ bad, kök och övrigt
5) Sentimentala grejer typ foton, minnesgrejer osv

Varje gång man går igenom nåt ska man släpa fram alltihop och lägga i en hög och sen gå igenom varje grej och tacka det man gör sig av med för "gott användande". Den delen är väl väldigt japansk och himla skojig på sitt sätt, men jag tänker att det handlar om att se helheten där man ska uppskatta det man har osv.

Det jag tycker är det bästa är förutom att se hur städning faktiskt är en hjälp i vardagen (passus men vi lägger EXTREMT mycket tid åt att städa och plocka och fixa och rätt sak på rätt plats osv för jag blir helt KNASIG i huvudet om det är rörigt. Blir lättirriterad as fuck och har skrikigt på både barnen och Andreas lite utan anledning för jag känner mig kvävd av vårt hem om det är för stökigt) så jag tycker också att det är lite fint att se hur folk börjar samarbeta och inser nya grejer om sig själva genom att på ett sätt gå igenom och sortera sina liv. Det JAG har tagit med mig är dock hennes sätt att vika kläder. Vi har alltid vikt och travat ovanpå varandra om ni fattar. Så varje gång man vill ha en specifik grej, typ en t-shirt eller påslakan eller annan random grej, så måste man lyfta och dra. Är ni med? Mari Kondos grej är att man viker allting till små typ kuvert och ställer allting upp så istället för att dra ut en låda med en hög av t-shirtar på varandra där man egentligen bara vet vad som är överst så drar man ut lådan och ser varje enskilt plagg. Här skulle en bild vara att föredra kanske. Vänta ska vi se om jag hittar nåt...

Ja, det blev ju sjukt fult men det var den första jag hittade. Jag har som sagt kört barnens kläder, våra sängkläder och lakan samt organiserat våra badrumsskåp i olika lådor (ett annat av hennes tips) och det är ju rätt gött att slippa vispa runt bland all skit bara för att använda en grej.

Vi har ju ägnat hela hösten åt att rensa så egentligen har vi väl gjort mycket av det hon säger, men lite mer pö om pö och det är SÅ JÄVLA GÖTT att gå in i garderoben (har klädkammare i huset) och bara se kläder jag faktiskt använder. Inte såna jag har vuxit ur. Inte såna som är fina, men som jag inte använder. Bara sånt som är fint, gör att jag känner mig fin och som jag faktiskt använder. 

Ok, det om det. Se på Netflix vettja!

Hejhej 2019! Det har börjat lugnt för mig. En vecka utan ett endaste litet måste för jag övar mig övar mig övar mig på att stanna i nuet och inte springa iväg och hurskadetgånärviskajobbabäggetvåhurskavifåtagibrahantverkaretillvindenundrahurmycketflyttenegentligenkostadebordeviintetvättaidagochjagmåsteverkligenringaminsyster vilket annars är min paradgren. Den är himla bra att ha när man t ex ska flytta (hade alla kartonger uppackade och klara, möblerna ihopsatta och tavlor på väggarna 7 dagar efter inflytt trots tvåbarnskaos) pga minutiös planering men inte så bra för allmän återhämtning eftersom huvudet spelar schack och försöker förutspå varje motdrag på alla scenarion, även helt orimliga sådana. Så istället för att kasta oss in i nästa projekt aka Vinden så ska vi bara skrota runt och på sin höjd pinteresta lite för nöjes skull. Och jag ska inte oroa mig för hur vi ska få ihop semestern i sommar utan sitta på vår mjuka vardagsrumsmatta och njuta av fnittret från min ettåring när jag säger nej för tusende gången till nåt han inte får och han gör det ändå. Jag ska njuta av att prata med min tvååring i bilen på väg till förskolan på morgonen och jag ska känns hur kaffet smakar när jag dricker första koppen på jobbet. Det kanske låter lätt men för nån som alltid förutspår och parerar och planerar kräver det att aktivt avbryta tankebanor och förankra nuet. Så jag övar väl på då. Och miniplanerar det jag får: veckans matlista och våra skåp. Haha, åh! Jag har ju börjat kolla på Marie Kondo på Netflix och nu vill jag bara konmari:a hela vårt hem. Har so far kört barnens kläder, våra sängkläder och lakan och mina underkläder OCH DET ÄR SÅ BEFRIANDE! Andreas har fått vara halvvillig medtittare men till och med han tycker det är inspirerande. Ordnung must sein! Har inte öppnat bankappen pga har inte bestämt mig för om jag ska kolla igenom exakt vad vi har lagt så vansinnigt mycket pengar på lately och vad flytten egentligen kostade eller om jag/vi bara ska blunda, acceptera sakers tillstånd och gå vidare, men jag är tämligen säker på att vi sans jul har spenderat kanske 50% av vad vi normalt brukar göra av med. Förortsliv-stadsliv 1-0 på ekonomifronten. Innan, i min för-flytts-planering, kom jag fram till att det eventuellt kommer gå plusminus noll att flytta till radhus rent ekonomiskt trots högre avgift, betydligt högre amortering och räntekostnader och allmänt högre boendekostnader bara för att vi blir av med lockelserna i stan. Jag vill inte ens tänka på hur mycket Wolt (hemleverans av färdiglagat) tjänade på oss förra året. Eller hur många tusen vi betalade i parkeringsavgifter och böter. Eller jag tänkte ju exakt på det och kom fram till att vi kan bo i ett dubbelt så stort hus med samma budget. Återstår väl att se om det är sant men räkna är ju inte min sämsta sida så att säga.

Jaha, annars då? Ska vi köra nån form av frågelåda? Ni frågar precis vad som helst och jag leker guru och svarar? Var ej blyga, inget är för dumt och var såklart anonyma om ni vill. Kom igen, det blir kul! (Snälla, fråga nåt så jag slipper känna mig som en trök.)