måndag, januari 7

Svar på frågor 2 - om barn och föräldraskap och så.

Först vill jag bara säga IIIIIIH det här är SÅ KUL! Fråga meeeeeera, fråga meeeeeera som Ellen skulle ha sagt.

Hej! Vill börja med att tacka för en jättebra blogg som jag följt i många år utan att nånsin skriva nåt :) Uppskattar verkligen det du skriver ska du veta. Har två barn med nästan samma åldersavstånd som ni (19 månader), hade således gärna hört mer om hur du tycker att det har varit i lite olika åldersfaser - så ocensurerat och otillrättalagt och oglättigt som möjligt :) Dvs både uppsidor och de allra svåraste stunderna? Har barnlivet ändrat dig? Var det som du trodde att få barn och sen ett barn igen? Tänker ni på nåt särskilt sätt när det gäller syskonrelationen? Har du och A några särskilda käpphästar när det gäller barnens uppväxt eller värderingar ni vill ska finnas i er familj? När känner du dig som den bästa respektive sämsta föräldern? Superintressant vore det mao att läsa mer om dina innersta tankar (så ”innersta” de nu blir i ett sånt här forum men du förstår) om hela barn/familjelivet :) Tack återigen för att du skriver och ursäkta närgångna frågor - ser fram emot att fortsätta läsa din blogg i många, många år! /En trogen läsare


Hmm, alltså jag vet inte om vi ens har hunnit med att känna efter om olika åldersfaser? Det är ju lite...intensivt att ha två barn så pass tätt som vi valde. Först kanske jag ska säga att det var ett aktivt val och att vi hade tur och blev gravida på första försöket, vilket kanske inte var helt enligt plan men barn är ju svåra att planera mer än att man kan försöka eller sluta skydda sig. Jag hade en mensapp och vi hade sex, med flit, där den visade nån liten fjompig blomma och min menscykel är tydligen väldigt lättförutspådd och exakt så det funkade direkt. Det är 4 år mellan mig och min syster och 4 år vardera mellan Andreas och hans systrar och vi kände väl att vi inte ville ha så lång tid mellan barnen (om vi kunde välja) utan hoppades (hoppas) på att dom kanske kan ha lite mer direkt utbyte av varandra under sin uppväxt än vad vi och våra syskon har haft som alltid på nåt sätt befann oss i olika stadier, även om vi såklart också lekte som syskon gör.

Som jag skrev igår så är jag ju en sån som tar ut allt negativt i förskott (jobbar på det) och vill förbereda mig på "det värsta". Jag hade alltså redan adoptionsprocessen samt IVF klar för mig innan jag och Andreas ens försökte bli gravida första gången som exempel. Därför har jag, eller vi, kanske gått in i det här med att vara förälder som att det är HELVIDRIGT och att man aldrig får sova och barnen bara skriker och man får aldrig vara ifred och livet blir helt annorlunda blablabla (LITE true though). Och sen har vi fått rätt trevliga barn. Som har sovit rätt bra och varit rätt roliga. Och vi har varit två. Jag kan inte stressa det här nog: vi är två föräldrar som delar på ansvaret. Jag har många gånger nuddat vid tanken av att vara ensam förälder (djup, ödmjuk bock till er!) och känner nog att jag så här med facit i hand är väldigt glad att jag slapp fatta beslut om att få barn som ensam förälder för gud vad jag inte tror att det hade varit nåt för mig. Hur barnkär jag än är (har varit?) och hur mycket jag än har längtat efter egna barn så ahmen ibland är dom fan som dementorer som suger allt liv ur en och räddningen då är ju just den andra föräldern. Att ba JAG ORKAR INTE MER TA UNGJÄVELN JAG BLI TOKIG  och typ gå in och gråta lite på toaletten över alltings jobbighet. Och sen komma ut och se samma barn typ fnissa och fnittra och ba GUD VAD JAG ÄLSKAR DIG MITT HJÄRTAS FRÖJD

Jag tyckte, och tycker, att det absolut jobbigaste med att få barn var att bli "en mamma". Att vara mina barns mamma/förälder har alltid varit en självklar grej, men att bli en mamma i samhällets ögon? Sjukt jobbigt med Ellen, framförallt efter förlossningen och månaderna som följde där med ångest och flashbacks och dödsångest och allt som förmodligen var nån form av förlossningsdepression så här i efterhand. Att försöka hitta vårt sätt att vara föräldrar och landa i vad som kändes rätt för oss/mig och inte vad som förväntades att jag skulle vilja säga göra. Där var det ju en enorm skillnad med Nils. Jag sket totalt i vad andra tyckte och var väl heller inte i behov av samma validering som med Ellen. Jag har ju flaskmatat bägge barnen och med Ellen kände jag verkligen att jag var en kass morsa som valde mina egna behov framför hennes och med Nils var jag mer HAHA SUCKERS! till alla andra. (Obs jag skiter i hur folk matar sina barn, men uppsidan för oss var STOR). 

Alltså jag sitter och försöker tänka på vad det svåraste har varit, eller är, men det är rätt tomt. Jag har väl förträngt det säkert, men jag kan inte komma ihåg att jag på riktigt, ihållande, har känt att helvete vad fan har vi gjort? IGEN, vi har haft det oerhört bra på många sätt, främst kanske ekonomiskt och jobbmässigt. Andreas tog en deal med jobbet och fick med sig nio månaders fullt betalt och var därför hemma under Nils tre första månader så vi var två vuxna på en bebis och Ellen gick på förskolan 9-15. Vi har också städerska varje måndag och jag beställer Mathem varje vecka så vi får all mat levererad och har sen matlistan på olika rätter vi kan göra. Vi har delat lika på föräldraledigheten med bägge barnen så jag har trots att barnen är födda i maj 2016 och oktober 2017 jobbat totalt nästan 1,5 år av drygt 2,5 om än deltid. Vi har alltså fått vara vuxna i vuxenvärld och hemma med barn bägge två. Och, kanske viktigast av allt, vi vill bägge två den andra allt gott i världen (oftast) och försöker underlätta för varandra. Nu ska jag vara ärlig och säga att Andreas underlättar mycket mer för mig än vad jag gör för honom när det gäller våra barn. Å andra sidan kan vi också lägga in att jag har varit gravid, nyförlöst och allmänt trött pga har tagit flest bebisnätter (pga kontrollbehov though, idiotiskt i efterhand menmen) och att jag gör mer hemma (planering, matbeställningar osv). På grund av delade föräldraledigheter, långa somrar tillsammans, varvade arbetsdagar, långledigt under första tiden med två barn och att jag idag jobbar 80% och Andreas är föräldraledig så har vi ändå fått himla mycket tid tillsammans, även om vi fortfarande inte har varit på en regelrätt dejt sen april 2016. Och vi är himla hemmakära bägge två också. Jag älskar att vara hemma med min familj (framförallt om Andreas också är hemma).

Det absolut svåraste var väl att Nils var så himla skruttig under sitt första halvår och åkte på varenda förkylning som fanns plus hade astma som ännu var o-upptäckt. Sen fick jag nog, åkte till läkare och ba NU GÅR JAG INTE HÄRIFRÅN FÖRRÄN MITT BARN FÅR MEDICIN och så levde alla lyckliga, närå, men det är ju skönt att slippa känna att han kommer dö i min famn pga förkyld. Och Ellen mellan 5-8 månader när bara jag dög. Då var det fan jobbigt att vara mamma eftersom jag var föräldraledig och med henne hela dagarna och sen var tvungen att bära runt henne hela kvällarna också. Hon hade också nån fas när hon somnade typ halv tolv på kvällen och det sammanföll nog med det här. (Spännande ändå att det måste ha varit typ mitt i den perioden jag kläckte idén om ett barn till? Haha, sjukt i efterhand ju.) Andreas relation till barnen pre-föräldraledighet kunde inte vara mer olika. Ellen skrek om han ens försökte gå ut med henne själv i barnvagnen och att nudda henne kvällstid var inte att tänka på och Nils kunde inte bry sig mindre om vem som hade hand om honom så länge han fick mysa och gosa och ligga inlindad i sin snutte. Jag TROR att vi har dom tre första månaderna (och flaskmatandet obv) att tacka för det. 

Det här med faser då, för att knyta ihop det här spretet lite, alltså jag tycker inte att det är så jobbigt? Jag tycker mest synd om barnen vars hjärnor håller på att koppla ihop en ny verklighet och försöker väl göra mitt för att det ska gå så lätt som möjligt för dom under såna perioder med mycket närhet och lugn. Alla är olika och allas barn är olika och våra är som dom är eller har blivit som dom har blivit, vad vet jag?, men vi har nog konsekvent tänkt mycket på deras perspektiv. Om vi har en sjukt späckad dag ena dagen så brukar vi ta det lugnt andra, om vi reser brukar vi vara "hemma" på kvällen för att landa, har dom träffat mycket människor får dom sova mellan oss i sängen för att hämta lite extra trygghet osv. Vi försöker att inte ändra för mycket i deras omgivning på en och samma gång för att ge dom möjlighet att anpassa sig. Det kanske är bra eller så kanske nåt annat sätt är bättre, det vet man ju inte liksom? Det verkar funka för våra barn? Nils är ju allmänt glad typ jämt och Ellen, ja men nä hon är jag vet inte. Ellen är väldigt försigkommen. Hon pratar, och har pratat länge, jättebra och är rätt med och ahmen mogen? Hon skulle aldrig springa rakt ut i gatan eller peta i eluttag och är man själv med henne och Nils så är hon fantastisk på att lyssna och förstå att tiden måste delas. Alltså hon är två, herregud vad hon kan vara jobbig och skrika för oklara grejer och sådär, men det är ju liksom inte för att jävlas (även om det känns så, TRULY känns så ibland) så det fastnar liksom inte som en bestående känsla?

Ja, men ni ser väl? Vi lägger oerhört mycket tid på och med barnen. På bekostnad av annat, såklart. Jag tror jag är en rätt kass kompis. Jag vill sällan göra grejer som inte är familjerelaterade, jag bokar inte in grejer, jag håller inte koll. Jag och Andreas har inte barnvakt och går på dejter eller reser iväg tillsammans. Jag tränar inte. Läser inte. Har inga direkt hobbies. Men jag är lycklig i min vardag. Jag och Andreas har det lugn och fint och roligt och varmt och kärleksfullt och våra barn är relativt skojiga att hänga med. Jag får försöka svara på dom lite mer specifika grejerna i ett nytt inlägg för nu är det här en halv bok.

Inga kommentarer: