måndag, februari 25

Kärlekskneget - Money edition

En sak som slår mig med jämna mellanrum är det här med hur stor roll ekonomi spelar i våra liv. Jag vet hur TRÅÅÅÅÅÅKIGT och obekvämt många tycker att det är att prata om pengar pga siffr....zzzznark. Tänk vad den orimliga läroplanen i matte har ställt till det va? Vem sträcker upp handen och ba JAG ÄLSKAR ATT RÄKNA! om man inte är pokerproffs när det plötsligt är jättetufft att vara bra på matte? Nä, visst är det så mycket lättare/roligare/tuffare/LEVA LIFE att ha lite lagom koll? Helst ska man ju bara ha pengar och dom ska bara räcka till grejer, men för att det ska hända måste man tjäna seriösa pengar och då kan man väl applicera nån form av laissez faire till sin plånbok men för alla oss andra är det rätt bra att ha lite koll. Jag pratade med en kompis om det här igår och alltså nånstans är det ju roligare att snåla på tråkiga grejer med flit än att vara tvungen att snåla på roliga grejer för att pengarna läcker när man inte har koll. Ju mer pengar man har ju slappare koll kan man ju välja att ha eftersom det mest påverkar ens nice to have-grejer, men min helt egna empiriska undersökning i min bekantskapskrets verkar nice to have-grejer ändå mest påverkas för kvinnan i familjen. Konstigt det där ändå va? Nu måste jag säga till alla som känner mig och läser här att inget av dom här exemplen är exempel från EN enstaka familj så inga fingrar pekade öht. (Men känner nån igen sig så ja, well, kom igen! Våga gilla att räkna! Och våga bråka om pengar! (obs säg till andra partnern att mothugg till jämställd ekonomi = avsaknad av respekt och kärlek) 

I verkliga livet brukar jag alltid säga ja alla gör ju det som passar just dom och brasklappa massa andra grejer, men här är vi ju lite brutala i vår ärlighet, no? För så här är det: om det finns barn med i bilden tycker jag att det är helt idiotiskt att inte se alla pengar in som allas pengar. Jag tycker absolut inte att någon man kan säga att han är jämställd om han inte innefattar plånboken i den jämställdheten. Och jag tänker dessutom slänga in den här hemskheten: hur är synen på den andra partnern om man inte tycker att den är värd minst lika mycket som en själv?

För att dra lite exempel så finns det familjer som delar procentuellt på kostnader utifrån intäkt. Dom som höftar och betalar "lite var". Dom där var och ens pengar är dens pengar och sen delas det på gemensamma grejer. Och det funkar ju jättebra i en relation där bägge tjänar ungefär lika mycket och har ungefär samma sorts karriärsmöjligheter och där ingen föräldraledighet eller vab existerar. Där ingen går ner i tid för att hämta barn eller orka med livet. Men när en är gravid och blir sjukskriven pga graviditetsrelaterade grejer och får gå på sjukpenning. Är det rättvist då att den ekonomiska smällen bara ska drabba henne? Att barnets pappa kan leva life och äta gott och lyxa sig medan hon knappt har en spänn över efter räkningar? Ta familjer där mamman är föräldraledig (let's be honest, "ledighet" amiright?) och lever på föräldrapenning och mannen igen njuter sig igenom livet. Alla vab-dagar som ska tas ut. Eller som i vårt fall där jag jobbar 80% för att våra barn ska slippa ha så långa dagar på förskolan, ska jag straffas för det och få mindre pengar än Andreas bara för att han "är på jobbet"? (Obs hade lika gärna kunnat vara tvärtomfördelning på könen, men det är ju oftast inte så)

Och för alla "men jag har ju slitit ihop min karriär"-folk nu: Ok, du har gått på högskola och har lite studieskulder, men vännen, ett högt betalt jobb innebär inte per automatik att du på nåt sätt sliter hårdare än alla andra. Jag bettar ett barn på att en undersköterska sliter jävligt mycket hårdare. Och om personen DESSUTOM använder det som argumentet för att slippa vara hemma med barn (men jag tjänar ju mer än dig/jag har mer framtidsutsikter i mitt yrke/jag är mitt i ett superviktigt projekt) HÅLL DIN KAEFT. Prata inte om att prioritera din sabla karriär framför barnen om du inte också gör det med hela familjens välmående i åtanke. För varje person (man) som gör karriär finns det nån hemma som hämtar och lämnar och skriver matlistor och torkar snoriga näsor och tvättar tusen maskiner tvätt. Kom fan inte och säg att det inte möjliggör ditt liv. Dela the fuck med dig! Alla kvinnor som får mindre pengar än sin partner i en relation där det finns barn drar ett bokstavligt talat obetalt jävla lass. Och DU ÄR VÄRD MER!

Det känns som att det här med pension ändå diskuteras vid ojämn uppdelning av föräldraledighet, men att inkomsten i övrigt försvinner upplever inte jag att det pratas lika mycket om. Har jag fel där? Som jag skrev förut är det "upp till varje familj" och "alla gör det som passar dom", men allvarligt så är det ju som att få lönen halverad utan att ens ha ett lönesamtal. Och för dom som ba "men han betalar alla räkningar och jag tar maten/barnen/hemmet", jaha ok? Har ni lika mycket pengar kvar till er själva efter räkningarna och maten/barnen/hemmet är betalt? Om inte: ej jämställt. Man kan inte värdera utgifter i "viktighet" där typ hyran viktas högre än mat eller com hems sportpaket högre än barnens vinterkläder. Uh-uh, så funkar det inte. Pengar är pengar är pengar.

På utgiftssidan är det väl ungefär samma tänk där, alla pengar ut är allas ansvar, men med nån form av råge. Jag tycker personligen CSN-lån räknas som gemensamma, men där kan man väl tvista internt om man vill. I övrigt får man väl fråga sig om det är en enskild hobby eller nåt familjen kan gynnas av? Det första kanske ska gå på det egna kontot och det senare på det gemensamma? Som exempel kör vi tandläkare, månadskort, CSN gemensamt men klippning och träning och egna resor separat. Finns det andra lån sen tidigare tycker jag det bästa är att se till långtidsbilden: Vad är bäst för familjen? Att det betalas av snabbt och hela familjen efteråt kan reap the reward med per pengar eller att en person får mindre att röra sig med per månad? Om skulderna är så höga så den personen inte skulle få nåt att röra sig med tycker jag att Kärleksparagrafen ska appliceras dvs vill jag att min partner ska ha det lika bra som mig?

Det var väl ett jävla tjatande. Vad tycker jag är det bästa då?

1) Alla pengar in är allas pengar. In med skiten på ett konto.

2) Fram med alla räkningar på bordet. Separera ut dom som kanske är enskilda och dra resten från den gemensamma potten.

3) Höfta en summa för hushållet (mat, kläder, hobbys, resor whatnot). Behåll den på kontot, se punkt 1

4) Dela på resten.

Det må gnisslas en del till en början, men jag kan nästan garantera att relationen kommer bli 100% bättre om ekonomin är synliggjord och jämställd.

2 kommentarer:

SARA sa...

Älskar ekonomiprat! Vi kör in allt på det gemensamma och har gjort så typ jämt. Delar ut en fickpeng i månaden som en lägger på typ utelunch eller öl eller sådant (skulle egentligen också kunna gå på det gemensamma, det är inga stora utgifter om jag säger så), men annars betalar vi allt från det gemensamma (även CSN, precis som ni) och det känns väldigt naturligt. Har på riktigt ALDRIG bråkat om pengar. Älskar också att spara och placera pengar och är SÅ JÄVLA NÖJD över vårt ekonomiska tänk och vår ekonomiska situation (får en ens säga det utan att verka helt frälst eller galen? Eller skrytig?). Tycker att vi pratar alldeles för lite om privatekonomi in general i samhället, och därför är sådana här diskussioner och delade erfarenheter guld.

motvalls sa...

Håller helt med! Vi kör som Sara ovan med månadspeng/individuellt nöjeskonto. Vi sparar dels gemensamt innan månadspeng och sen kan var och en också spendera/spara efter behag av månadspengen. Min man har dock en enskild egendom i en halv sommarstuga - som jag dock nyttjar mycket utan att betala hyra. Så där betalar vi löpande kostnader från det gemensamma just nu men när det är större grejer gör vi ”utdelning” från gemensamma sparandet så var och en får en summa. Jag sparar då vanligen min del till nån resa el likn. Känns som ett toppenupplägg för oss - och de flesta :-) Nästa ekonomigrej vi behöver ta tag i: barnens veckopeng, lära dem spara själva osv.