onsdag, januari 9

Svar på frågor 4 - om relationer

Mikaela undrar: Jag som älskar relationer vill fråga vilket ditt/dina bästa tips är för att upprätthålla en bra kärleksrelation? Som bonusfråga, vilken är din relationssuperkraft?


Åh, relationer är ju det bästa som finns! Och det svåraste ibland. Fan när jag har varit vansinnig på Andreas och bara känner att vi bråkar om samma jävla grejer hela tiden och sitter och affektgooglar "snabb skilsmässa" och letar treor på hemnet så känns det ju INTE speciellt kul, men då är det på nåt sätt ändå fint att veta att det bara är i just affekt. I den riktiga verkligheten vill jag ju absolut inte skilja mig eller flytta men i stunden, I STUNDEN, gawd vad jag kan känna att nej men det här är fan sista jävla gången NU ORKAR JAG INTE MER. Och då är det ju bra att vi rätt tidigt i vår relation kom överens och tummade på att aldrig nånsin yppa orden "göra slut" i ett gräl för fan det ska inte hänga över en att den andra hotar med att göra slut så fort det inte är hundra eller blir ett gräl. För en dag är det den känslan av att bli lämnad eller kanske bli lämnad eller bli bortprioriterad som hänger kvar, långt efter det egentliga grälet är över för tilliten är ju på ett sätt förstörd. Om en inte i en etablerad relation kan lita på att den andra står kvar när det stormar, vad ska en hålla fast i när det känns jävligt då? Vi har å andra sidan också lovat varandra att berätta så fort det inte känns bra, på riktigt inte bra, så vi kan försöka fixa det tillsammans istället för att potentiellt hamna i en situation där den ena redan har gjort slut i huvudet utan att ens ge den andre en chans. 


Det började ju lite neggigt va? Men å andra sidan, att få känna sig älskad och trygg och veta att den andra är där oavsett är väl ändå rätt basic? Och det är ett av mina tips: hota ALDRIG med att göra slut. Tänk det, googla, hemnetta, ring en kompis och skrik, gör vad du vill men säg för helvete inte dom orden högt om det inte är på riktigt. Det sårar och förstör. 


Sen tror jag, baserat på alla fina, funktionella relationer i min omgivning, att en av grunderna i ett bra förhållande är att vilja den andra allt gott i världen och därför inte jämföra sig eller räkna/mäta/missunna. Nu menar jag INTE att man ska acceptera ett ojämställt förhållande, men om man lever tillsammans med någon som respekterar en och vill ens bästa så kommer den personen VILJA leva jämställt. VILJA ändra sitt beteende för att man ska må bra. Och om man orkar hålla tag i den tanken och lita på att den andra också gör likadant så blir det ju lättare att handskas med men vad fan, nu har jag tvättat typ all tvätt i flera veckor eller men varför går du aldrig ut med soporna? eller men VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT STÄLLA UNDAN DINA JÄVLA SKOR? Det är ju också lite bra att försöka fundera lite på ens egen perfekthet innan man säger grejer som dom ovan. För ok, det är sjukt jävla irriterande att plocka undan dom där jävla skorna hela tiden, men är det kanske inte så att man själv också gör lite irriterande grejer som den andre ändå lever med? (Obs samtliga exempel ovan är direkt ur mitt liv.) Att leva tillsammans med en annan är ju liksom inte att få precis som man själv vill hela tiden, men inte heller att känna att allting är en kompromiss. Kanske är utmaningen att hitta ett liv som bägge vill leva och är lyckliga i? Där man kanske tar lite mer av tvätten men å andra sidan aldrig går ut med soporna? Där den ena måste lära sig att uttala sina känslor och den andra att tänka ett varv till innan den öppnar munnen (också vi). Det är inte lätt för gamla hundar sitter gärna som dom sitter, men det blir ju bättre. Den andra blir gladare och lyckligare och JAG tycker att det i sig borde kännas som en vinst för en själv. Jag har helt ändrat mitt sätt att bråka på grund av vår relation. Jag har tidigare varit en stor skrikmaja. Släng i dörr-maja. Kasta saker i väggen-maja. Och det fungerar inte ALLS med Andreas. Han lyssnar inte på vad jag säger (säger ju heller inte så mycket vettigt på det sättet) och kommer inte ur känslan av ilska/hat och stänger sig helt. Vilket egentligen är 100% förståeligt, men för mig som är uppvuxen i en familj där alla gjorde så och där alla får ilsketoppar så har det varit jättesvårt och känts som en jättegrej att ställa om till att andas, bita ihop och försöka vara konstruktiv och prata om mina känslor istället för att bara gorma. Mitt andra tips kanske blir: bråka, men bråka om sånt som spelar roll och släpp allt annat så du inte går runt och bygger ilska. 


Mitt tredje tips är nog att uppskatta varandra. Precis som det är lätt att samla oförrätter och skälla lite för tidigt så är det också himla lätt att glömma berätta för varandra att småsaker gör en glad. För det går inte att bråka och aldrig också få veta hur glad den andra är att man finns. Om man ska orka över tid så måste ju balansen mellan härligt och ohärligt iallafall vara säg 70/30? Om man i perioder är uppe i 100, härligt grattis hurra osv! Och är det ibland 30/70 så ja, okej trist så är livet det blir bättre. Men mestadels. Ofta blir jag sur på Andreas för jag tycker att jag gör mycket eller att han inte lyssnar eller inte tar initiativ (obs min surhet har inte alltid med verkligheten att göra) och om jag samtidigt får höra vad fint det är här! eller du är snygg, jag älskar dig! så känns alltid det där andra så himla petitessigt? Och om jag säger högt när jag tänker att han är förbannat snygg när jag tänker det, även om det är när han plockar disken, så är klart att han blir glad? Alltså: glöm inte att försöka se allt som är bra och glöm inte heller att säga det till den andra. Fan, vad bra vi har det ändå! Vad lycklig jag är som har allt det här som vi har skapat tillsammans. 


Och hörrni, var inte rädda för känslor! Det är helt okej att vilja skilja sig ibland, bara man också känner att man aldrig i hela livet skulle vilja vara utan det man har. Det är okej att sätta ner foten och säga att man inte mår bra och vill ha en ändring, men kanske be om det snarare än att på förhand ha bestämt exakt hur det SKA vara?


Jag tror att min relationssuperkraft egentligen är kopplat till det här planerandet och analyserandet och grävandet min hjärna alltid sysslar med. Jag är väldigt bra på att se anledningar till beteenden och känslor. Min man säger att jag kan bli manipulerande pga det så det är inte odelat positivt (pga true). Det innebär i praktiken att jag istället för att bara bli vansinnig för nånting kan förstå varför nåt händer/inte händer och därmed anpassa min kommunikation för att möta den andra, stryka lite medhårs för att se till att det jag vill säga faktiskt tas in. Det som är bra är nog att den andra känner sig sedd och mer öppen för att se problemet och det som är negativt är väl just att känslan efteråt kan vara lite men what wait? Vad hände precis? och känna att de är lite som fångade i ett hörn med bara en utväg: min lösning. Men ja, helikopterperspektiv utanför mina omedelbara känslor och en lösning baserad på förståelse typ? 


Vad har ni för relationssuperkrafter?

3 kommentarer:

Malin H sa...

Måste bara skriva nåt helt annat, och det är: Helvete vad du formulerat dig snyggt, kvinna! Dina texter är så jäkla ”flowy” och liksom musikaliska, det är verkligen en fröjd att läsa. Tack, Linn!

Anonym sa...

Men du, jag är nyfiken: Upplever du (också) att relationen blivit mer jämställd efter barnen? För oss, innan barnen när vi bodde i lägenhet och hade oceaner av tid var det så mycket mer irritation över vem som gjorde vad. Nu får/tar aldrig den ena "ledigt" innan den andra för det är alltid något som behöver göras. Båda fyller liksom lika stor del av sin tid med tråkiga måste-grejer och det är jämställdhet för mig, är inte särskilt bekymrad över hur vi fördelat uppgifterna mellan oss. Ja, jag lagar alltid mat och han klipper alltid gräset men va fan, båda är mest nöjda med det. Det viktiga för mig är att vi lägger 50/50 av tråk-tiden.

Min superkraft: Är kåt, glad och tacksam haha. Nä men asså faktiskt. Nöjd med ehm "SAMLIVET" (särskilt med tanke på omständigheterna), har gott/stabilt humör och tänker mycket på hur bra vi har det, alltså tacksam.

LoHe

Mikaela sa...

Åhhh vad intressant och klokt! Tack! Min superkraft är lite liknande din, analyserande och ev manipulerande 😝 Min tolerans/ge frihet/Ja-sägare är också göttig även om jag där kan bli ganska dränerad om min partner ej är likadan. Tycker f ö att du och A verkar ha ett himla härligt och dynamiskt förhållande. Ni verkar utvecklas ihop och vara ett starkt team :-)