fredag, maj 20

Jaha, här går dagarna. FontanEllen är hela nitton dagar gammal och Andreas har börjat jobba igen. I onsdags var hans första heldag och ungefär 09.32 var jag redo att kasta in handduken. Min nyupptäckta lutheranska personlighet hade då total panik över att jag hade gjort absolut ingenting sen jag vaknade och jag såg hur alla frukostar jag hade tänkt äta bara rullade förbi ogjorda medan jag var fast i hallen framför stereon med sovtofs i håret, fula trosor och brösten slängandes vaggandes Barnet Som Aldrig Ville Somna. Sen somnade hon och jag kunde duscha och hetsäta frukost och fixa lite hemma och sen vänta in en matning innan jag gick på lattemammapromenad. Alla dessa barnvagnspromenader som jag trodde var för att "gå av sig mammakilona" (*spyr i munnen*), inte visste jag att det var en strategi för att få tiden att gå. FÖR FY I HELVETE VAD TRÅKIGT DET ÄR ATT VARA FÖRÄLDRALEDIG. There, I said it. Jag som såg ett soffhörn och tusen serier på teve och en sovande bebis i famnen framför mig. Jag räknade inte riktigt med känslan av total värdelöshet som infinner sig i den här hjärnan när jag gör ingenting annat än att vagga vysscha mata rapa. Plus bonus: känslan av att vad jag än gör så är det dåligt. Bara hemma = börnet får ingen frisk luft = dålig mamma. Ute och går/gör saker = börnet får bara vara i vagnen = ingen anknytning här inte = dålig mamma. Alltså seriöst, om ungen är nöjd och äter ordentligt och sover och verkar tystna/bli lugn när hon blir gullad med så är hon trygg va? Jag kommer inte fucka upp henne för att hon får sova i min famn varenda minut av varje dag va? Det är okej att söva'na och lägga'na i vagnen och ställa vagnen i hallen så jag ser den från duschen och sen unnduscha, ja?

Och kanske också disclaimer: tror jag är rätt kapabel till att ta hand om mitt barn egentligen. Är bara lite whinig.

Bonusgrej, och varsågoda att hata mig nu, men den här veckan har jag sovit hela natten två nätter pga husbandet har tagit barnomsorgen. Flaskmata FTW! Tyvärr är det min natt inatt såatteh det lär jag väl få äta upp att jag outade.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill tipsa om en grej som jag inte lyckades komma på förrän andra barnet, men som var så skönt. Vaken unge = ingen dusch, hade jag trott, och sovande bebis betydde supersnabb dusch, för man hör inte om bebis vaknar. MEN det visar sig att duschljudet gjorde bebis trygg och glad och eftersom vi har duschväggar i klarglas kunde vi se varandra hela tiden. Så jag stoppade ungen i babysitter, eller hade på golvet, och sedan kunde jag duscha så länge jag ville. Det blev bara gnäll om jag stängde av vattnet (så smörjandet efteråt hanns inte med jättebra) men åååh vad jag gillade att hinna duscha. Kram från Sara

Emma Esteban sa...

Förstår verkligen! Jag hade jättesvårt att förlika min annars jobbande presterande produktiva personlighet med att "bara" vyssja, bära, mata. Alla ba: det är inte så bara! Nä det vet man ju, men det är svårt ändå. Har inte bemästrat tanken än, även om det känns bättre.

Karin sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Karin sa...

Herregud vad jag känner igen mig! Hatade att vara föräldraledig med bägge mina barn. Så jävla segt och tråkigt och ostimulerande. Kände mig meningslös och bortkopplad från världens. Stod ut i 6 resp 4 månader, sen tog min man över och jag glädjedansade tillbaka till jobbet. Han trivdes bättre med att vara hemma tack och lov.
Nu är mina barn 6 och 11 år och jag vet inte hur jag ska hjälpa dig annat än att säga: this too shall pass. Du är inte ensam om att känna så här och det har inget att göra med om en är en bra mamma eller inte. Jag är en grymt bra mamma numera, men första året med bägge ungarna var mestadels ren och skär tristess.

egoistiska egon sa...

Ja, som de andra skrivit: det är inte så skoj. Men det blir bättre. För mig vände det först vid 3 månader då man kunde börja göra mer med the kid + man hade fått in mer rutiner. Sen blir det bara roligare och roligare.