fredag, mars 6

Det här med terapi och sånt

Jaha, så var det helg igen då? Swish swish tiden, you are not working for me om en säger. Jag har börjat kolla på Gift vid första ögonkastet och well, snart har jag tittat klart för jag kan inte sluta. Det är som att gå i terapi fast utan att behöva lämna soffan. Jag har ju aldrig gått till en psykolog eller terapeut eller pratat med nåt proffs överhuvudtaget och en del av mig är jättenyfiken på vad jag skulle kunna lära mig och den andra delen är mest ähmen vadå, jag har ju ingenting att prata om egentligen. Vad skulle dom kunna säga som jag inte redan vet? Ja, jag har en släng av självgodhet i mig. (Det kanske en skulle kunna prata om?) Iallafall, i det här programmet så visas det ju klipp från parens sessions med de olika samtalsledarna (psykolog med KBT-inriktning, präst/psykoterapeut/beteendevetare/annan terapeut) och jag känner bara att jag vill gå och prata med allihop. Jag vill att dom ska plocka isär mig och sätta ihop mig till en bättre, mer fokuserad person. Sen, om vi ska vara allvarliga en liten stund, så kanske jag i ärlighetens namn skulle gå och prata med nån om djupet på svackorna jag hamnar i med jämna mellanrum. Om sorgen och om livet och det där. Det kanske ska bli mitt nästa projekt efter bröllopet? Det borde kanske vara mitt nästa projekt efter bröllopet faktiskt. Hur får en tag i en bra samtalsperson? Vad/vem ska jag ens träffa? En psykolog? En terapeut? En beteendevetare? Hur kan jag ta reda på var det finns en bra sådan som passar mig och vad kostar egentligen terapi? Tror ni att det är okej att jag bara tar kontakt med en av dom där på teve och säger att jag gillar hen och gärna vill bli hens patient? Är clueless i detta.

2 kommentarer:

Emilie sa...

Välkommen till djungeln så att säga! Det är säkert olika i olika landsting men jag har en del erfarenhet av Stockholm iaf som nog är aktuellt för dig. Jag träffade en kurator och även en psykolog via vårdcentralen. De brukar man kunna gå till omkring 5 ggr. Min husläkare skickade dit mig när jag mådde skit och var deprimerad.

Öppenpsykiatrin blev jag skickad till när det första alternativet inte räckte. Dit kan det vara gryyyyyyymt lång väntetid. Men där kan man träffa psykiatriker och sånt.

Alternativet som funkade bäst för mig var dock att söka privat. Dyrt så in i snippan men det bästa som kunde hända mig. Jag älskade seriöst min Karin som jag träffade under ett år. Hon är en sån där kändis som radiopratar en del men hade tid för mig direkt. Privata terapeuter har ofta möjlighet att anpassa sitt schema vilket bidrar till kortare väntetider. Tror jag iaf.

Alla klickar olika med olika terapeutet pga personlighet osv så har man tur träffar man rätt direkt annars får man byta eller härda ut typ...

Yada yada... Vet inte om det var nåt svar på frågorna hehe. Kan babbla om detta forever and ever!

Linn sa...

Alltså jag känner nog att privat är det alternativet som känns bäst. Dels för att jag inte tycker att mitt behov är akut på nåt sätt och dels för att jag inte vill träffa en sönderstressad person med tusen miljarder patienter och en quick-fix-lösning. Säger den vita medelklasskvinnan självupptaget och priviligierat. Så min fråga är ju mest hur hittar man en som är bra? Google kan ju bara göra så mycket tänker jag.