onsdag, mars 11

Ett par cent jämställdhet (här också)

Jag sällar mig till skaran personer (kvinnor) som beskriver problematiken i att leva med nån annan. Rent vem som utför vad i vårt hem ligger nog på en 50/50-balans eller iallafall en svängande 40/60-pendel där vi turas om att ligga bäst till. Vi har vissa satta grejer som att den som lagar mat inte diskar eller att Andreas dammsuger och går ut med soporna och jag städar toaletten och byter lakan. Om vi storstädar gör vi oftast nånting samtidigt, typ jag städar köket och toaletten och byter lakan och blomvatten och sånt och Andreas tar soporna, plockar, dammtorkar, dammsuger och torkar golven. Detta görs en helgdag. Under veckorna är det väl den som ser det som fixar. Jag tycker alltså inte att vi har ett problem i själva utförandet och vi bråkar fanimej aldrig om städning. Vårt problem ligger i den sköna projektledningen. Jag upplever att det är jag som tar initiativ, jag som har koll och jag som tar upp saker när jag känner att nåt ligger och gnager. Det sistnämnda är kanske roten till det onda i vårt förhållande eftersom det blir en ond cirkel av att jag känner att det är orättvist att jag måste ta upp saker hela tiden -> jag blir tystarg eftersom jag inte vill vara den som "tar upp det" -> Andreas fattar ingenting eftersom jag plötsligt är sur -> jag svarar inget! när han frågar vad det är eftersom jag fortfarande inte vill vara den som "tar upp det" -> han blir sur för att han tycker att jag är obstinat -> jag "tar upp det" och känner att det är väldigt orättvist. När vi väl pratar så brukar vi gemensamt komma fram till en lösning men ibland känner jag att det känns som att cirkeln börjar om igen strax därefter när lösningen lite glöms av och problemet uppstår igen och jag blir.. ja, ni fattar.

Men vi är olika som personer Linn, säger Andreas ganska ofta när jag påpekar orättvisan i ovan. Du har ett större behov av att prata än vad jag har. Och här vet jag liksom inte vad jag ska säga. Jag vill ju såklart skrika rakt ut av irritation över hur hans ahmen jag är sån här-grej trumfar hur jag mår/är (det vore oschysst för det är inte sant, men ni vet känslor osv), men samtidigt: vad är personlighet och vad är uppväxt/struktur? Såklart tycker jag att det går att lära sig nya sätt att se på saker och det går att växa i vuxen ålder, men dom allra flesta sidorna hos någon har ju en framsida/baksida också. Vi tar mig själv som exempel: jag GILLAR ju att organisera. Att göra listor. Att planera. Det gör mig genuint glad att få sitta och googla resmål och husmorstips och veckomatlistor. Jag är så helt med på att jag behöver chilla lite i mitt projekt Familjen (jag och Andypants) och ge plats för honom att ta över, men. Men. 1) Det är så svååååååååårt och 2) han tycker att det är pisstråkigt och jag tycker att det är kul. Jag tycker bara att det är okul när jag tycker att det gör att vi fastnar i strukturroller och då blir jag sur, se ovan.

Jag är dessutom uppvuxen i ett hem så sprängfyllt av känslor att det svämmade över lite här och var hela tiden och därmed är jag dömd till att för evigt vara helt obenägen att hålla inne saker jag tycker/tänker på i längre än 30 minuter (ja, även cirkeln ovan). Så jag pratar. Och Andreas (bless him egentligen) lyssnar tålmodigt. Och är öppen för att förstå. Och ja, vi pratar ju bra när vi pratar men det är alltid jag som -> cirkeln.

VAD ÄR RÄTT JAG FÅR PANIK JAG HAR FASTNAT I EN LOOP I MITT EGET HUVUD

Also, det här är väl egentligen inte ett problem nu när det bara är vi två, men om vi får barn? Alltså jag vill föregå problemet och liksom hitta en balans som funkar redan innan kids.

4 kommentarer:

Maria sa...

Jag vet inte hur man ska göra, men GUD vad jag vill veta.

Anneth Strinnholm sa...

Läser du Oxhens blogg? Hon har pratat en del det senaste om den där strukturen att det oftast är kvinnorna ser till att prata om något känns fel i relationen, att vi planerar, håller kontakten utåt med vänner, ser till att man hittar på saker tillsammans, har koll, gör mentala anteckningar i huvudet över saker som ska göras osv.

Jag har inga färdiga svar heller, till viss del har vi samma problem här hemma - men det blev såå mycket bättre när maken insåg att det var hans ansvar att investera på det sättet i relationen också. Att det inte går att "skylla" på att man "är" på ett visst sätt Det är var och ens ansvar att lära sig, precis som det är ett ansvar att lämna ifrån sig kontrollen och dela.

Vi kan ta ett exempel. Badrummet hemma hos oss. Jag har inget emot att städa det oftare än min make, eftersom jag är hemma mer. Efter att i x år ha gjort detta ett par gånger i veckan började jag dock längta efter att han någon gång själv skulle ta tag i smutsiga handfat och tandkrämsfläckiga speglar ibland - på eget initiativ. Visst, det ville han. Inget hände. Jag tog upp det igen. Han blev irriterad och sa att "men jag har högre tolerans för skit än vad du har". Ok...varför ska JAG behöva sänka min standard i stället för att DU höjer din menade jag, och vi bestämde att han trots lite protester ändå skulle börja fixa badrummet ibland. Inget hände. Jag tog upp det på nytt. Då blev han sur och menade att "jaja jag SER skiten men hinner aldrig ta tag i det innan du gör det". Fair enough tänkte jag och struntade i att städa ett halvår eller så. Inget hände under tiden. Vad var problemet nu? Städtrasorna. Han kände sig osäker på att råka använda "fel" handduk när han städade och ville inte göra fel, för då "skulle jag bli arg". Den ursäkten körde han med i sammanlagt ett år. Seriöst. Under hela den tiden fick han alltså aldrig idén att tex. fråga mig vilken trasa han skulle använda, eller skriva en kom-ihåg-lapp till sig själv att ha på väggen i badrummet. Det där badrummet har varit källan till mer gnabb än något annat i hela vårt förhållande.

Det är först nu, när han genom många samtal och ett eget nyvaknat intresse för feminism och jämställdhet, som poletten har börjat trilla ner. Som han börjar lära sig att det inte är så att jag naturligt har organisations- och planeringsförmåga medan han är det stora hjälplösa barnet, utan att även han kan och ska lära in det tänk som behövs för att relationen ska bli jämlik. Det går segt, men det går. Häromdagen råkade han ut för trasproblematiken igen, men han löste det genom att använda sin egen handduk att städa med. En kompromiss som jag skrattade lite åt, men det visar iaf att han inte rycker på axlarna utan jobbar för att lösa ett problem. Det ger hopp.

Linn sa...

Maria: om jag hittar svaret lovar jag berätta. Du får gärna göra detsamma.

Anneth: tack för kommentaren! Vad skönt att ni har hittat ett sätt som det funkar på! Det känns ibland rätt förmätet att jag gnäller för förutom själva planeringen så tycker jag att vi är jämställda och framförallt är Andreas medveten om strukturer och intresserad av att se till att vi försöker undvika dom men planerandet ibland alltså. JAG BLIR GALEN. Jag vet att det handlar om att jag är lite före och tänker på det här och att vi kommer hitta vårt sätt längre fram men ibland blir jag så himla otålig.

Peppe sa...

loopen är så bekant. och det är med att inte vara den som tjatar och istället förvandlas till en suris. jag återkommer när jag har enlösning.