fredag, mars 13

Är jag nåt på spåren? (Jämställdhet igen)

Jag fick lite av en epiphany (i ett skypesamtal på jöbbe jojo) idag och det må hända att ni redan har koll på det här, men eftersom vi har sagt att vi ska dela med oss och så så.

Vi har ju pratat om den Kränkta Mannen, right? Ni vet när den smarta och på alla sätt och vis omtänksamma människan man lever med förvandlas till en surtyst martyr i diskussioner när man påpekar ett problem i hemmet/livet/förhållandet? Den som gör en GaLEn för att det känns som att man måste stoppa det man säger och förklara hur det inte alls är ett personligt påhopp/en okapabelförklaring att vilja prata om låt oss säga planeringsansvar och bristen på jämnvikt i fördelningen av densamma? Om ni inte vet, lucky you.

Iallafall, här kommer min aha-upplevelse: Kan det vara så att vi kvinnor pratar med varandra om problem i våra relationer oftare än vad män gör och därmed har förmånen (känns ibland som en curse pga Alla Män Är Lika) att få upptäcka att iallafall 80% av problemen är fkn exakt samma i alla förhållanden och därmed ett bevis på ett strukturellt problem och inte har nåt att göra med omatchning/fel på en själv eller partner per se? Och sen ser vi den här strukturen och vad den gör med oss och vårt förhållande och tar upp det med den andra berörda parten att kanske skulle vi kunna fixa det här med att jag är den enda som [insert problemet] (sägs helst argt för sämst resultat) och den andra reagerar med att bli Kränkt Man (TM) eftersom den ser det lite mer som ett titta här vad du gör för fel i vårt förhållande/vad du ställer till med för ojämlikhet dvs kritik av person istället för kritik av struktur. Är ni med mig?

Kan det också vara så att snälla fina män som har fattat och verkligen vill vara jämställda och tycker att dom gör allt dom kan för att vara det liksom känner att deras arbete är förjäves eftersom den andra är snabbare på att hitta fler saker att fixa/jobba på?

Alltså jag menar inte att det är synd om männen, men JAG kan iallafall lättare relatera till problematiken när jag tänker på att jag, och många andra kvinnor med mig, har (självförskaffat) ett informationsförsprång eftersom vi har empirisk undersökning (vänner/bloggar) att det är ett problem som ska lösas och inte en person som ska fixas?

Obs. Är medveten om att informationen även kan ha aktivt uppsökts av kvinnan mer än mannen och att mannen väl kan dra sitt strå osv, men om jag bara ser till mig själv så får iallafall jag sjukt mycket "gratisinfo" bara av att prata med folk jag känner utan att behöva aktivt leta.

Det var ju rörigt och gött en fredagskväll som denna, men det är vad jag kan prestera efter 4 timmar i bil, 3 informationsspäckade och känslomässiga sommarprat i podversion och en kväll med min pappa.

Inga kommentarer: