Sakers tillstånd

Jag har bandage på min hand. Under bandaget sitter tre stygn mellan lill- och ringfingrarna för det var där den avslagna kanten på glaskaraffen jag reflexfångade igår hamnade. Det kom förvånansvärt mycket blod och tog tre timmar på akuten varav kanske 15 minuters faktiskt vård. Det sitter oerhört mycket människor på närakuten som kanske inte har så värst akuta åkommor. En säljarsnubbe (har garanterat båt samt spelar tennis på medelklasselitnivå) mittemot mig i väntrummet och tog upp tre platser i den annars överfulla salen; en sittplats, en pall till datorn (mac ofc) och en till hans jacka. Han pratade i telefon med sin dotter (Sofia) och verkade sådär i allmänhet mest vara där för att hans tajta schema inte tillät en normal vårdcentralstid under arbetstid och han behövde ju faktiskt att nån tittade lite på hans knä. En annan halvknasig tant var nog mest där för sällskapet. Och så jag då med en kökshanduk virad kring handen. Det var 100% vidrigt att få två lokalbedövningssprutor men sen sydde dom tre snabba stygn och så fick jag ligga kvar i säkert 7 minuter efteråt innan nästa patient skulle in. Sen ringde jag Andreas som kom och hämtade mig och så åkte vi hem så jag kunde gråta lite av anspänningssläpp innan livet med sjuka barn rullade vidare.

Idag jobbar jag hemifrån. Dels pga att jag inte visste hur det skulle kännas i handen, dels pga hatar vårt kontor och dels pga att jag hade sjukt ont i halsen imorse. Barnen är också hemma, Andreas vabbar eftersom jag är ungefär till noll hjälp just nu (plus hans tur tbh). Jag kan inte bära, tvätta eller byta blöja. Helst inte heller torka den oändliga ström snor våra barns näsor genererar. Eller alltså jag skulle väl kunna det mesta om jag hade varit tvungen, men det är jag ju inte så då avstår jag gärna.

Fick ta en liten paus där för jobbet kallade och nu kommer jag inte ihåg vad det var mer jag ville skriva om. Vi har köpt nya utemöbler till altanen. Dom kommer imorgon så vi lär väl ha satt ihop dom lagom till påsk eller så. Vi håller på att göra iordning vårt gästrum/kontor och det kommer bli så mysigt när det är klart. Nu är det mest praktiskt och min fula skrivare står mitt på skrivbordet för vi har inte borrat hål i garderoben den ska stå i (för sladden) och allt är helt ihoptryckt av alla mina papper och bokväggen är nowhere to be seen osv men det går att jobba här. Det är tyst och ljus och ja, men det räcker för mig.

Jaha, tack för idag då.

Igår firade jag och Andreas att det var 5 år sen vi förlovade oss. Vi firade, liksom då, med pizza och coca cola och sen somnade han när han nattade Ellen och lagom tills han vaknade igen så gick jag och lade mig. Innan klockan tio. Så när jag vaknade imorse halv sex, (TITTA MAMMA, DET ÄR LJUST UTE NU GÅR VI UPP!) så kände jag mig till och med utvilad. Åkte för att laga stenskott, väntade 45 minuter och sen kom en kille och berättade att det inte gick för lagningen sprack precis i slutet. Jahapp. Ny ruta nästa vecka och nya vänteminuter då. Så oerhört TRÅKIGT att lägga pengar på en bil som vi ska byta ut just för att den kostar en massa dumma pengar. Sen kom jag iallafall till jobbet, MED NYCKLAR, gjorde jättegott (starkt) kaffe och sen kom min kollega och härmade en säljarsnubbe från Trosa i Percy Nilegård-anda och då skrattade jag tills jag tappade luften. Och sen slog det mig att jag nu har jobbat sju år på företag där Den Manliga Kulturen lyser med sin frånvaro. Först på mini rodini, feministfästet med typ 90% kvinnlig personal, och sen där jag jobbar nu där vi är 100% kvinnor som driver bolaget. Vi har en manlig VD iofs, men hans roll i det operativa arbetet är ytterst begränsat plus han är noll procent mansgrisig. Alltså, you guys, det är så gött?! Inga jävla opassande skämt. Inga kill/tjej-grejer. Inget drama, inget flirtande, inget "din mamma jobbar inte här". Inget glastak. Bara omhändertagande, peppigt och let's do this!-attityd. Vi har såklart frilansare som är män och andra vi jobbar med som är män och det är inte ett strategiskt beslut att bara vara kvinnor, men just nu ser det ut så och jag skulle verkligen ljuga om jag sa att det är nåt annat än rätt härligt. Plus mina kollegor är ytterst kompetenta, smarta och jävligt roliga helt o-relaterat till deras könstillhörighet. Men ändå.

Helgen som kommer har vi noll planer? Eller vi behöver rensa förrådet så vi kan rulla in vinterdäcken (som väl ändå ska bytas typ nästa vecka) så vi kan sätta in barnstolar i dom nya bilarna så vi kan sälja Volvon. Nya bilARNA ja. Vi råkade väl köpa en till, på samma ställe, av samma säljare för ett par helger sen så nu har vi tre bilar hemma. Det är väldigt opraktiskt och så opraktiskt att vi har fått parkera en hos våra kompisar som numera också är våra nästan-grannar, men nästa vecka är det förhoppningsvis bara två kvar. Så nu har vi en Opel Insignia och en Opel Astra. Vi är tydligen Opel-människor. Häromdagen fick vi Biltema-katalogen (vem skickar ens ut kataloger längre?!) och Andreas blev helt exalterad när han bläddrade i den så tydligen är vi också biltema-människor nu. I radhus i förort. Tänk om dansar på bordet på strippklubb-Linn* hade vetat det?

* väldigt medveten om det problematiska i stripp-industrin så här 2019, inte lika medveten 2007.

En sån dag

Kollade vädret i förrgår, för veckan. Kollar aldrig vädret pga bara konstiga människor kollar vädret i nån himla app när det nästan aldrig stämmer iallafall. Här är min strategi: kolla ut genom fönstret, eventuellt öppna dörren för att känna temperatur, klä sig därefter - > gå ut. Men nu kollade jag iallafall av oklar anledning vädret i förrgår och ba åh ok tur att det ska bli tio grader och sol på onsdag när jag ska lämna barnen. (Vill ha så få motgångar som möjligt pga Nils s a s EJ NÖJD med att bli lämnad samt även extremt, och platsbaserat, mammig. Förra onsdagen åkte jag ju som bekant hem med barnet pga gick ej att lämna panikskrikigt barn. Ja, jag är DEN mamman.) Jallefall, DÖM OM MITT MISSNÖJE när det var en plusgrad och regnade stora blaffor slask imorse istället. Sen började Ellen skrikgråta i bilen i backen upp till förskolan pga "ville sova i bilen". Det hjälpte jättemycket att jag väste MEN NU FÅR DU SLUTA ELLEN! DU SKRÄMMER NILS!. Jättemycket hjälpte det. Årets mamma osv. Kom iallafall in på gården med barnen utan gråt. Då började det ösa ner slaskregn och Nils släppte mig inte alls. Till slut fick jag smita iväg i smyg (som jag hatar) och höra .MAAAAMMMMMMAAAA!! så det ekade runt husknuten så hjärtat gick i tusen bitar. Bara att sätta sig i bilen med stålskalet uppe och åka till jobbet. Hade jag nyckel idag? Nej. Var det nån där? Nej. Fick jaga upp kollega och gå och hämta nyckeln. Samtidigt fick jag börja dagen med att ordna en jävla transport med FedEx i Kina i två timmar för att kineser är idioter att göra affärer med. Och vi har musik på på jobbet och det stressar mig skitmycket och jag har inte hunnit köpa noisecancellinglurar än och nu har jag ont i huvudet och stresshjärna. HATAR den här dagen. Åh, och på onsdag måste jag åka till Borås av alla ställen, tur och retur över dagen. Och! Jag har hunnit typ tre av trettiofem grejer på min att göra-lista den här veckan so far pga att ingen gör som jag säger. Så JÄVLA trött på att ingen bara gör som jag säger. Jag vet bäst så bara gör som jag säger.

Smsade kollegor igår och frågade när dom skulle vara på jobbet. 8.15. Åkte till jobbet till 8.15. Kollega fast i bilkö. Sitter IGEN på kafét bredvid och surar. Vi måste skaffa fler nycklar eller byta dörr för JAG TYAR ICKE FLER SÅNA HÄR MORNAR. Nils verkar ha utvecklar skräck för förskolegården pga skrikiga andra barn. Hatar därför alla föräldrar som lämnar skrikiga barn, vädret som gör att dom börjar skrika oavsett samt ungjäveln som knuffade grinden rakt på Ellen i nåt affektutbrott i onsdags. Nej, jag hatar inte barnet. Jag förstår att hen har det tufft och behöver hjälp nä ok jag hatar det barnet. Jag ville ta tag i hen och slänga hen rakt över gården när Ellen knuffades bakåt och ramlade och blev utelåst och skriken på. Oh lord, lejonmammeinstinken att DÖDA är ej att leka med. Mumlade istället passivt aggressivt till en pedagog att ni får punktmarkera det barnet i fortsättningen.. Aja idag och igår och i förrgår är dom ändå hemma från förskolan pga aldrig i livet att jag lämnar ett panikslaget barn under inskolning + fick reda på att barn och vuxna hade kräkts inne på förskolan på morgonen i onsdags så vi vände och åkte hem. Hellre tre extra föräldradagar än magsjuka va. Nu kommer min kollega!

Went about my day och passade på att färga håret och ögonbrynen när jag ändå inte har några ungar som drar i mig eller nån annan som också vill duscha varmt efteråt. Nu luktar jag gott och är lite fräschare. Sen gjorde jag en sallad med matvete (på burk jao), blandade bönor, färsk blomkål i skivor, några cornichons, olja och balsamvinäger. Den åt jag med Findus libanesiska falafel (sjukt goda faktiskt) och en sås på creme fraiche, pressad vitlök och srirachasås. Det var så sjukt gott. Sen drack jag en espresso i solen i soffan och nu har jag precis bytt till tv-soffan, släpat ut ett täcke och tänkte sova lite. Gillar det här varva ner-livet alltså. Åh, bokade precis massage imorgon också. Yey!

Jag är hemma för Vård Av Mig igen. Jag vet inte om jag har åkt på nåt konstigt virus eller om det är tre års samlade sömnbrist som kommer ikapp samtidigt som jag försöker bolla hektiskt jobb med att vara småbarnsförälder OCH skola in på förskolan, men jag är helt slut och har eventuellt lite stresshöjt blodtryck. Det undre trycket ligger på 70 men det övre peakade tydligen på nästan 140 igår? Vad sker liksom? Livet sker och jag är så känslig så känslig så känslig efter nästan-väggen-väggen där 2012. Det är som att min stresstålighet är precis noll. Jag får liksom samma reaktioner på en stressig dag som jag tidigare kunde känna efter tre superstressiga månader. Och vad som stressar har också multiplicerats från typ..inget till typ allt. Så jag är hemma. Igår sov jag två timmar mitt på dagen. Nu är klockan snart tio och jag har iofs tvättat tre maskiner, vikt två och plockat ur diskmaskinen samt klätt på barn kläder men jag tror jag måste sova en sväng till. Sen ska jag ta en lång promenad i skogen, ner till vattnet och försöka ignorera att det är minus trettiofem grader kallt.

Min kanske ocharmigaste egenskap

Jag blir aktivt aggressiv av ljudet min man gör när han äter godis/choklad. Eller ljudet som blir. Han gör ju inget speciellt ljud. Då hade jag förmodligen aldrig gift mig med honom. Men det liksom smackar och han måste producera saliv nåt så inni för det låter typ som att han sköljer runt godiset? Har försökt påtala att han kanske inte behöver äta HELA hallonskallen i en tugga (tugg-sköljet pågår i en EVIGHET) men han tyckte jag var dumihuvet och att jag skulle låta honom äta godis i fucking fred. Nej, han sa inte fucking. Han skulle al-d-rig säga fucking. Eller typ nånting annat otrevligt för den delen. Nejnej, han är SÅ förstående och o-aggro OCH DET GÖR MIG TOKIG! Tar hellre ett ”men sluta var en jävla idiot” än en passivt aggressiv tystnad ANY DAY. Fan, ibland är det så himla jobbigt att vara ihop och vara tvungen att bete sig istället för att ba gorma lite, smälla nån dörr och känna att det är berättigat att skrika MEN SLUTA TUGGA JAG FÅR PANIK I ALLA MINA NERVER och/eller känna plötslig vansinnesvrede där man sitter i soffan i godan ro. Så nu sitter jag här och biter ihop och bloggar om det istället.

Idag vaknade jag trött. I och för sig för att jag vaknade av ett MAMMA?! och en klapp på kinden klockan sex och inte riktigt kunde somna om trots min tur att ha sovmorgon. Gick och lade Nils vid halv tio och blev väckta när lunchen var klar kvart i tolv. Jag tror jag hade kunnat sova resten av dagen och genom natten nästan. Sen ledde Nils mig i handen till badrummet, sa dssschhh (vokaler äro onödiga) och gick in i duschen så ja, men då duschade vi. Sen tog vi en promenad runt halva kvarteret till Robert och Julia och gick in där och drack kaffe i två timmar. Sen gick vi hem när barnen hade som roligast. Det gäller ju att visa att man inte kan ha hur kul som helst. Nils skrek hela vägen hem så jag fick bära en arg, korvig och TUNG ettåring medan Ellen ”cyklade” hem på sin ny-ärvda springcykel. Hann mata Nils med en burk ”Goda grytan” innan hon och Andreas var hemma. Sen gjorde jag en matlista för veckan (köttbullar/korv stroganoff/morotssoppa med varma mackor/hamburgare. Det är inskolningsvecka igen så ambitionsnivån på maten är ca ”vad barn äter”) och beställde en matleverans tills imorgon. Och så gjorde jag pannkakssmet med mixade vita bönor (HA! där får ni snorungar) som jag stekte efter maten så barnen har lite frukost i veckan. Nej, våra barn äter inte normal frukost hur mycket vi än trugar och en pannkaksrulle i handen framför teven är bättre än en smoothieklämmis (samt också positiv för vår plånbok) så om det betyder att vi måste steka en veckobatch på söndagar so be it. Sen lade jag tjockkorven som bara somnade om han fick vara lilla räkan och jag stora skeden samt att jag tryckte min kind mot hans. Det var icke oangenämt på nåt sätt. Vill typ skaffa tvåtusen ettåringar bara för att få goset.

Tänkte förresten förut på om det kanske ändå inte hade varit ett bättre liv att flytta hem till Lidköping, skaffa ett eller två barn till och bara gå 100% in i familjedimman? Istället för att liksom ”förverkliga mig själv” när jag ändå så tydligt mår som bäst när jag är hemma. Funderade iofs också på om jag kanske närmar mig utbrändhetsgränsen pga ovan nämnda ungar och deras påverkan på min sömn samt förmåga att ta över exakt ALL min numera obefintliga hjärnkapacitet. Undra vad skillnaden hade varit om jag hade gjort ett IQ-test innan första graviditeten och nu? Känns som att jag har gått från relativt smart till en grå dimma som säger fel namn till mina oh så många-två barn. Till mitt försvar ser dom fan likadana ut så det är inte så jävla lätt att hålla isär dom hela tiden.

Avslutade dagen med att bråka med min man om pengar efter att TADA! ha insett att vi ska betala 1500kr i kvarskatt och inte 150000kr. Är vi förmodligen dom enda i universum som blir osams över att behöva betala 148500 kronor mindre än beräknat?! Nu väste han ”MEN VEM BRYR SIG?!” och gick och lade sig (like an adult) så han vinner dagens töntigaste för DET ÄR TUFFT ATT BRY SIG. Se vad roligt man kan få när man bryr sig liksom. 17000kr mindre i idiotiska onödiga fakturor TILL EXEMPEL. 4000kr mindre amortering. En ny bil. Räkna är praktiskt yo, just sayin. Och tufft. Och alla smartisar bryr sig.

On a side note så är jag seriöst förbannad över hans laissez faire-attityd till pengar och ffa MIN FKN PRESTATION som gör att han glider igenom på en liten räkmacka. Skrev precis surt sms om att han ska ge fan i att nedvärdera det jobb jag gör och MIG. Det har säkert exakt motsatt effekt men det kändes bra. Så jobbigt att ha ungar i sovrummet som måste attendas nattetid så jag inte bara kan lägga mig i gästis och sura utan att vara en nattsvikare (tar varsin unge). JAPP. Hoppas väl på att vakna lite gladare imorgon (sannolikhet på den 0,3%).

Åkte från jobbet. Ringde Andreas som svarade att familjen hade åkt till Flaten för att gunga (?) men jag är iallafall ensam hemma nu. Jag tror eventuellt att den senaste tidens härj har förstört mig lite för jag är helt slut. Tips till själv: ta alltid föräldraledigt hela veckor vid inskolning och tro ej att det går att skola in på förskola, lämna sent pch hämta tidigt och också vara närvarande på jobbet. Plus har tiotusen grejer att göra på jobbet och vi har flyttat kontoret så nu sitter jag i anslutning till en butik igen och alltså jag pallar inte? Jag har en kollega med ADHD, bless her men fan det är inte alltid svinlätt att jobba med nån som har kortare attentionspan än en tvååring och det spelas musik hela dagarna. Nu MÅSTE jag ta tag i vårt hemmakontor för jag kommer inte kunna jobba heltid (80%) där utan att bli helt knäpp. Det är antingen det eller noisecancellinglurar på jobbets bekostnad alltså. Och ikväll kommer Robert och Julia över med barnen för hämtpizzehäng, vilket är så kul och anledningen till att vi övertalade dom att också köpa hus här men jag är så trööööötttt. Tur att vi ska ses kl 16.30 och säga hejdå till nattning ca 19.30. Och imorgon ska jag äta frukost med Stina vilket jag längtar massor efter men också: NÄR SKA JAG SOVA?!

Annan sak som hände förut när jag var missnöjd med livet: satte på parkering på fel bil. Alltså reg.numret på vår Volvo istället för Opeln. Kom på det efter två timmar och ba FUUUUCK. Hade som tur var inte fått några böter (PHEW!). Har absolut inte råd med böter den här månaden. Och på tal om bilar så har vi nog bestämt oss för att vi är vidriga människor så vi ska köpa en till. Alltså vi ska sälja Volvon och köpa en mindre, men ha varsin. Det sparar oss nästan 1,5h restid per dag, dvs nästan en hel arbetsdag i veckan att åka bil istället för kommunalt och well, ja nä men det är liksom skillnaden mellan att behöva gå ner i tid eller inte för rimliga förskoledagar. Och jo, vi är medvetna om klimatkampen men vi väljer som sagt ändå det här. Just den diskussionen tar jag iofs gärna om nån vill ha den men in short så har vi debatterat fram och tillbaka och i slutändan handlar det för oss om hur vi viktar vår ångest av olika saker. Min ångest över långa förskoledagar, min egen otillräcklighet och skitjobbig vardag är större än min ångest för just den uppoffringen för vårt klimat. Och detsamma kan man väl säga om den rätt stora ekonomiska aspekten: hellre mental hälsa än slöspengar. Hellre härlig vardag än lyxiga semestrar. Så. Så nu ska vi köpa en till. Vi ska provköra en Renault Captur imorgon och nu hoppas jag att den är bra för nu har jag spanat in den och jag vill ha en sån. (Med köpa menar jag för övrigt leasa. Vi kanske inte ens vill ha en bil till om tre år när vardagen är annorlunda. Eller så finns det förhoppningsvis lite bättre/billigare elvarianter vi kan byta mot. Plus marginell ekonomisk effekt på ägande vs leasing på tre år vid köp av ny bil.) oj nu kom barnenghlg

Får jag ett jävla mail till om att ”enpower” mig själv så kastar jag nåt. INGENTING DU SÄLJER HAR MED MITT EMPOWERMENT ATT GÖRA. SOM OM EN BH/jeans/läppstift gör mig mer maktfull? Eller ok, det gör det väl på ett sätt men just idag är fan inte dagen att vifta med det sorgliga faktumet.

Nä alltså jag förstår det feministiska i att inte förminska kampen alla våra mödrar och systrar har fört och för i nåt jävla grattis-jippo och hur det är lätt för mig att sitta på min privvade vita medelklass-häst och ba gu kom här kvinnor så håller vi handen och sjunger kumbaya och gosar oss i vår egen förträfflighet. Patriarkatet är ett giftigt vidrigt monster som förstör allt i dess väg och det är inget skämt att vi måste stå upp mot det tillsammans. Och att vi alla, inklusive män även om dom inte fattar det, har det sämre pga det. Jag vill inte förminska de riktiga offren som rent fysiskt, psykiskt och ekonomiskt lider på riktigt för att män är dumma i huvudet. Jag kände bara en sån glädje över att slippa vara en man.

This också in:

Har börjat med en ny tidsoptimering: avbryta (sälj)män när dom pratar och säga ”vad vill du? Berätta med en mening.” Och när dom inte gör det så avbryter jag igen och stoppar dom och säger ”nej, vänta. En mening!” och kan dom inte det då så säger jag bara nej tack! och går eller lägger på. Jag kan eventuellt ha applicerat det på fler personer men seriöst JAG ORKAR INTE ATT MIN TID SKA GÅ TILL IDIOTER SOM INTE RESPEKTERAR DEN. Det gäller framförallt alla jävla säljare som ringer, knackar på eller bara ignorerar ett rakt utskrivet ”jag sitter lite tajt idag, kan du maila?” och ändå ringer. Plus seriöst, är dom så dåliga på sin produkt så dom inte kan summera vad dom vill i en mening så förtjänar dom ändå inte mina pengar. Det är befriande. Jag kan tipsa om att prova!

Ingen mer femminuters: Tjena det här är Johan på Säljbolaget jag ringer dig för att jag vill komma och visa en produkt som skulle funka alldeles utmärkt för er och sen har vi en drive just nu där vi kollar läget hos potentiella kunder och då vill jag att jag... där man ba mhm ok hej, tack för att du frågade där i början om jag hade en minut innan det tog upp HALVA MIN DAG! Så om dom inte respekterar mig så behöver inte jag vara mer tillmötesgående än att fråga ”vänta, stopp. Vad vill du? En mening!”

Ja och så är det kvinnodagen också. Det enda mer störande än att höra en säljsnubbe med huvudet i röven önska grattis är alla ”säg inte grattis på kvinnodagen”-rants. Om vi inte ska fokusera på att säga grattis kanske vi bara ska sluta prata om grattis? Vad fan, dom har kommunikatörerna (som hatar ekonomi pga trååååkigt) borde väl tillräckligt bra koll på sitt eget område så dom vet att negationer typ inte ”syns” i rubriker? Folks hjärnor skiter liksom i inten och andra negationer och hör ändå det största budskapet som ”grattis”. Plus fkn grattis visst det på kvinnodagen. Grattis till oss som föds in i en empatisk miljö där känslor existerar och där vi pratar med varandra om hur vi mår och hur vi tänker och om det som skaver. Grattis till oss som fostras in i en gemenskap. Som har lägre självmordsrate pga fler som fångar upp oss. Att vara kvinna är fan ett jävla styrkevrål. Tänk allt vi måste gå igenom och tänk hur vi ÄNDÅ hinner skicka ett hur mår du-sms, krama en kompis och bry oss om folk runt oss. Tänk vad mycket mer mångfacetterade vi är. Hur mycket smartare vi måste vara. Det finns ingen plats för förlegade gubbar i framtiden och när patriarkatet faller så kommer alla få plats iallafall. För så funkar vi kvinnor. Vi bryr oss om alla. Det tycker jag är värt ett stort jävla hurra!

En sån morgon

Inatt klättrade Ellen som vanligt upp till oss. Det betyder att jag klättrade ner till hennes madrass på golvet vilket i sin tur betyder att jag är helt stel i nacken idag. Och imorse tog jag nya bilen till jobbet och DEN VAR VIDRIG. Jag blev åksjuk. Jävla automatiska familjeskepp. Och! När jag kom till jobbet så var det ingen där och jag har ingen nyckel OCH jag hade 2% batteri kvar i telefonen. Fick gå till kafét bredvid och köpa en kaffe och tigga till mig en laddare och ringa min kollega som kommer om 45 minuter (GAH!). Åh, och så läste jag i en fb-grupp precis där en person frågade om legala råd om en kvinna som svarade helt tvärsäkert OCH HELT FEL. Alltså seriöst, om nån har en juridisk fråga och du inte är jurist: SITT PÅ HÄNDERNA OCH HÅLL KÄFTEN! Anmälde kommentaren och nu är den borta så liten win, men seriously though vad är det med folk och deras/vår inbyggda grej att säga vår åsikt? Sen när blev det tiga är silver, skrik ut din åsikt no matter hur O-ON POINT är guld? Nä, fy fan.

Det lönar sig att inte hata siffror

Jag är med i en facebookgrupp (näe?! DO TELL! *faceplant*) där kvinnor delar med sig av grejer, ber om råd och diskuterar thangs och häromdagen var det en tjej som funderade på att utbilda sig till kommunikatör. Nu ska vi inte hänga ut enskil..haha JO det ska vi visst det göra för det här är fan helt anonymt. Iallafall, en tjej skrev ett inlägg om en dröm att bli kommunikatör men att hon hade låtit bli att ansöka för att utbildningen innehöll företagsekonomi OCH DET ÄR JU SÅ TRÅKIGT SÅ KLOCKORNA STANNAR. Nej, ärligt så skrev hon (citerar en smula ur minnet) "jag vill inte jobba med att bestämma över ekonomi för företag" och resten gick väl i korthet ut på att hon ville göra grejer för företag som hon tyckte var kul. Handen upp för den procentuella chansen att hon är född på nittiotalet! Ja, det var alla det ja. Alltså. ALLTSÅ. Jag fick sitta ganska hårt på händerna för att inte svara men eftersom jag har fria tyglar här så LILLA GUMMAN! Att förstå ekonomi är liksom grunden till att göra ett bra jobb. Till och med min man som jobbar som nåt så (för mig) ogreppbart som creative director/AD lead (är det ens ett yrke?) behöver basala kunskaper i företagsekonomi. ALLTING handlar i slutändan om ekonomi. Att förstå hur olika delar samspelar med varandra inom ett företag känns g a n s k a nödvändigt om man ska jobba som kommunikatör. Att ha en förståelse för den egna verksamheten och dess produkt/-er är liksom det jobbet bygger på? Och kommunikation handlar ju sällan om vad den anställda VILL prata om och ganska mycket oftare vad företaget har bestämt att SKA prata om. Och då har jag inte ens tagit upp grejen att hon tror att hon som kommunikatör på nåt sätt fattar beslut över företags ekonomi.

Alltså, hörrni, va? Varför är vi på ett ställe där siffror är så jävla tråkigt? Och samtidigt i en värld där allting blir datadrivet och rapporteringsmöjligt? Att fatta siffror (och basal programmering tbh) är bland det bästa man kan göra för i princip alla. Om man inte använder det i jobbet så finns det tusen ställen i privatlivet där det är "ganska" praktiskt att inte hata siffror. Att privatekonomi lärs ut i skolan som ett eller två kapitel på HEMKUNSKAPEN är ju helt bisarrt. Samtidigt ska folk sitta och traggla med nån jävla trehundrameters algoritm på Matte B som används absolut noll gånger i livet. Exempel på gånger i mitt liv senaste veckorna där det har varit praktiskt att jag inte är rädd för siffror eller att prata med ekonomipersoner:

1) Kommer ni ihåg Kuken-inlägget och min lilla RUT-avdragsmiss (samt Världens Sämsta Flyttbolag)? Där vi skulle betala HUTLÖSA pengar för en liten miss? Jag blev till slut så jävla vresig så jag ringde Skatteverket (som jag vet att man kan göra) och sa som det var samt frågade om det fanns nåt jag kunde göra själv. Och lo and behold, det fanns det! Jag kunde skriva ihop ett litet brev till dom med mitt och Andreas personnummer samt "Omprövning av beslut" och be om just en liten omprövning att flytta avdraget till Andreas istället. Bägge skulle skriva på. Så jag skrev ihop ett nätt litet brev med just det och skickade in och TADA! Igår fick Andreas brev från Skatteverket där det stod att skatteavdraget godkänts och betalts ut till Världens Sämsta Flyttbolag. Trettontusen kronor blev plötsligt noll kronor. Mycket praktiskt och bra att orka ta tag i om du frågar mig

2) Vi hade elektriker hemma för hjälp med lite grejer precis när vi flyttade in. Den första visade sig vara en komplett klant och jag skojar inte när jag säger att det såg ut som om en full person hade fixat det vi tog hjälp med för att slippa just den fumliga looken. Jag fotade och skickade tillbaka till firman och frågade lite vänligt om dom tyckte det var i enlighet med deras vanliga standard. Det var det såklart inte så dom skickade ut en ny elektriker som fixade det den första ställde till med. För nån vecka sen fick vi fakturan från dom. Eller snarare, jag såg att vi hade en väldigt stor faktura som låg för betalning i bankappen och frågade Andreas vad han hade lagt in för nånting? Sen kollade jag på fakturan och såg att dom hade tagit betalt för bägges timmar så jag mailade igen och frågade om det inte var så att vi hade kommit överens om att dom kanske skulle stå för att fixa det dom själva ställt till med? Och så var det ju och vips var den struken och en ny faktura på cirka halva beloppet av den första damp ner istället.

Total besparing på några mail och lite väntetid i Skatteverkets hjälptelefon: cirka 17 000 kronor.

Sen är det ju rätt praktiskt i mitt jobb att kunna räkna, men inte för att hänga ut min man (hehe) så hade han ALDRIG vare sig kontaktat elektrikern från första början för att ändra eller uppenbarligen ens kolla på fakturan. Och han hade då rakt inte ringt himla Skatteverket för att skriva nåt brev för att ändra nåt. Så på hans (och många andras sätt) hade vi fått betala en jävla massa pengar som vi på mitt sätt nu kan lägga på andra roligare grejer. Kom ej och säg att det inte är praktiskt att våga ifrågasätta lite grejer kring pengar.

Jaha, annars då? Är halvsjuk i astma och orkar väldigt lite. Ellen hostade oavbrutet i två timmar inatt så till och med en luttrad gammal astmatiker like myself blev orolig. En tung dos astmamedicin verkade till slut men jag är hemma och vabbar en hostig tröttis idag. Livet första riktiga vab, nu börjar livet! Nils är på förskolan för första gången. Eller ja, han har varit där hela sitt liv för att hämta Ellen men på egen merit liksom. Inskolning dag 1. Det känns helt sjukt att han är ett barn och inte en bebis, men så himla mycket lättare den här gången. Dels för att vi känner till och älskar förskolan och deras rutiner men också för att Nils är ett annat barn än Ellen. Han är mer äh, här är jag nu kör vi! där hon är avvaktande och lite i sin egen värld. Vad häftigt det är att följa dom och vilka små människor dom blir ändå. Att vabba en nästan treåring är för övrigt det softaste jag har gjort. Hon sköter typ sig själv så jag går här hemma och plockar lite, diskar lite, sitter lite i soffan med telefonen. Var iväg en kortis till affären nyss och det ensa jag behövde ta med var plånboken. Stora barn for the win!

Vi har köpt ny bil också förresten. Andreas hatar vår Volvo och har velat byta länge men ja, ni vet historian. Men senaste servicen och att krångel var lite droppen så vi började kolla lite på alternativ och i lördags morse googlade jag typ ”familjebil test” och fick upp nån lista där det fanns en Opel Astra nånting som var så sjukt mycket billigare än allt annat så jag visade Andreas och så tänkte vi inte så mycket mer på det. Vi packade in oss i bilen på eftermiddagen för en tur till Ikea men parkeringen på Ikea såg smockfull ut så vi vände om och ba nä men vi kan väl likagärna åka förbi Opel i Segeltorp på vägen hem och kolla på den där bilen? Sen visade det sig att den var slut men vi hittade en annan, lite större variant som bägge ba eh va? Men den här gillar jag! Som hade alla features vi vill ha och som kändes solid och väldigt göttig i allmänhet till fan mindre än halva priset mot liknande andra bilar vi har kollat på. För att inte tala om typ en tredjedel av priset på en ny Volvo. Så jag tog en provtur med typ kvarten kvar till stängning och sen ba köpte vi den on the spot. Så kan det gå. Nä, men okej, jag räknade lite snabbt i affären (räkna är tufft, remember?) och insåg att försäljningen feån vår nuvarande bil kommer täcka leasingavgiften för nya bilen under hela nyttjandeperioden så cash flow-mässigt har vi samma pengar att röra oss med men en sprillans ny bil. Yey?

Kärlekskneget - Money edition räkneexempel

Ok, nu har jag tänkt ännu mer och började räkna lite i huvudet och sen tänkte jag men hey, vi kan ju räkna tillsammans istället? Häng med nu, för nu blir det siffertätt (och långt visade det sig, sorry not sorry.)

Vi tar Miryam och Pär, två till hundra procent fabricerade personer. Pär tjänar 35 000kr i månaden och Miryam 28 000kr. Totalt tjänar dom alltså 63 000 kronor före skatt. Vi generaliserar och säger att Pär får ut 24 500kr och Miryam 19 500kr, totalt 44 000kr.

För exemplets skull drar vi det här exemplet åt det extrema där Miryam är hemma all tid förutom de lagstadgade 90 dagarna som är låsta till Pär.

Om hon plockar ut full föräldrapenning (alla dagar i veckan) kan Miryam ta ut 300 betalda dagar på sjukpenningnivå (och Pär 90). Miryams inkomst varje månad blir då: 28000 x 0,8 = 22 400 (på riktigt är det en smula lägre för det är nån extra %-beräkning som sänker, men jag kan inte den i huvudet) brutto och ca 15 700kr netto. Hennes nettoförlust varje månad blir då 3 800 kronor och 300 dagar räcker i 10 månader så 38 000 kronor för hela perioden.

Pärs inkomst under hans föräldramånader blir 29500kr (maxtak) dvs ca 20 700kr netto. Han förlorar också 3800 kronor, as it happens, men bara i tre månader så totalt 11 400kr.

Om dom kör ”mina pengar är mina pengar”-grejen så förlorar Miryam 26 600 kronor mer än Pär under deras föräldraledighet. Förutom grejen att han redan får ut 5000 kr mer än henne i månaden, oavsett inkomstkälla. Om vi räknar med den skillnaden har Pär under 13 månaders föräldraledighet en total inkomst på 245 000kr lön + 62 100 i föräldrapenning = 307 100 kronor. Minns att vi pratar netto, alltså utbetalda pengar.

Miryam får å sin sida totalt ut 157 000 kronor i föräldrapenning och 58 500 i lön = 215 500kr.

I ett helt normalt par som lever tillsammans har han/Pär alltså 91 600kr mer att leva på per år.

Och då har vi inte tänkt på att dom allra flesta vill vara hemma längre än totalt 13 månader. Säg kanske 18 månader? Då måste dagarna späs ut med obetalda eller lågersättningsdagar (orkar ej räkna på lågersättning men det blir kanske 2-3000 totalt för hela perioden netto?). Vill man vara hemma 18 månader, dvs 540 dagar måste 150 av dessa vara obetalda/lågbetalda (540-390). Det är ca 28% (150/545) och det blir 1,9 dagar i veckan det. Och dom måste tas på Miryams dagar för Pärs 90 är låsta fullbetalda dagar.

Om Miryam tjänar 28 000 varav 22 400kr är full ersättning så borde ju hennes utspädda ersättning vara 22 400 - 28% (6300kr)= 16 100kr brutto dvs ca 11 300kr netto.

Första 12 månaderna skulle hon få in 135 600kr och Pär sin vanliga årslön på 294 000kr. En skillnad på 158 400kr.

ETTHUNDRAFEMTIOÅTTATUSENFYRAHUNDRA.

För alla 18 månader får Miryam ut f-peng 11 300 x 15 månader + 58 500 lön= 228 000 kronor.

Pär får lön 15 x 24 500 + 62 100kr f-peng = 429 600kr.

Det skiljer som ni ser 201 600 i utbetald lön. Tvåhundratusen kronor.

TVÅ. HUNDRA. TUSEN. KRONOR. på ett och ett halvt år.

Nu, säg mig, är det rimligt att tänka mitt är mitt verkligen? Är det RIMLIGT att Pär ska ha i princip dubbelt så mycket pengar som Miryam när hon får sänkt inkomst pga hemma med gemensamt barn? Kanske det som gör att Pär får en löneökning? Definitivt det som gör att Pär slipper den förlusten på sin sida. Är det kärleksfullt? Snällt? Omtänksamt? Ens rättvist?

När man istället kan tänka att alla pengar är allas pengar och att hushållet har 522 600 kronor i exempel 1 eller 657 500 kronor i exempel 2 och så är livet när man gemensamt har valt att skaffa barn.

Om vi bryter ner det på månad är det 40 200kr i månaden i exempel 1 och 36 500kr i exempel 2 i totala pengar in för familjen.

I runda slängar har väl en normal barnfamilj kanske räkningar på 12 000kr i månaden? (Jag har mer för transparens, så killgissar lite här). Och mat/kläder/hemjox/hobbys/reskort går på ytterligare säg 12 000? Var och en av dom är hela Miryams inkomst i exempel 2 och 3000kr under i exempel 1, just sayin.

Om vi då skiter i att Pär tjänar mer i andra exemplet och enbart kollar på inkomstförlusterna per person? ”För det är ju inte hans fel att han tjänar bättre”.

Miryjam får ut 19 500x18 utan f-ledighet= 351 000kr. Hon får ut 228 000 kr med föräldraledighet. En inkomstförlust på totalt 123 000kr eller 6 800kr i månaden.

Pär får ut 441 000kr utan och 429 600kr med. En inkomstförlust på totalt 11 400kr.

Att hon är hemma längre gör att hon tappar 111 600 kronor mer än Pär under perioden, eller 6 200kr i månaden.

Jag frågar igen, är det rättvist? För ett gemensamt barn. Som måste tas hand om.

Jag tycker inte det.

Kärlekskneget - Money edition

En sak som slår mig med jämna mellanrum är det här med hur stor roll ekonomi spelar i våra liv. Jag vet hur TRÅÅÅÅÅÅKIGT och obekvämt många tycker att det är att prata om pengar pga siffr....zzzznark. Tänk vad den orimliga läroplanen i matte har ställt till det va? Vem sträcker upp handen och ba JAG ÄLSKAR ATT RÄKNA! om man inte är pokerproffs när det plötsligt är jättetufft att vara bra på matte? Nä, visst är det så mycket lättare/roligare/tuffare/LEVA LIFE att ha lite lagom koll? Helst ska man ju bara ha pengar och dom ska bara räcka till grejer, men för att det ska hända måste man tjäna seriösa pengar och då kan man väl applicera nån form av laissez faire till sin plånbok men för alla oss andra är det rätt bra att ha lite koll. Jag pratade med en kompis om det här igår och alltså nånstans är det ju roligare att snåla på tråkiga grejer med flit än att vara tvungen att snåla på roliga grejer för att pengarna läcker när man inte har koll. Ju mer pengar man har ju slappare koll kan man ju välja att ha eftersom det mest påverkar ens nice to have-grejer, men min helt egna empiriska undersökning i min bekantskapskrets verkar nice to have-grejer ändå mest påverkas för kvinnan i familjen. Konstigt det där ändå va? Nu måste jag säga till alla som känner mig och läser här att inget av dom här exemplen är exempel från EN enstaka familj så inga fingrar pekade öht. (Men känner nån igen sig så ja, well, kom igen! Våga gilla att räkna! Och våga bråka om pengar! (obs säg till andra partnern att mothugg till jämställd ekonomi = avsaknad av respekt och kärlek) 

I verkliga livet brukar jag alltid säga ja alla gör ju det som passar just dom och brasklappa massa andra grejer, men här är vi ju lite brutala i vår ärlighet, no? För så här är det: om det finns barn med i bilden tycker jag att det är helt idiotiskt att inte se alla pengar in som allas pengar. Jag tycker absolut inte att någon man kan säga att han är jämställd om han inte innefattar plånboken i den jämställdheten. Och jag tänker dessutom slänga in den här hemskheten: hur är synen på den andra partnern om man inte tycker att den är värd minst lika mycket som en själv?

För att dra lite exempel så finns det familjer som delar procentuellt på kostnader utifrån intäkt. Dom som höftar och betalar "lite var". Dom där var och ens pengar är dens pengar och sen delas det på gemensamma grejer. Och det funkar ju jättebra i en relation där bägge tjänar ungefär lika mycket och har ungefär samma sorts karriärsmöjligheter och där ingen föräldraledighet eller vab existerar. Där ingen går ner i tid för att hämta barn eller orka med livet. Men när en är gravid och blir sjukskriven pga graviditetsrelaterade grejer och får gå på sjukpenning. Är det rättvist då att den ekonomiska smällen bara ska drabba henne? Att barnets pappa kan leva life och äta gott och lyxa sig medan hon knappt har en spänn över efter räkningar? Ta familjer där mamman är föräldraledig (let's be honest, "ledighet" amiright?) och lever på föräldrapenning och mannen igen njuter sig igenom livet. Alla vab-dagar som ska tas ut. Eller som i vårt fall där jag jobbar 80% för att våra barn ska slippa ha så långa dagar på förskolan, ska jag straffas för det och få mindre pengar än Andreas bara för att han "är på jobbet"? (Obs hade lika gärna kunnat vara tvärtomfördelning på könen, men det är ju oftast inte så)

Och för alla "men jag har ju slitit ihop min karriär"-folk nu: Ok, du har gått på högskola och har lite studieskulder, men vännen, ett högt betalt jobb innebär inte per automatik att du på nåt sätt sliter hårdare än alla andra. Jag bettar ett barn på att en undersköterska sliter jävligt mycket hårdare. Och om personen DESSUTOM använder det som argumentet för att slippa vara hemma med barn (men jag tjänar ju mer än dig/jag har mer framtidsutsikter i mitt yrke/jag är mitt i ett superviktigt projekt) HÅLL DIN KAEFT. Prata inte om att prioritera din sabla karriär framför barnen om du inte också gör det med hela familjens välmående i åtanke. För varje person (man) som gör karriär finns det nån hemma som hämtar och lämnar och skriver matlistor och torkar snoriga näsor och tvättar tusen maskiner tvätt. Kom fan inte och säg att det inte möjliggör ditt liv. Dela the fuck med dig! Alla kvinnor som får mindre pengar än sin partner i en relation där det finns barn drar ett bokstavligt talat obetalt jävla lass. Och DU ÄR VÄRD MER!

Det känns som att det här med pension ändå diskuteras vid ojämn uppdelning av föräldraledighet, men att inkomsten i övrigt försvinner upplever inte jag att det pratas lika mycket om. Har jag fel där? Som jag skrev förut är det "upp till varje familj" och "alla gör det som passar dom", men allvarligt så är det ju som att få lönen halverad utan att ens ha ett lönesamtal. Och för dom som ba "men han betalar alla räkningar och jag tar maten/barnen/hemmet", jaha ok? Har ni lika mycket pengar kvar till er själva efter räkningarna och maten/barnen/hemmet är betalt? Om inte: ej jämställt. Man kan inte värdera utgifter i "viktighet" där typ hyran viktas högre än mat eller com hems sportpaket högre än barnens vinterkläder. Uh-uh, så funkar det inte. Pengar är pengar är pengar.

På utgiftssidan är det väl ungefär samma tänk där, alla pengar ut är allas ansvar, men med nån form av råge. Jag tycker personligen CSN-lån räknas som gemensamma, men där kan man väl tvista internt om man vill. I övrigt får man väl fråga sig om det är en enskild hobby eller nåt familjen kan gynnas av? Det första kanske ska gå på det egna kontot och det senare på det gemensamma? Som exempel kör vi tandläkare, månadskort, CSN gemensamt men klippning och träning och egna resor separat. Finns det andra lån sen tidigare tycker jag det bästa är att se till långtidsbilden: Vad är bäst för familjen? Att det betalas av snabbt och hela familjen efteråt kan reap the reward med per pengar eller att en person får mindre att röra sig med per månad? Om skulderna är så höga så den personen inte skulle få nåt att röra sig med tycker jag att Kärleksparagrafen ska appliceras dvs vill jag att min partner ska ha det lika bra som mig?

Det var väl ett jävla tjatande. Vad tycker jag är det bästa då?

1) Alla pengar in är allas pengar. In med skiten på ett konto.

2) Fram med alla räkningar på bordet. Separera ut dom som kanske är enskilda och dra resten från den gemensamma potten.

3) Höfta en summa för hushållet (mat, kläder, hobbys, resor whatnot). Behåll den på kontot, se punkt 1

4) Dela på resten.

Det må gnisslas en del till en början, men jag kan nästan garantera att relationen kommer bli 100% bättre om ekonomin är synliggjord och jämställd.

Men KUKEN

Ok, så vi servar biljäveln. Vi har i typ ett års tid eller mer varit borde vi byta bil nu innan den passerar medelåldern och börjar kosta pengar? för den är snart åtta år och passerade förra året 11000 mil. En helt ok bil obs! Bara att det är ungefär 10000 mil som brukar vara nån form av gräns för när ”krånglet” börjar och vi har redan sett lite smågrejer i form av dörrar som inte går att stänga vid minusgrader (?!) och parkeringsvarnare som piper lite oförklarligt och sånt. Men sen har vi tänkt att nej, men bilen är ju inte GAMMAL och tietusen mil är ju nästan ingenting och den är ju redan betald och blablabla. Så vi har inte gjort nåt mer än att återuppta samma konversation med jämna mellanrum och leave it at that. Och så nu. Först nån himla 12000-mils service som med byte av bränslebla...snark för 5000 kronor och sen ringde teknikern och sa att bromsarna bak började ge med sig. 2000 kronor till. Och sen sa han att styrväxeln (?) hade börjat läcka och att sånt inte går att laga, bara byta ut. Och OM försäkringsbolaget tar notan är självrisken mellan 5-7000 kronor och om dom anser att det är ”slitage” så får vi coppa hela skiten själva på kanske 12000? Så minst 12000 kronor och max 19000. BILJÄVEL!

Och sen, SEN! Jag hade missat att jag närmade mig taket på RUT (jag vet, buhu stackars mig) så när vi flyttade täckte mitt RUT-avdrag futtiga 316 av ca 13000 kronor i avdrag så vi fick en faktura på resten. Så jag svarade med vändande mail 23 januari när vi fick reda på det att dom kunde byta till Andreas personnummer och ta det på honom istället (helt ok enligt Skatteverket). Sen svarade dom inte på det mailet. Inte heller på uppföljningsmailet jag skickade. Så jag skickade ett tredje mail förra veckan där jag frågade hur det gick (mycket tillmötesgående och trevligt för övrigt) och fick svar från fakturapersonen att hon hade skickat ärendet vidare till ansvarig hos flyttföretaget 2 gånger men att hon skulle se vad hon kunde göra själv. Idag fick vi svar från Skatteverket att avdraget nekas pga skulle ha efterfrågats innan 31 januari. Alltså 7 dagar efter mitt första mail. Så nu måste vi betala 13000 kronor pga slarv från min sida och jävla nonchalans från deras.

Trettiotusen kronor på SKITGREJER. Jag är så jävla less. Och arg. Och jag tänkte skriva fattig men det är verkligen ett hån mot alla som faktiskt lever under jobbiga ekonomiska förhållanden. Jag hade bara hellre sluppit dom här jävla bajsfakturorna och sparat pengarna till roligare grejer.

Åh, gud livet. Åkte till jobbet i måndags. Hann knappt ens öppna datorn innan Andreas ringde och kallade hem mig pga apatiskt barn med jättehög feber. Det är ju alltid läskigt när ens lilla pratiga pluttegull knappt svarar på tilltal och mest bara ligger och flämtar framför ryska sånger på youtube. Jag var hemma igår också. ”Jobbade” men jag tror jag måste ta ledigt i efterhand för helt seriöst fick jag cirka ett mail författat mellan alla MAMMAAAA!! Idag gjorde jag det här: lämnade in bil på service 8.00. Jobbade 8.30-11.00. Hade coachning i Friday Labs 11.01-12.25. Gick och köpte lunch 12.30-12.40. Åt lunch framför datorn. Jobbade 11.40-16.25 med avbrott för samtal från bilverkstan som berättade att vi måste laga bilen för minst 7 och max 20 tusen (HEL-VE-TES jävla skitbil!). Hämtade bilen 16.50. Åkte hem och var hemma 17.10. Gick in, hälsade på barnen och Andreas. Sa hejdå till Andreas som ute ikväll. Lagade mat åt två barn. Ett barn åt, det andra satt bara och gnällde och såg hängigare och hängigare ut. Gick upp och satte på lillbarn pyjamas, borstade tänder, gav storbarn astmamedicin och alvedon och en ipad. Nattade lillbarnet, gick ut till soffan och bytte till pyjamas på storbarn SOM SOMNADE MID-PYJAMASBYTE! The fuck?! Fick gå in och lägga henne i sängen bara? Nu kollar jag på Masterchef och sitter ner ifred för första jävla gången sen kvart över sex imorse.

Jämställdheten - så tänker vi 3.0

Innan Ellen föddes fyllde jag i en jämställdhetslista och sen fyllde jag i den igen nåt år senare och så kom jag på det imorse och tänkte att det kanske kunde vara kul att fylla i den nu när vi har två barn också? För det är liksom ingen walk in the park att vara jämställda. Ibland känns det som ett heltidsjobb i sig att försöka göra grejer lika mycket och med två barn är det ju inte direkt som att den andra personen ligger på soffan och latar sig. Den är ju ganska ofta istället engagerad i barnen under tiden. Jag är på riktigt orolig för hur det ska bli nu när Nils ska börja förskola och vi ska jobba bägge två. Kanske mest av allt för att jag ska fortsätta jobba 80% för att vi ska kunna få ner timmarna på förskolan och för att jag känner att jag inte får nån tid med barnen annars. Och för att Andreas typ har jobbat 6 månader på sitt jobb innan han gick på föräldraledighet och han känner att han behöver jobba heltid i början. Så fram till och med sommaren kör vi 80%/100% och sen får vi väl utvärdera i höst hur vi ska göra med arbetstider. Jag tycker det känns kämpigt även med 20% ledigt och är mest MEN HUR FAN GÖR FOLK?!! så det blir exciting times här framöver känner jag. Aja, ok nu kör vi!

BEBISNÄTTER:
Andreas är ju fortfarande föräldraledig och Nils är barnet som fortfarande vaknar varje natt så han är 6 nätter av 7 (eller mer) Andreas ansvar. Ibland är det en win och ibland är det jobbigare att ha ansvar för Ellen. Hon vaknar inte varje natt men om hon vaknar kan hon vara rätt jobbig så vi får gå ut och sova i gästrummet för att hon inte ska väcka Nils. Innan hösten kom och jag började jobba igen hade jag kanske tagit 90% av nätterna med Nils, men då tog Andreas istället Ellen som också vaknade nån gång per natt så nä, men med två täta ungar känns det som att det inte finns nån annan uppdelning än en var och det är ju svårt att bli mer jämställda än så?Jämställdhetsbedömning: 10/10

NATTNINGAR:Vi delar. Nu kör vi oftast varannan kväll med varannat barn, men Andreas har fortfarande lite övervikt åt att natta Ellen och jag nattar oftare Nils. Dels för att jag tycker att det är så himla lugnande att natta ett barn som dricker välling i knät och somnar och för att han är minst och jag fortfarande känner mer saknad efter honom på dagarna än Ellen och dels för att Ellen tar längre tid och är krångligare och jag blir irriterad och trött. Så om jag har haft en jobbig dag så nattar Andreas Ellen. Det är ju fortfarande 50/50 eftersom bägge nattar något barn men Andreas tar ju det jobbiga oftare såJämställdhetsbedömning: 9/10

FÖRSKOLA:Under första året körde vi att Andreas lämnade innan jobbet och jag hämtade på eftermiddagen. Sen efter sommaren när jag började jobba och Andreas vara hemma så bytte vi så jag lämnade varje morgon och han hämtade. Sen vi flyttade till huset (men ändå har kvar samma förskola) så lämnar jag varje morgon eftersom jag ska in till jobbet och sen hämtar Andreas måndagar och tisdagar kl 15 och jag onsdagar och torsdagar kl 16. Ibland hämtar Andreas även onsdag eller torsdag men ofta ska jag ändå gå hem vid 16.30 så då kan jag lika gärna jobba det sista hemifrån. Att vi inte kör 50/50 här är för att Andreas är hemma med Nils i förorten och jag ändå ska in och hämtningarna är för att jag vill hinna vara lite med Ellen och det är mysigt att hämta. Plus Andreas slipper ta sig in till stan med Nils för att hämta. Inte jämställt som i 50/50 men Andreas är ju med Nils samtidigt så jag tycker ändå att det känns rättvist. När Nils är inskolad kommer jag lämna 3 dagar i veckan och hämta 4 och då blir det ju verkligen inte lika men där har jag ju gått ner i tid för att vi ska kunna få ner tiderna till 8.30-15 för Nils så det är ju ett aktivt beslut.
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (för nu)

VAB:Vi har ju fortfarande aldrig vabbat eftersom någon alltid har varit föräldraledig, men jag kan inte tänka mig nåt annat än att vi delar. Varannan dag/gång med hänsyn till eventuella jobbcommitments typ.Jämställdhetsbedömning: N/A

STÄD:Med två barn städar man ju konstant känns det som. Men städ-städ gör vår städerska på måndagar och däremellan håller vi efter. Andreas plockar mycket mer än mig, men han är ju också hemma. Jag tror i och för sig att vi kommer fortsätta köra på att plock är hans ansvarsområde för annars kommer allting hamna på mig när jobb/förskola-köret sätter igång. Jag torkar kanske vid behov av toaletterna oftare än vad han gör, men som sagt: städerska varje vecka. 
Jämställdhetsbedömning: 7/10

MAT & DISK:Hmm, vi kör ju fortfarande på att den som lagar mat slipper städa efteråt men det är klart att det blir lite mer flytande beroende på hur sent vi äter, hur trötta barnen är och vem som ska lägga vem. Vi plockar alltid undan och diskar direkt efter maten förresten. Nu hjälps vi åt också för nu ligger köket liksom mitt i nedervåningen så man är ju delaktig i allt på ett annat sätt än när köket låg i en separat del av lägenheten. Jag plockar ur diskmaskinen på morgonen om jag hinner, men oftast är det nog Andreas. Jag är den som planerar maten, har koll på skafferiet och lägger mathem-ordern för veckan. Jag kanske också lagar 70% av all mat, men nu är det oftast för att jag tycker att det är roligt och avkopplande. Plus den som inte lagar mat måste underhålla trötta, hungriga barn så att vara den som lagar mat är liksom inte ett straff. Igen, det här är ju en springande punkt i Det Nya Livet som kommer här i slutet av februari. För om jag hämtar barn 4 dagar i veckan och Andreas ska jobba heltid och kommer komma hem sent en dag och typ runt 6 övriga dagar så känns det som att all matlagning kommer hamna på mig SAMTIDIGT som jag ska underhålla trötta och hungriga barn. Oh the joy. Jämställdhetsbedömning: 6/10 (mest pga att planeringen hamnar på mig)

TVÄTT:Jag tvättar fan 75% av våra grejer. Det är inte att Andreas aldrig tvättar, men han kör typ en maskin åt gången på ungefär det som ligger högst upp i korgen medan jag är mer en ok nu ska vi tvätta *rullar upp ärmarna* och tömmer tvättkorgen genom bättre planering och snabbare takt. Idiotiskt med tanke på att han är hemma och jag jobbar men så är det. Jämställdhetsbedömning: 3/10.

RÄKNINGAR/RÄNTOR/EKONOMI:Vi har gemensam ekonomi så alla pengar in är allas pengar. Sen tar vi en (samma) summa var varje månad och för över till eget konto för nöjen blabla, men i övrigt är allt lika. Nu har ju vi barn tillsammans och lever tillsammans och har relativt lika lönenivå så det är ingen jätteuppoffring när bägge jobbar heltid, men jag KAN INTE FÖRSTÅ folk som inte splittar på pengarna vid föräldraledighet. Som om den som jobbar "har rätt" till mer pengar för att den jobbar? Det är väl för fan bägges barn som den andra är hemma med och den personen tjänar ju lite/inga pengar PÅ GRUND AV ATT NÅGON MÅSTE VARA HEMMA MED DET GEMENSAMMA BARNET. Plus ganska ofta får ju den jobbande föräldern karriärmöjligheter PÅ GRUND AV att den får jobba medan någon annan drar lasset hemmavid. Det är verkligen en av mina stora ilskekällor med folk (män) som tycker att dom har rätt att behålla "sina" pengar medan deras partner tar hand om barn och kanske går ner i tid osv. Som om JAG skulle behöva lida för att jag går ner i tid för att vår ettåring ska slippa gå på förskola jättelånga dagar? Gah! I övrigt är det jag som har hand om alla ekonomigrejer. Jag betalar räkningar (ok, Andreas kanske lägger in nån om han öppnar posten och han kan godkänna e-räkningar), har koll på våra lån, försäkringar osv. Vi sparar samma summor varje månad till oss själva, pension och barnen så det är väl iallafall samma lika. 
Jämställdhetsbedömning: 8/10 (jag gör "jobbet" men det är inte speciellt tidskrävande under en månad och pengamässigt är vi 100% jämställda)

ÖVRIGT:Vi har delat i princip helt lika på bägge föräldraledigheterna, bara lite olika set-ups för olika barn. Kläder och skor köper vi oftast tillsammans men han har lika mycket koll på vad som behövs som vad jag har. Andreas leker mycket mer med barnen än vad jag gör och jag får betydligt fler sovmornar och stunder under helgerna när han går ut med barnen en stund så jag får vara ifred. Jag är också ute oftare än vad han är (även om det nästan är obefintligt där också). I gengäld är fan 100% av ansvaret för det gemensamma känslolivet vilket driver mig till vansinne stundtals och stundtals mest bara gör mig helt gah, män!-matt. Andreas gör nästan alla (i mina ögon) tråkiga grejer. Han går ut med soporna, skottar snö, vattnar blommor (oftare än mig iallafall), bär kartonger, skruvar ihop ikeaprylar och sånt. Bilen är nog samma lika. Jag tankar nästan alltid pga har bilen oftare, men han städar ur den och dammsuger och sånt. Han är ansvarig för att boka service och besiktiga. Förra året tog vi bilen till däckbyte varsin gång, men att köra in i ett garage en gång i halvåret är ju inte direkt skitjobbigt. Jag gör allt pill hemma. Jag köper blommor och byter kuddöverdrag och liksom fixar. Vi bestämmer stora inköp tillsammans men alternativen kommer oftast från mig liksom layoutförslagen. Jag kan störa mig på att han aldrig nånsin har tömt en vas med gamla blommor men å andra sidan får jag ju fria händer att köpa allt sånt så mja nä, inte så sur över det egentligen. Vi är bägge två ansvariga för att träffa respektive grundfamiljer och köper presenter osv till "våra" kompisar och deras barn vid kalas och liknande. Jag upplever att vi i grunden vill hjälpas åt med det mesta faktiskt. Jämställdhetsbedömning: 7.5/10

Total jämställdhetsbedömning: 58.5/0 dvs 73% jämställt. Det är inte hundra procent, det är det inte, men det viktar åt olika håll i olika frågor så vi kan väl säga 80% jämt. Det är nog ungefär så det känns också. Hur många procent får ni?

Tips på snabb mat

Det är fredag så jag är hemma. Just nu är jag ensam med barnen. Ett sover och ett annat ville visst inte sova så hon kollar på ipad i soffan. Pga lite halvkass planering och förberedelse inför inskolningsschema (mat/sov) för Nils så åt barnen rester och jag tänkte äta när dom sov. Men ja, tji fick jag men hunger är ju hunger liksom. För såna dagar är det ju bra med lite halvförberedda grejer och slattar. Jag har färdigrostade frön i en burk på diskbänken som jag brukar fylla på när jag ändå är i köket och ska steka nåt. Att värma upp pannan med att skopa runt lite frön några minuter är ju inte skitjobbigt liksom. Sen kan man ha dom som snacks eller topping till soppor eller müslis eller gröt eller sallader eller pastor eller whatever. Mkt smidigt. Jallefall. Här kommer ”recept” på pasta med broccoli, fusksås och rostade frön.

Koka upp pastavatten. Koka samtidigt upp en liten kastrull med lite vatten bredvid. Medan vattnet kokar upp: lokalisera nån fryst eller färsk grönsak typ broccoli, ärtor, blomkål. Häll pastan i pastavattnet när det kokar. Häll i grönsaken i den andra kastrullen och koka tills den är klar. Brukar ta några minuter bara. Finriv under tiden en näve (ca 1 dl?) ost och ta fram smör och nån grädde/creme fraiche. Häll grönsakerna i ett durkslag och låt dom ligga kvar. Häll pastan över grönsakerna i samma durkslag när pastan är klar och häll sen tillbaka hela alltet i pastakastrullen. I med en klick smör och en slatt grädde och den rivna osten. Rör, rör, rör, rör. Lägg upp på tallrik och hiva över en näve frön.

Min pasta hade 10 min koktid och vattnet kanske tog 3 minuter att koka upp plus en minuts smör/ost/grädd-kladdande. Så middag på 16 minuter. Vegetarisk (vegansk om du istället kör havregrädde och näringsjäst eller smulad buljong), relativt balanserad och jävligt god.

Jag ber om ursäkt om jag är jobbig när jag ber om ursäkt

Har ni tänkt på hur ofta ni ursäktar er själva eller ert beteende? Jag försöker sluta med det onödiga beteendet och får på riktigt backa mig själv minst en handfull gånger varje dag. Oftast sker det när jag ska maila, men det är inte ett helt ovanligt beteende för mig in person heller. Nu var det väldigt längesen, alltså vi pratar kanske 20..10?, som jag bestämde mig för att sluta skämta på min egen bekostnad hela jävla tiden och det har verkligen blivit bättre (passus: alltså folk utan självdistans och humor i densamma är ju svintråkiga, men att hela tiden förminska sig själv och ens känslor och tankar och handlingar på nåt clownigt sätt är fan inte bra för nån) men tydligen sitter mitt ursäktande beteende fortfarande djupt därinne. Jag vet att det inte bara är jag som börjar mail med jag ber om ursäkt för sent svar när mailet kom eftermiddagen innan och det är det första jag svarar på på morgonen (ok, har slutat med sånt men det HAR hänt). Eller som nu, jag har skickat mina två första mail till vår AD och dom ÄR vettiga och jag TYCKER att det är bra att börja med just det/se till att det finns med och ändå börjar jag mailet med: Jag hoppas att känns okej för dig att... och jag försöker strukturera upp det... MEN FÖRHELVETE LINN! Vadå, jag hoppas att blablabla. Vi (jag) är uppdragsgivare och om jag vill ha projektet specat på det sättet så ska jag väl för fan inte be om ursäkt för det? Vilken man skulle nånsin skriva ett mail där dom ska skicka en specifikation/brief och samtidigt lite hoppas på att den andra också kanske tycker att det känns bra kanske lite eller? Gawd, det är så tröttsamt. Nu kanske jag ska slänga in ytterligare en brasklapp om att jag absolut tror på god stämning och att det är viktigt att checka så ens budskap går fram och att andras input är skitviktig, för det tycker jag ju. Jag har inte meglomani. Nu rättade jag mig själv och tog bort fjanteriet och ersatte det med ett plain (typ) här kommer designspecen från utvecklaren och här är ett stylesheet jag tycker vi ska använda. Kolla på det och hör av dig så kan vi stämma av på telefon hur vi ska lägga upp det framåt. Jag skrev ju mer än det så tonen generellt i mailet är trevligt, men varför ska vi hålla på och använda tio tusen ursäktande ord eller meningar för att...vadå? Alltså egentligen? Varför är vi så rädda för att skriva det vi vill? Varför skulle vår vilja eller erfarenhet inte duga? En sak som har blivit mer tydlig för mig ju mer jag censurerar den delen av mig själv är att jag på ett sätt oftast skapar situationer av något som kanske skulle ha passerat obemärkt. Om vi tar det här ursäkta sent svar-grejen som exempel. Förmodligen sitter ju inte mottagaren och har hängt upp hela sitt liv på att jag ska svara just precis samma minut som hen skickar mailet. Så när jag ber om ursäkt för att jag inte har svarat så pekar jag ju också på att det kanske borde ha förväntats att jag skulle ha svarat tidigare. Jag har helt slutat skriva det alls faktiskt. Inte ens när det är två dagar sent skriver jag det och folk verkar precis lika glada som innan. Inget mer ja nu när du säger det så... Det här strykandet av försiktiga formuleringar öppnar ju heller inte för diskussioner där det egentligen inte borde vara några heller. Som i det här fallet. Att vi ska ha t ex ett stylesheet (specifikation på t ex teckensnitt, färgkoder, storlek på headers för att utvecklaren snabbare ska kunna koda/allt ska se enhetligt ut) är i det här fallet ingen diskussion egentligen. Om vår AD skulle tycka att jag är jobbig (i det här fallet vet jag att han håller med för vi har redan diskuterat det) so be it. Jag betalar för timmarna och jag har gjort bedömningen att det kommer löna sig i slutändan. Det ska jag inte be om ursäkt för. Jag ska inte heller gardera ett felbeslut genom att ifrågasätta huruvida jag har kompetens nog att göra den bedömningen in the first place, för 1) det har jag egentligen och 2) om det blir fel kan det lika gärna bero på 1000 andra samverkande faktorer.

Ok, nu ska jag fortsätta med nästa mail som jag också kommer redigera på fem ställen innan jag skickar det pga kan inte leva som jag lär i första steget. Än.

Sämst på att jobba hemma

Jag ska jobba hemma idag för vattnet på kontoret är avstängt och vårt nya kontor får tydligen golv idag så där får man inte ens gå in. Det finns INGENTING jag är så dålig på som att jobba hemifrån. Där andra ba åh men jag får så mycket gjort när jag får vara ifred är jag mer åh! titta, jag ska bara slänga i en tvätt plocka ur diskmaskinen rensa leksakslå-nämen den här ska ju vara där uppe och kanske lika bra att jag sorterar barnleksakerna är jag inte värd en kaffe ändå? jag har ju ändå öppnat mailen. Till saken hör väl också att jag ska göra nånting som visserligen är jättekul, men också väldigt utanför min nuvarande comfort zone. Jag ska skicka en designspec till vår AD för vår nya web och det var liksom åtta år sen jag gjorde sånt senast, och då var jag en newbie och hade inte så mycket att göra med just designen. Alltså jag vet vad jag ska göra men jag har ingen bra turordning eller priolista. Om vi jämför med t ex när jag gör bokslut och vet exakt vilken ordning allt ska göras och ungefär hur lång tid saker tar, var problemen brukar dyka upp och vad som är extra tråkigt. Där kan jag mer bara böja ner huvudet och köra men här är det för det första kreativt och mer ramlöst och för det andra som sagt inte mitt vardagsgame. Så nu sitter jag här i sovtofs, en gammal gravidklänning i nåt jerseymaterial utan BH och ett stort glas halvkallt kaffe och prokrastinerar istället. Jag kanske ska börja med att gå och sätta på mig en BH, borsta tänderna och liksom bli mer en människa och sen kladda upp på ett papper vad jag ska göra och vad som ska vara med och köra därifrån? Så sjukt också att jag helt slarvar bort tiden som Nils sover med att blogga och typ stirra rakt fram. Det kommer INTE bli lättare att jobba när han vaknar även om han är Andreas ansvar. Så trött på mig själv nu.

Svar på frågor 5 - om belysning

Emma sa...

Så bra! På tal om något helt annat så önskar jag ett belysningsinlägg. Jag har sett bilder på din insta och ert hem ser ut att vara perfekt ljussatt... så nu behöver jag inspiration kring det här för jag hatar alla mina lampor.

Ja, nu orkar jag inte hålla på och hålla på igen så nu kanske det blir knasigt teckensnitt/storlek men vi får leva med det. 

Ja du Emma, det här var ju himla intressant eftersom jag kan ungefär ingenting om belysning. Eller jag har läst i en bok nån gång att varje rum ska ha sju olika ljuskällor för "perfekt" belysning. Jag väljer att tolka det som större rum för om vårt barnrum på 10 kvadrat skulle ha 7 ljuskällor hade det ju inte fått plats med så mycket mer liksom. Sju har jag heller aldrig lyckats nå upp till eftersom det är en rätt så sjuk mängd lampor, men om mitt snittal innan har varit en så har riktlinjen sju dragit upp antal lampor till säg tre per rum? 

Jag tänker så här (och när jag säger behöver menar jag givetvis inte att ALLA måste ha det så, men att jag tycker att det är nice ok? Ok.) : Varje rum behöver allmänbelysning. Alltså sånt som gör att man ser saker. Typ en plafond (platt lampskärm som sitter mot taket) eller nån spotskena eller nåt annat som ger rätt starkt och rätt spritt ljus. Tänk att du vill kunna se nog att dammsuga och liksom städa ordentligt. GUD vilken tråkig mening, true though tyvärr. Sån belysning är ju också rätt gött att smacka på så här i mordor-tider när naturligt ljus är mer naturligt what? för att inte helt tappa det och gå in i en vinterdepression. Vi har en plafond i hallen, inbyggda spottar i taket i köket samt under köksskåpen och en stor (skitful) spotskena i taket tvärs över vardagsrummet. På ovanvåningen har vi en plafond precis när man kommit upp för trappan, vid dörrarna till två sovrum. Sen har vi en rislampa i taket i vardagsrummet uppe som också ger ett bra spritt ljus men inte lika stickigt och starkt. Nu vill jag verkligen slå ett slag för Ikeas plafond Nymåne för 400 kronor och Ikeas tre-spots-skena Tross för blygsamma 80 kronor. Dom är enkla att sätta upp, kostar inte så mycket men ger väldigt bra ljus. Rislampor är ju som sagt också sköna i och med att dom har ett spritt ljussken men utan att bli så där stickiga i ögonen som spottar kan bli om man råkar stå på fel ställe. Vi har en från Bauhaus och en från Åhléns och dom lampskärmarna kostar sällan mer än 2-300 kronor. Sen kan man köpa nån fin sladd på typ Granit, Lagerhaus, Ikea, Designtorget eller liknande om man vill att den ska hänga lite snyggare än i en vit plastsladd vilket for the record heller inte kostar designpengar, samtidigt som dom passar till det mesta och är fina. Vem vill inte ha lite vita mjuka bollar i taket liksom?

Ska vi ta hängande taklampor nu? Alltså över bord där man sitter och äter är det ju trevligt att kunna belysa lite mer nedåt och inte så spritt, dvs på maten och inte i ögonen på folk. Dels kanske man vill kunna släcka ner i köket för att slippa se stöket efter matlagningen när man äter men samtidigt se maten och dels kan man ju se det som ett sätt att skapa en plats i rummet. Här hänger det en lampa och lyser upp t ex vardagsrumsbordet så det syns lite bättre men också för att visa på att här är det en egen hörna, if that makes sense? Plus lampor kan ju vara jättefina i sig och vara en inredningsdetalj. Det finns tydligen en riktlinje om att (hängande) lampor ska hänga 60 cm över bordet för bäst ljussättning och vi har följt det i nya huset och ja, men det funkar. Så jag rekommenderar det riktmärket. Vi tittade faktiskt jättemycket på det här med hur ljuset föll när vi valde kökslampa. Jag gissar att det finns en anledning till att t ex Bumling och Louis Paulsens PH-lampa har blivit klassiker; bägge har tydligt nedåtriktat ljus. Vi valde till slut en Flowerpot VP2 på grund av samma grej, att den lyser nedåt. Och att vi tycker den är snygg. Vi har en likadan fast den mindre modellen över soffbordet också, men den köpte vi bara för att den är fin och sen hittade vi en plats. Nåväl, nog om mig. Sen finns det ju taklampor som man har mer som en inredningsdetalj än för faktiskt funktion. Jag tänker på sånt som skapar lite höjd i rummet men kanske inte ger toppenljus. Vi har en sån där bastlampa från Ikea som man ser i typ varannan hemnet-annons och den är ju superfin, men fan jag blir helt åksjuk när den är påslagen för hela väggarna blir helt prickiga av ljusmönstret. Men den är ju fin och gör att man höjer blicken lite i sovrummet där allt annat ju oftast är i typ knähöjd.

Sist tänker jag på detaljbelysning. Det kanske är en bordslampa eller en pendel i fönstret eller mormors gamla tvåarmade klockskärmade golvlampa i ett hörn. Det kan vara en spot riktad mot en tavla eller en sektion i bokhyllan eller kanske uppåt mot ett hörn för att bredda rummet. Jag tänker att den sortens belysning fyller funktionen av att ge ögat vilopunkter. Antingen för att man vill ge extra tyngd åt nånting (spot på tavla) eller kanske för att lura ögat att tro att rummet är bredare eller taket högre (uppåt/i ett hörn) eller bara för mysbelysning. Att ha några såna småpunkter kanske räcker på kvällen när man vill mysa lite? Då behöver vi inte full blast från en taklampa utan kanske lite mer vilsamt och mjukt. 

Om min telefon är medgörlig kan jag försöka posta lite bilder härifrån senare. Jag kan absolut ingenting om ljusfärg och ljusstyrka och kelvin eller watt eller whatever, men jag tänker som ovan i val av belysning iallafall.

Om lön

Jag hade mitt lönesamtal idag. Det var cirka 4 år sen förra gången, no joke. Ja, det är förfärligt på ett sätt men också jag jobbar på ett litet bolag som inte går med vinst och min ingångslön var konkurrenskraftig när jag började som första person in 2013. Alltså konkurrenskraftig för mig, inte företaget. Dom köpte en dyrare anställd men fick å andra sidan mig så ja, win win typ. Jallefall, för ett tag sen kände jag att näe men nu får det faktiskt räcka. Nu måste vi prata lite här va och eftersom min chef är en fullt normal, kompetent person höll hen med. Vi hade ju fråga ekonomitanten för några år sen om ni kommer ihåg? Där gick jag ju igenom lite grejer som jag tycker är viktigt vid en löneförhandling men in short: var förberedd, kolla din egen arbetsinsats vs överenskommen och titta även på alternativtill rena pengar. På samtliga mina tidigare lönerevisioner har jag kunnat peka på skillnader i arbetsinsats jämfört med arbetsbeskrivning, tydliga förbättringar osv men det knasiga den här gången var att jag under de senaste 4 åren inte direkt har gjort någon förflyttning i arbetsinsats och även om jag tar mer ansvar nu vet jag att min chef tycker att det är så självklart så hen tror det har varit möjligt hela tiden (vi är inte 100% ense där). Dom senaste 3 åren har jag varit föräldraledig 1,5 år på heltid och 6 månader på halvtid och nu jobbar jag 80% så mja, alltså jag gör ju inte mer än tidigare. Jag gör smartare och bättre men effekten kommer inte slå förrän tidigast om typ fyra-fem månader. Mitt utgångsläge idag var alltså egentligen att tro på min framtida förmåga och mitt eget värde samt min chefs tilltro till detsamma. Och också slå an liiiiiiite på dåliga samvete-strängen för utebliven löneökning.

Jag vet ju att vi fortfarande inte går med vinst och jag pratade också med Andreas om vad som är viktigast för oss som familj: pengar eller tid och vi kom väl fram till att tid är bättre egentligen. Förutom på en punkt: jag har haft ett löfte om tjänstepension men ingen påskriven lösning. Det känns oerhört dumt och viktigt att korrigera. Jag satte mig iallafall och räknade lite och kom fran till att jag skulle vara nöjd med en inflationsindexerad löneförhöjning (i praktiken ”samma” lön som innan i köpkraft pga inflation (prishöjning)), retroaktiv pension och såklart månadsvisa pensionsavsättningar framöver. Och som plåster på lönesåret tänkte jag att det ju är lättare att få igenom två veckors retroaktiv extra semester än säg 30 000 kronor cash.

Mitt mål var alltså:
5% löneförhöjning (SCBs inflationsstatistik-avrundat)
Retroaktiv tjänstepension från januari 2015 samt framåt
2 veckors extra semester

Och eftersom jag är ganska övertygande (och egentligen rimliga krav ju) och eftersom min chef är vettig, som sagt, så fick jag igenom alltihop. Fan, jag har gått och grämt mig över det här med lön och att jobba i ett litet bolag och blabla, men jag vet ju att jag hade sagt till vemsomhelst annan att budget inte är ditt ansvar utan företagets vilket till sist var det som knuffade mig till att ta tag i mötet. För jag är ju värd det. Och nu känner jag mig superpepp på att ta tag i jobbet och jag känner mig uppskattad och och och. SÅ glad att det gick bra. Nu ska jag sova.

Onödiga surdegar

Igår började jag på Peppes Friday Lab. Jag såg för ett par veckor sen att det fanns platser över och fick ett litet infall och bokade. Nästa vecka ska jag ha utvecklings-/lönesamtal med min chef och jag tänkte sälja in idén att jobbet ska betala då (håll tummarna) men om inte så är jag fan värd en liten investering känner jag. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva för jag vill säga så himla mycket så vi kanske bara ska köra lite ostrukturerat babbel? En sak som slog mig igår under en övning var hur jag blev väldigt känslomässigt påverkad och att jag inte landade förrän efter jag hade kommit hem, ätit micrad soppmiddag, dansat kvällsdansen (hela familjen dansar i vardagsrummet till dagens låt), klätt av och på barn pyjamas, borstat tänder och läst saga. Inte förrän jag satt i vårt mörka sovrum med Nils i famnen och tvingade mig själv att lyssna till hans andetag när han drack mjölk och kände hans tyngd i min famn och hans mjuka hud mot mina läppar kunde jag grounda mig till nuet och lugna ner kroppen. Ända sedan "nästan-väggen" 2012-2013 får jag rätt starka fysiska reaktioner på jobbiga känslor. Jag har visserligen alltid varit typen som har rodnat vid föredrag, halsen har stockat sig vid utvecklingssamtal och jag har väl aldrig grälat utan tårar, men nu för tiden får jag bzzzzzzt i huvudet och hjärtklappning vid plötsliga känsloutbrott. Ni som har haft högt blodtryck kanske känner igen er i uppivarv-känslan? Grejen är att jag verkligen inte väntade mig det igår. Min tanke med att söka Friday Lab var att få hjälp med lite livsriktning i brist på bättre ord. Jag tänkte mig lite hjälp att bena ut vad fan det är jag vill här i livet och vad jag ska göra med min karriär ("karriär") och hitta nån form av work-life-balance och nej, men kanske bli lite inspirerad. Jag hade INTE tänkt att det skulle sätta igång en massa existentiella tankar och ganska snabbt tydliggöra att det jag saknar right here, right now snarare är tid för MIG privat. Istället för work-life balance skulle jag behöva hitta nån form av mom-life-balance. Och anledningen till ångesten som svepte in igår är väl kanske att just det är en av mina nämen jag låtsas att det regnar och tänker inte på det-ångestar: jag är en kass kompis. Och här kan vi rada upp en hela länga mer eller mindre godtagbara anledningar och orsaker som motsäger det, men för mig, i mina känslor, KÄNNER jag att jag inte är en lika bra kompis som jag vill vara.

Jag lyssnade för övrigt på Lina Thomsgårds psykolog-podcast Dumma Människor häromdagen och ett avsnitt handlade extremt förkortat om nåt som kallas kognitiv dissonans. Det är när ens känslor och agerande inte stämmer överens och den krocken framkallar obehag hos människan. Det i sig är väl värt ett eget blogginlägg men för nu så nöjer jag mig med att säga att just det begreppet stämmer extremt bra in på hur jag känner/agerar när det gäller vänskap och mina kompisar. Jag tänker och vill vara en bra kompis, men jag svarar liksom knappt på sms och skickar då verkligen inga egna.

Inte. Så. Trevligt.

Iallafall, under en övning igår blev det iallafall väldigt tydligt för mig att det jag saknar i mitt liv är just ett eget liv och framförallt en finare och bättre relation med dom jag bryr mig om. En närvarande relation kanske jag ska säga? Och jag VET ju det och det var ju inte newsbreaking i sig, men det blev liksom satt på print igår och då kom väl ångestmolnet svepande direkt. Varför har jag inte gjort nåt åt det? Varför prioriterar jag inte mina vänner? Varför blablabla. Innan nån håller upp handen och ba men det är ju inte speciellt konstruktivt att tänka så så nej, jag vet. Men jag tänker att det är rätt bra för oss att löpa den linan ut, låta känslorna storma lite och vara i ångesten en stund tills det värsta ebbar av. SEN kan man vara konstruktiv. Jag tänker nämligen att just dom känslorna också hjälper till att flytta prioriteringar. Att få känna exakt hur viktigt det faktiskt verkar vara när jag slutar trycka bort det och låtsas som ingenting. Och okej, nu återkommer jag till podavsnittet ovan (Så gör du fienden till vän (Benjamin Franklin-effekten)) där psykologen Björn Hedensjö avslutade avsnittet med att berätta om en övning han gör med sina klienter kring just kognitiv dissonans. Han sa att han brukar be personen tänka sig livet som ett tåg där ens agerande/handlingar är loket och sen kan tåget ha ett par vagnar med känslor och tankar. Kontentan av övningen är att ens agerande drar med sig känslor och tankar i mycket högre utsträckning än det omvända och att hjärnan är konstruerad till att korrigera känslor efter händelser. T ex om någon är hundrädd så kommer det inte hjälpa att försöka övertala den personen att inte känna så. Därför används t ex KBT där personen utsätts för hundar och slutligen sitter och klappar en hund. Just det agerandet menar han (och forskning) i sig självt korrigerar känslan och tankarna kring just hundar. Här sitter jag och klappar en hund och det är ju ganska mysigt alltså är hundar mysiga. Typ så. Om vi går tillbaka till min ångest och mitt obehag inför situationen jag har satt mig i så kände jag lite att nämen vad FAN. Nu ska jag fan följa det där själv också. Så imorse skickade jag ett sms till en kompis som jag verkligen tänker jättemycket på men som jag inte har träffat på alldeles alldeles för länge och som jag har skjutit på att höra av mig till just för att vi inte har träffats på så länge och kanske är det jobbigt och hon kanske inte gillar mig längre och yadayada. Vilket är fullt möjligt att hon visst det känner, men det blir ju inte bättre av att jag skjuter det hela framför mig?

Ja, just det, jag bråkade såklart med Andreas igår också (given) så vi sov i olika sovrum inatt och träffades kanske 5 minuter imorse när jag lämnade över Nils för att jag skulle åka till jobbet. Så om känslan är frihet och härlighet amen? Nej. Men jag känner mig nöjd över att äntligen ha tagit tag i saker som ger mig ångest. Okej, nu måste jag jobba. Kan inte ni berätta (anonymt eller inte) över grejerna ni har ångest över så kanske vi kan peppa varandra?

Ögonblick

Imorse vaknade jag till av Ellen som hoppfnittrade och klappade mig på kinden och sa det är dags att gå upp nu lilla mamma! Men Andreas frågade igår om jag ville ha sovmorgon så jag frågade om hon kanske inte kunde tänka sig att vara lite med pappa så jag kunde få sova och HÖR OCH HÄPNA så gick hon med på det utan krusiduller och stängde till och med dörren efter sig. 09.24 vaknade jag och kollade telefonen, helt mör av sömn. Barnen stormade in och tjöt av lycka och kramades och pussades och var allmänt ljuvliga. Sen gick jag ner och gjorde en Full English Breakfast, bakade tomater, hashbrowns och hela baletten och vid matbordet var det tyst för hela familjen åt. Ingen skrek eller berättade att dom äj lite lessen faktiskt eller hällde ut vatten och min mat var varm och god och kaffet starkt och ähmen fan NYP MIG. Nils hittade sin egen skugga i förmiddagssolen som skiner rakt genom huset och lekte sen tittut med den medan jag satt och bara tittade på ljuvligheten som är ettåringar. Nu lägger Andreas barnen och jag sitter i sovtisha i soffan och har till och med kunnat soffhångla lite med min man för barnen har roat sig, och varandra, själva. Tänker att jag behöver spara att det kan vara så här i minnesboxen att ta fram till sämre tider.

Till exempel igår. Jag kom hem från jobbet och bägge barnen var svintrötta och Nils ville BARA bli buren och Ellen gnällde oavbrutet. Det var jag är ledsen och jag får inte... och ööööuuuhhh NILS TAR MIG. Inget barn åt, trots mutmat och hunger. Både jag och Andreas höll på att krevera av irritation gentemot vårt äldsta barn och när jag ÄNTLIGEN fick upp Ellen och hade mutat i henne en miniavokado och en smoothie och borstat tänderna så kräktes hon över hela sig, hela mig och hela badrummet. Mitt i saneringsprocessen där jag satt på knä i trosor och BH och torkade kräksigt golv ringde Sector Alarm och sa att larmet hade gått i butiken. Ringde chefen samtidigt som jag tvättade håret på Ellen och försökte undvika känslan av undergång. Ellen blev i och för sig både pigg och på jättebra humör i duschen och satt sen och berättade den ena sagan efter den andra för mig och Andreas och sen somnade hon på tre sekunder när jag väl vågade släppa i säng henne utan omedelbar kräksrisk. Jag och Andreas tittade på nån dålig action/doomsday med The Rock och sen fastnade vi i nån form av diskussion/konversation om livets förgänglighet och tiden och livet och saligheten och gick väl och lade oss halv två. Vid fyra vaknade jag av att Ellen klättrade upp i sängen och sa att hon ville ha vatten och blev såklart genast livrädd för mer kräks. Det visade sig vara exakt som hon sa, hon var törstig, och efter att ha flyttat oss till gästrummet och satt på sovmusik så somnade vi (iallafall jag) om. Därav eget sovrum imorse.

Två sidor av så här är föräldraskapet-myntet.

Svar på frågor 4 - om relationer

Mikaela undrar: Jag som älskar relationer vill fråga vilket ditt/dina bästa tips är för att upprätthålla en bra kärleksrelation? Som bonusfråga, vilken är din relationssuperkraft?


Åh, relationer är ju det bästa som finns! Och det svåraste ibland. Fan när jag har varit vansinnig på Andreas och bara känner att vi bråkar om samma jävla grejer hela tiden och sitter och affektgooglar "snabb skilsmässa" och letar treor på hemnet så känns det ju INTE speciellt kul, men då är det på nåt sätt ändå fint att veta att det bara är i just affekt. I den riktiga verkligheten vill jag ju absolut inte skilja mig eller flytta men i stunden, I STUNDEN, gawd vad jag kan känna att nej men det här är fan sista jävla gången NU ORKAR JAG INTE MER. Och då är det ju bra att vi rätt tidigt i vår relation kom överens och tummade på att aldrig nånsin yppa orden "göra slut" i ett gräl för fan det ska inte hänga över en att den andra hotar med att göra slut så fort det inte är hundra eller blir ett gräl. För en dag är det den känslan av att bli lämnad eller kanske bli lämnad eller bli bortprioriterad som hänger kvar, långt efter det egentliga grälet är över för tilliten är ju på ett sätt förstörd. Om en inte i en etablerad relation kan lita på att den andra står kvar när det stormar, vad ska en hålla fast i när det känns jävligt då? Vi har å andra sidan också lovat varandra att berätta så fort det inte känns bra, på riktigt inte bra, så vi kan försöka fixa det tillsammans istället för att potentiellt hamna i en situation där den ena redan har gjort slut i huvudet utan att ens ge den andre en chans. 


Det började ju lite neggigt va? Men å andra sidan, att få känna sig älskad och trygg och veta att den andra är där oavsett är väl ändå rätt basic? Och det är ett av mina tips: hota ALDRIG med att göra slut. Tänk det, googla, hemnetta, ring en kompis och skrik, gör vad du vill men säg för helvete inte dom orden högt om det inte är på riktigt. Det sårar och förstör. 


Sen tror jag, baserat på alla fina, funktionella relationer i min omgivning, att en av grunderna i ett bra förhållande är att vilja den andra allt gott i världen och därför inte jämföra sig eller räkna/mäta/missunna. Nu menar jag INTE att man ska acceptera ett ojämställt förhållande, men om man lever tillsammans med någon som respekterar en och vill ens bästa så kommer den personen VILJA leva jämställt. VILJA ändra sitt beteende för att man ska må bra. Och om man orkar hålla tag i den tanken och lita på att den andra också gör likadant så blir det ju lättare att handskas med men vad fan, nu har jag tvättat typ all tvätt i flera veckor eller men varför går du aldrig ut med soporna? eller men VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA SVÅRT ATT STÄLLA UNDAN DINA JÄVLA SKOR? Det är ju också lite bra att försöka fundera lite på ens egen perfekthet innan man säger grejer som dom ovan. För ok, det är sjukt jävla irriterande att plocka undan dom där jävla skorna hela tiden, men är det kanske inte så att man själv också gör lite irriterande grejer som den andre ändå lever med? (Obs samtliga exempel ovan är direkt ur mitt liv.) Att leva tillsammans med en annan är ju liksom inte att få precis som man själv vill hela tiden, men inte heller att känna att allting är en kompromiss. Kanske är utmaningen att hitta ett liv som bägge vill leva och är lyckliga i? Där man kanske tar lite mer av tvätten men å andra sidan aldrig går ut med soporna? Där den ena måste lära sig att uttala sina känslor och den andra att tänka ett varv till innan den öppnar munnen (också vi). Det är inte lätt för gamla hundar sitter gärna som dom sitter, men det blir ju bättre. Den andra blir gladare och lyckligare och JAG tycker att det i sig borde kännas som en vinst för en själv. Jag har helt ändrat mitt sätt att bråka på grund av vår relation. Jag har tidigare varit en stor skrikmaja. Släng i dörr-maja. Kasta saker i väggen-maja. Och det fungerar inte ALLS med Andreas. Han lyssnar inte på vad jag säger (säger ju heller inte så mycket vettigt på det sättet) och kommer inte ur känslan av ilska/hat och stänger sig helt. Vilket egentligen är 100% förståeligt, men för mig som är uppvuxen i en familj där alla gjorde så och där alla får ilsketoppar så har det varit jättesvårt och känts som en jättegrej att ställa om till att andas, bita ihop och försöka vara konstruktiv och prata om mina känslor istället för att bara gorma. Mitt andra tips kanske blir: bråka, men bråka om sånt som spelar roll och släpp allt annat så du inte går runt och bygger ilska. 


Mitt tredje tips är nog att uppskatta varandra. Precis som det är lätt att samla oförrätter och skälla lite för tidigt så är det också himla lätt att glömma berätta för varandra att småsaker gör en glad. För det går inte att bråka och aldrig också få veta hur glad den andra är att man finns. Om man ska orka över tid så måste ju balansen mellan härligt och ohärligt iallafall vara säg 70/30? Om man i perioder är uppe i 100, härligt grattis hurra osv! Och är det ibland 30/70 så ja, okej trist så är livet det blir bättre. Men mestadels. Ofta blir jag sur på Andreas för jag tycker att jag gör mycket eller att han inte lyssnar eller inte tar initiativ (obs min surhet har inte alltid med verkligheten att göra) och om jag samtidigt får höra vad fint det är här! eller du är snygg, jag älskar dig! så känns alltid det där andra så himla petitessigt? Och om jag säger högt när jag tänker att han är förbannat snygg när jag tänker det, även om det är när han plockar disken, så är klart att han blir glad? Alltså: glöm inte att försöka se allt som är bra och glöm inte heller att säga det till den andra. Fan, vad bra vi har det ändå! Vad lycklig jag är som har allt det här som vi har skapat tillsammans. 


Och hörrni, var inte rädda för känslor! Det är helt okej att vilja skilja sig ibland, bara man också känner att man aldrig i hela livet skulle vilja vara utan det man har. Det är okej att sätta ner foten och säga att man inte mår bra och vill ha en ändring, men kanske be om det snarare än att på förhand ha bestämt exakt hur det SKA vara?


Jag tror att min relationssuperkraft egentligen är kopplat till det här planerandet och analyserandet och grävandet min hjärna alltid sysslar med. Jag är väldigt bra på att se anledningar till beteenden och känslor. Min man säger att jag kan bli manipulerande pga det så det är inte odelat positivt (pga true). Det innebär i praktiken att jag istället för att bara bli vansinnig för nånting kan förstå varför nåt händer/inte händer och därmed anpassa min kommunikation för att möta den andra, stryka lite medhårs för att se till att det jag vill säga faktiskt tas in. Det som är bra är nog att den andra känner sig sedd och mer öppen för att se problemet och det som är negativt är väl just att känslan efteråt kan vara lite men what wait? Vad hände precis? och känna att de är lite som fångade i ett hörn med bara en utväg: min lösning. Men ja, helikopterperspektiv utanför mina omedelbara känslor och en lösning baserad på förståelse typ? 


Vad har ni för relationssuperkrafter?