Döden. Döden döden döden döden döden.

Ingenting har hänt någon jag håller av. Jag vill bara säga det först. Det här inlägget är inte ett inlägg om sorg, men om döden och samhället och hur vi som individer förhåller oss till den. Nu är den ju väldigt tydlig i samhället av uppenbara orsaker. Många dör i förtid och det är såklart jättesorgligt för varj enskild individ och dens närmaste. Jag vill inte att det här ska förminska individers sorg, men jag vill också prata lite om hur vi skyggar så mycket för döden, eller är så ovana vid den i vårt samhälle, att det känns som om folks generella bild är att allt är räddningsbart. Det är ett svårt ämne att klampa runt i och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig för att formulera det jag tänker så det går att förstå, men min grundtanke är väl egentligen det här: livet är döden och döden är livet. Det ena existerar inte utan det andra och varken eller är ett val. Och att det känns lite som att vi är så vana vid tanken att allt går om man vill (den går att diskutera för sig...) och att livet är en stor plan så vi liksom missar att allting faktiskt verkligen inte går att styra. Fast även där är vi ju bra på att styra. 

Jag menar att vi planerar karriärer och träning och sätter upp mål och fixar och går i terapi och underhåller relationer och allt annat för att liksom komma FRAMÅT. Stiltje går emot människans natur, tror jag. Vi är olika i det också, såklart. Vissa har planer för allt. Jag är med i Friday Labs och det inspirerar mig oerhört att höra om planer och medvetet tänkande och att styra sin vardag osv, men det går också lite emot min natur. Jag är bäst i nuet. På ett sätt tror jag att döden lärde mig det.

Men åter till döden. Jag läser artiklar om folk som förlorat sina nära, i corona eller cancer eller nåt annat. Varje gång är det uttalat att någon har gjort fel. Om bara personalen hade x eller läkarna hade sagt y. Det finns absolut felhantering inom sjukvården och felmarginalen ska såklart vara så låg som det bara går, men och här kommer väl min grej: jag tror att den är det. Eller snarare, jag tror att vår kollektiva tro om vården är att läkare har alla svar. Och det är himla lätt att vara efterklok. Och ännu lättare att lägga över skulden på en person/händelse än att acceptera att jaha, nu blev det så här (helvetes jävla skitdöd). Jag tror också att läkarna har en nyktrare syn på verkligheten än oss andra. När en läkare säger att det inte finns någon mer behandlingsmöjlighet eller att man inte vårdar gamla människor i respirator handlar det inte om att det inte GÅR. Det handlar om att livet inte blir längre eller bättre. 

Det cirkulerar många insamlingar varje år för folk vars cancer inte går att bota enligt svensk sjukvård. Någons läkare har gjort bedömningen att hen inte får bättre livskvalitet eller livslängd av behandlingar och därför valt att avsluta desamma. Insamlingar för att kunna skicka iväg personen på en alternativ behandling utomlands. Den typen av insamlingar gör mig otroligt illa till mods samtidigt som jag förstår förstår till hundra procent var viljan att fixa kommer ifrån och såklart tycker det är fint att så många vill hjälpa till. Anledningen till mitt obehag är det här: det är klart svensk sjukvård har koll på vilka behandlingar som finns. Jag har folk i min närhet som har fått vård utomlands där allting har ombesörjts av svensk sjukvård. Resor, vård, planering - allt har skötts och betalts av den svenska vårdapparaten. Och visst, det är klart att svenska regioner och landsting har budgetar att hålla och ibland är det säkert en fråga om såväl pengar som timing, men jag tror att vi kan vara relativt säkra på att svensk vård inte undanhåller eller underlåter sig att börja med livsräddande behandlingar för att det är dyrt. Jag tror att vi är så inställda på att allt ska gå att fixa så vi vägrar ta in att döden händer. Ibland kommer döden och det är åt helvete. Men det är också en del av livet. Och den delen av livet som vi har är värt mer än att försöka förlänga ett lidande.

Jag vet inte varifrån vi har fått att vi ska vara så jävla lyckliga hela tiden? Att alla går omkring och mår så himla toppen? Att man samlar som vuxenpoäng, fast liksom livspoäng, när man har partner och barn och hus och bra jobb och pengar och yoga och och och allt. Och att man inte får vara ledsen, för det ska botas. Sorgcoacher ska se till att man kommer över sorgen. Det kommer fler jobb, kämpa på! Håll ut! Alltså. Måste det vara så? Vad skulle hända om vi börjar se på döden (och livet) på ett annat sätt? Döden händer och sorgen får existera. Det är okej att vara ledsen och att ha allt innebär inte lycka. I livet finns döden och det är brutalt, men det sätter också livet på sin ända och det man har haft blir så mycket mer värt? Tänk om jag hade kunnat uppskatta min mammas kramar när dom hände lika mycket som jag uppskattar dom nu i efterhand? Och däri ligger min största sorg när det kommer till insamlingar om behandlingar utomlands. Tänk vad många kramar och minuter med dom som betyder mest som försvinner för någonting som kanske förlänger livet, men hur mycket av det livet sker tillsammans där det betyder mest? Minuter i livet kvittar ju egentligen om man hela tiden strävar efter att framtiden ska vara perfekt. För dom uppskattades ju inte när dom skedde. 

Det är klart att vi alla skyr döden. Jag är inte rädd för döden i sig själv, men jag är livrädd för att vara på väg dit. Min sorg, i mitt liv, är oerhörd. Jag saknar mamma varje dag. Och jag vet att alla som förlorar någon också hade velat ha lite mer tid tillsammans. Bara ett möte till. Bara en kram. Nu blev det inte så för döden kom ivägen men det måste också få vara okej.

The Rona

Det känns som om alla i min närhet har eller har haft corona nu. Våra bästa kompisar i området har haft det, förmodligen hela familjen med tre personer med symptom. Min chef och hennes familj har det. Min chefs chef är jättedålig och vi vet faktiskt inte riktigt var hen befinner sig just nu. Hoppas på hemma. Andreas gamla skolbästis har haft det. Min bästa kompis skrev igår att hon och hennes familj har haft det. Två andra kollegor har haft det. Det är inte som om vi är världens mest populära personer med världens största umgänge så min covid-19-självexpertis känner att siffrorna om att 30-40% av Stockholms befolkning nu är smittad verkar rätt så troliga. Samtidigt i andra delar av Sverige: en kompis som är en av tolv ansvariga läkare i Skaraborg hade för en vecka sen inte haft nåt fall. Min kompis i Göteborg är föräldraledig och har riskgrupp i familjen så dom är rätt isolerade, men säger att allt är som vanligt i övrigt. Ingen jobbar hemma direkt osv. En person i Lidköping som jag pratade med igår pratade om en kollega "som var lite krasslig men det är ju inte corona". Här om nån är krasslig är det 100% corona. Det är kanske det där också, men känslan som jag bär på verkar verkligen inte finnas där.

Jag är glad för varje person som får det och mår bra efteråt för det innebär att jag kanske kan få röra mig lite ute i samhället snart. Alltså jag längtar typ efter att gå in på Lindex. Nej, Kappahl. Jag längtar till och med efter en butik där det enda jag har köpt är typ barntrosor. Jag längtar efter Bauhaus. Ja, nu verkar det som att det blev rätt så köpinriktat här ja, men nu blev det så. Framförallt längtar jag efter att min pappa ska kunna komma hit. Det var längesen och jag längtar efter honom.

Rimliga reaktioner?

Imorse postade en person i vår lokala facebookgrupp att hon hade hittat två barn som tillhör en av förskolorna i kvarteret ensamma ganska långt bort från förskolan. Hon försökte ringa numret som står på deras utflyktsvästar, men inget svar. Till sist fick hon med barnen till förskolan där någon personal sa att "föräldrarna ska vara meddelade" och att personalen var ute och letade. Hon säger själv att hon var med barnen i minst 30 minuter och att dom hade varit själva en stund innan dess. Vi har inte våra barn där och jag höll på att implodera av ilska över nonchalansen. Till saken hör att jag hittade ett litet barn på andra sidan av en vältrafikerad väg mittemot förskolan i höstas. Barnet sprang sen över vägen och tillbaka till grinden där en personal i princip slet in hen och sen vägrade möta mina kontaktförsök. Jag såg att barnets pappa var på gården (eller antog att det var barnets pappa pga lyfte upp och pussade det) så jag släppte det då. Men det är alltså andra gången dom har tappat bort barn på mindre än 6 månader. Jag berättade det för alla jag pratade med när det hände, men postade inget i gruppen eftersom jag tänkte att 1) det är inte min förskola 2) pappan var där 3) jamen lite jobbigt att liksom hålla på och hålla på.

HELT JÄVLA ORIMLIGT! Tycker jag. Jag kan inte ens tänka att vår förskola skulle ringa och ba "vi har tappat bort Ellen och Ester" för nej, men det skulle aldrig hända. Men OM det skulle hända något barn på förskolan hade jag åkt direkt dit för att hämta mitt eget och ställt till med ett HELVETE. Här? Nej, men föräldrarna till barnen går in i kommentarerna och säger att de har fullt förtroende för förskolan och personalen och snälla kan ingen skriva nåt negativt för då blir folk rädda. Vad i?

Kan vi rösta här? Är det jag som är en fruktansvärt jobbig jävel?

Hade du:
A) ställt till med ett HELVETE dvs krävt utredning, satt personal på paus tills utrett, kommit med 1000 beredskapsplaner
eller
B) Nah, kan hända alla. Dom kom ju tillbaka till slut?
eller
C) Varit lite försiktigt ifrågasättande men nöjt dig med ett förlåt och det ska inte hända igen?

Håll ut!

Jaha, på coronafronten intet nytt. Vi hade barnen hemma måndag-tisdag förra veckan för att vi tänkte att det kanske var onödigt att ha dom på förskolan när det enligt vissa prognoser skulle vara peak-smitt här i Stockhom just då. Sen hade jag ändå tagit semester på onsdagen för att vi egentligen skulle ha åkt till Karlstad och Örebro och hängt med våra ursprungsfamiljer, men det blev ju OBVIOUSLY cancellerat. Min syster bor i England och blir provocerad av hur folk inte verkar bry sig i Sverige, medan jag sitter här och KOKAR inombords när jag ser folk jag känner dra iväg i Sverige som om inget hade hänt. Var så sugen på att demonstrativt trycka på avfölj på en av mina gamla bästisar häromdagen, men höll mig i skinnet pga well, ingen är perfekt och alla gör sina val blabla.

Vi hängde hemma. Förutom en dag när vi tog en dagstripp en timma härifrån och hängde UTOMHUS på BEHÖRIGT AVSTÅND med Mimmi och hennes familj. Jag har aldrig njutit så av Dennis hotdogs och gammelt korvbröd i duggregn som då. Så otroligt skönt att få prata lite med andra levande människor face to face igen. I övrigt har jag beställt cirka tusen nya kokböcker och sitter och längtar ihjäl mig efter att få bjuda hem folk på middag igen. Jag har ju som nyårslöfte att enbart bjuda på vegetarisk mat och efter den senaste bokskörden känns det inte ens jobbigt, bara inspirerande. När det nu kommer bli.

Bygget flyter inte på bra. Det flyter inte alls för byggare Bob har fått förmodad corona och vi har totalstopp att komma in här förrän man är ettusen procent frisk. Det gör inte så mycket att det inte är klart, men jag börjar bli fruktansvärt trött på byggpapp på golvet och rum fulla av skit vi vanligtvis har på vinden. Någonstans har jag inte ens orkat ta tag i ens inredningen pga coronaförlamat sinne. Sen hade vi ju eventuellt tänkt finansiera en del av renoveringen genom att öka upp lånen och samtidigt värdera om för att få lägre belåningsgrad, men nu vette fan vad som är bäst? Vi behöver nog låna upp lite av det vi tidigare har amorterat av för att ha lite quick-access-pengar ifallifall, men kanske inte så mycket som vi hade planerat från början. Good news är ju att min anställning också passerade sexmånadersgränsen häromveckan så nu är jag iallafall inte provanställd längre. Alltid nåt

Support your local

Det blir mycket hemmahäng just nu, det blir det. Jag kanske inte är superriskgrupp, men jag medicinerar ju dagligen (förebyggande/underhållsdos) mot astma och är allergisk mot pollen vilket triggar det tidigarenämnda så jag är JÄVLIGT försiktig. Jag har varit i en mataffär en gång de senaste tre veckorna och det är också enda gången jag varit inomhus med andra människor än min familj. Det är sån himla tur att vi har trevliga grannar för det ger ju iallafall ett visst socialt häng några timmar i veckan, på verandan eller på bänkarna i solen på framsidan medan barnen härjar runt. Det är mycket möjligt att jag är alldeles onödigt försiktig, men döden är ju en vanligt förekommande tanke även pre-corona så att säga. Igår tvingade jag t ex Andreas att gå igenom begravningsönskemål, ifall ifall nåt skulle hända. Vi blev osams och jag sa att jag skulle skita i hans önskemål för det var det dummaste jag har hört. Hashtag härligtjej83.

Jag har rätt mycket ångest just nu. Den botas temporärt i skogen och i solen så jag försöker promenera i skogen och sitta i solen så mycket jag kan. Det gör min inte heller till världens stabilaste mamma. Ibland undrar jag om jag fuckar upp våra barn helt när jag tappar det för tredje gången på en halvtimma för att dom skriker och vrålar och hänger i gardinerna och kastar saker och krockar med cyklarna och petar pinnar i varandras ansikten och rymmer. Obs allt det hände inom loppet av ett kort telefonsamtal med pappa igår, så det är taget ur verkligheten. Innan jag fick barn ba jag tror INTE på att skrika på barnen. Jag tror INTE på att hota. And look what I got: två barn som inte för sitt LIV kan lyssna på en snäll tillsägelse. Inte ens när jag ber dom med ett snälla söta rara, kan ni inte försöka lyssna på vad jag säger? Ni kan ju göra er illa, lyssnar dom. Det senaste är att dom istället för att skärpa sig bara tittar på varandra och fnittrar när vi säger till. Alltså jag vill gärna brasklappa att våra barn har rätt mycket frihet och att jag inte skuggar dom bara för att skälla, men hänga i gardinerna? Leka kull i trappan? Kasta sina leksaker? Jag menar, är det okej? Är det bara jag som överreagerar när jag till slut tappar det och vrålar NU FÅR NI FAN SLUTA KASTA ERA GREJER ANNARS SLÄNGER JAG ALLIHOP! ?

Jag kompenserar barnen idag med att ha varit och hämtat en dockvagn hos en familj i området. Dom har redan en, men i ett inslag av Välj dina strider har jag nu hämtat en till för jag orkar fan inte medla en jävla gång till om vems tur och hur länge någon har haft den vi redan har. Vi har en lokal facebookgrupp med lite köp och sälj och annat så jag skrev helt sonika i den igår att jag sökte vad som helst som rullar och tio minuter senare hade jag fått en av en snällis. I samma grupp har en annan granne lite längre ner på gatan informerat om att hans cateringfirma går lite trögt så han har slagit upp portarna till ett lunchstånd på trappan. Det är vinnaren av sveriges mästerbagare eller vad det heter så det är inte bara en random dude som steker lite falukorv. Enligt uppgift sålde han 70 portioner i måndags och ännu fler igår och på fredag kommer det tydligen en fredagskasse med färdiglagat man kan hämta. Så himla smart! Och i samma grupp postas det info om brödbilen som kommer idag och nytillskottet ostbilen med ostar från fromageriet i saluhallen. Och om den lokala blomsterhandlaren som cyklar ut fredagsbuketten för 249 kronor inkl hemleverans. Vi har köpt lite av allt för det vore ju fantastiskt om vårt trökiga nybyggsområde kunde få behålla det här även post-corona.

Barnen är på förskolan. Dom springer allt dom kan från bilen på morgonen och Nils skriker föjkolan! Hujja! Yeah yeah yeah yeah! med händerna i luften varje gång bilen svänger upp på gatan där den ligger. Det är så fint att dom känner så för sin förskola. Vi gör det vi kan för att hjälpa till och har dragit ner barnens vistelsetimmar så dom går hem kl 15 varje dag under de närmsta veckorna och är lediga på fredagar. Det är skiftslut kl 15.15 och på fredagar är dom en ordinarie personal kort pga vidareutbildning så platschefen (tillika vår huvudpedagog) som aldrig någonsin klagar eller säger ifrån svarade Det skulle verkligen underlätta om ni har möjlighet när jag kollade om det kunde hjälpa. Andreas skulle ändå vara hemma varannan fredag så han ökar det lite och resten kan vi flexjobba in nu när vi inte har någon restid till jobbet.

Våra nya grannar bjöd förresten in oss på AW på fredag. Vi sa ja, för det är ju trevligt, men nu har jag ångest över att hänga hemma hos några andra, fast jag vet att dom är friska. Ska kanske ta och jobba på det här med live a little?

Covid-19 - för oss som kan

För att lätta upp stämningen så här på fredag eftermiddag vill jag härmed även slå ett slag för att konsumera, om du kan. För en gångs skull tror jag att världen faktiskt skulle må bättre om vi konsumerade. Vi kan gå in på coronavirusets positiva påverkan på klimatet och vilket himla skutt i rätt riktning hela den frågan får i och med det här en annan dag men för nu måste vi också försöka ta solidariskt ansvar för att hålla igång det som går. Vi kanske inte ska ta en shoppingtur med vinlunch allihop, men att inte bli helt spargrishoarder är ju smart ifall vi vill ha kvar våra favoritbutiker och bagerier framöver. Eller restauranger för den delen. Så köp hämtmat och beställ den där tröjan på nätet. Sväng förbi bageriet och gå för guds skull in på nån nätbokhandel och köp en drös böcker så får du både nåt att förkovra dig i och stöttar kulturen och alla dom som kämpar på för att ha råd med att skriva för oss andra. Det är oroligt och mångas sparpengar har tappats ur, men utan handel kommer det gå så mycket långsammare att få tillbaka dom. You've gotta spend money to make money så att säga. Nu checkar den här marknadsekonomen ut för den här veckan. Jag ska kolla på Shrek och Happy feet med mina barn, köpa hämtmat och beställa väggfärg och facetimea med min syster och min pappa och ta minst en promenad i skogen varje dag. Trevlig helg!

Covid-19 - bara gör som du är fucking tillsagd, Berit.

Jag har pendlat mellan ångest och panik och relativt lugn senaste tiden. Och kanske mest av allt gått från att tycka att Anders Tegnell är en fjant till att vara så jävla glad över att Sverige kan få ha en Anders Tegnell. Och över att vår regering inte fattar populistiska beslut utan faktiskt verkar hantera det här så faktabaserat det nu går när inget riktigt går att förutspå. Det jag däremot har otroligt (och aggressivt) svårt att förstå är alla som åker på semester nu. Är det så jävla svårt att låta bli? Min instafeed är full av bilder från svenska fjällen. Som om hela grejen med att spridningen i Europa blev det den blev pga alpresenärer är helt bortglömt. Som om just DERAS familj ju inte är nån fara. Det räcker med en smittad för att trettio dagar senare ha nästan 250, om vi inte hjälps åt att begränsa smittytorna. Jag fattar att det är pissigt för främst turist- och nöjesnäringarna och att samhället inte kan eller bör stanna helt och jag är verkligen 100% emot nedstängningar och total karantän, men nöjesresor just nu? Really?! Känner också att jag vill tillägga att alla väl måste fatta att det här inte handlar om att stoppa lite gamla människor från en för tidig död? Det handlar om att försöka förhindra en eventuell samhällskollaps, må hända genom att utlösa lite tidiga småkollapser. Om alla blir sjuka samtidigt, okontrollerat så faller sjukvården. Barnomsorgen. Samhällsfunktioner som sophämtning. Varuleveranser. Tutti. Det behöver inte ens betyda att alla blir sjuka. Det räcker med att fel personer blir sjuka för snabbt. Vi måste väl ändå ha tillräcklig tilltro till de ledande i Sverige att förstå att de såklart inte skulle utlösa den här typen av åtgärder som skapar arbetslöshet för upp mot hundratusentals människor för att skydda några extra från att dö i influensan?

Är det så svårt att lägga vårt vardagsliv åt sidan och försöka vara hemma så mycket som möjligt och begränsa våra sociala kontakter?

Framförallt eftersom de "rekommendationer" som finns faktiskt verkar funka. Och i ett läge där Sverige har alla fördelar som går i allt det här, generellt sett:

1) Vi har yta och frisk luft och relativt stora bostadsytor per person.
2) Vi kan röra oss utanför huset utan att faktiskt träffa speciellt många människor.
3) Vi har i princip gratis sjukvård och otroligt subventionerad tillgång till mediciner, vilket innebär att många med underliggande sjukdomar är välmedicinerade till att börja med.
4) Vi har lägst antal rökare i hela världen och därmed en lägre andel lungsjuka.
5) Vi har ett väldigt individbaserat samhälle med mycket färre sociala kontaktytor än t ex Italien eller Spanien.
6) Svenskar är relativt lydiga och framförallt solidariska.
7) Vi är rika. Staten är rik. Vi har finansiella medel att klara det här SÅ mycket bättre än många andra.

Summa summarum har vi möjligheter många andra saknar och då blir jag fan förbannad när folk SKITER I att dra sitt lilla strå till stacken. Jag vill mycket hellre se tillbaka på det här som någon månad eller ett par månader när vi fick leva rätt isolerat men hade möjligheten att bygga upp ett bra samhälle igen än tiden där folks självcentrerade behov pajade möjigheten vi en gång hade.

Jag läser om Lasse och Berit som "lurar systemet" och smiter ut bakvägen från sin karantän, hihi. I vårt områdes facebookgrupp annonseras det efter lekkamrater till barnen som är hemma pga snuva. Min instafeed sänder live från nattklubbar med svettiga dansgolv och hotellfrukostar. Min pappa går på restaurang och har bostadsrättsmöte och min morfar var på sin vanliga kör. Alltså. Alla kanske inte måste göra allt, för det blir ju total lockdown, men många kan göra rätt mycket. Framförallt vi som inte har akuta problem med jobb, sällskap hemma i form av familj eller partner och möjlighet att ta oss till stället utan kollektivtrafik.

Och läs nu inte det här som att jag inte förstår att folk lider. Att folk blir av med jobben. Att ekonomin är ett stort svart hål. Jag vet, och jag har djup ångest över det. Men alternativet är att vi hamnar på samma ställe, bara okontrollerat.

För min egen del är jag inne på dag nio av vabb/beordrat hemma-jobbande. Jag älskar mina barn MEN HELVETE VAD DOM ÄR JOBBIGA! Och varför måsta dom äta tusen gånger per dag? Också: världens största praise till förskolepersonal som gör det här varje dag. Går i skogen och identifierar fågelljud och samlar pinnar och löv och går tillbaka till förskolan och låter barnen bygga egna fåglar och bon i papier maché, pinnar och löv. (källa: vår förskolas senaste nyhetsbrev). Själv hör jag inget fågelkvitter alls över alla mamma. MAMMA. MAAAMMAAAA. ma ma. MAMMA OM DU ÄR EN ENHÖRNING OCH JAG ÄR ZOE OCH SÅ KAN VI FLYGA OCH HÄMTA NATTVINGE OCH DEN GRÖNA DIAMANTEN OCH mamma jag ojkaj inte gå meja, bäj mig. mamma titta en tjaktoj jag vill ha en tjaktoj näj kan vi söpa en tjaktoj MAMMA JAG MÅSTE KIIIIIISSSSAAAA!

Jag oroar mig. Vi borde alla oroa oss.

Jag jobbar hemma idag för jag började få lite ont i halsen igår och har haft lite rethosta på morgonen. Inget jag ens skulle ha tänkt på, tror jag, i vanliga fall. Jag hade definitivt inte gjort nåt annat än att gå till jobbet iallafall. Nu tänker jag att jag gör det myndigheterna säger, och det mitt jobb säger, dvs stanna hemma vid minsta lilla tecken på sjukdom. Det känns inte som att det är något alls, så här en halv dag in och det är garanterat inte corona oavsett, men en vanlig förkylning skulle potentiellt kunna bli livsfarligt om jag senare skulle ha oturen att drabbas av coronaviruset. Jag har astma. Nils har astma. Om vi är sjuka och vårt immunförsvar redan nedsatt och corona slår till så kan det bli seriöst farligt, även om den generella dödsrisken för någon i min ålder är 0,2% och nästintill obefintlig för nån som är två år.

Ni vet ju sen innan att jag har vissa hypokondriska drag och att oron för det här var hög redan när det egentligen var rätt safe. Men nu är det inte rätt safe längre och vi är utelämnade till varandras vett och sans och gudarna ska veta att min tilltro till mina fellow medmännskors vett och sans är beyond låg. Kanske för att jag på säkert tio ställen bara idag har läst om hur fjantigt det är att oroa sig, raljerande memes eller texter om att halva barnfamiljsbefolkningen skulle behöva vara hemma om lite snuva är nåt att gå på eller bara grejen att jobba hemma skulle innebära att folk rör sig mer i samhället. Den sista är ba helt THE FUCK?! för mig. Jobba hemma betyder väl (i det här läget iallafall) att man jobbar i sitt hem. Inte att fripass till att springa till lekland eller starta spontanrave i nåns källare?

Jag har faktiskt jättesvårt att förstå logiken bakom de direktiv som finns just nu. Det finns en möjlighet från statens sida att gå ut och beordra de som kan jobba hemma att göra just det och att be folk undvika andra människor så gott det går. Det går att säga att folk ska sluta kramas/skaka hand och om det går undvika publika transportmetoder. Inte för att det MÅSTE gälla alla, utan för att om vi som kan undviker det så kommer mängden människor som behöver gå till jobbet och åka tunnelbana/buss/spårvagn ha färre kontaktytor och mindre spridningsmöjligheter. Det enda bevisade hjälpmedlet mot coronaviruset just nu verkar ju vara karantän och förbud. Vi är absolut inte där i mängd människor än för den typen av gigantiska tvingande beslut, men små ändringar i mångas vardag i några veckor kan fördröja och minska mängden smittade människor (och rädda massvis), minska trycket på vården och ekonomin och livet kanske kan få fortsätta nästan som vanligt för dom allra flesta? Region Stockholm har släppt smittskyddsspårningen och fokuserar på att stärka vården och skyddet av den. Det är inte längre en skyddsbarriär mellan dig, mig och någon som bär på smittan.

Till alla er som inte håller med: se bortom dig själv. Några extra dagar hemma kan hjälpa massor av människor. Några förlorade kronor nu kanske betyder en massa sparade kronor i längden för dig själv också. Mot att du är med och indirekt räddar liv.

Nu smsade precis min man och frågade hur jag mår och jag svarade att jag nog egentligen är frisk, men att jag har lite ont i halsen, lite ont i huvudet och är lite tät men att det är svårt att veta vad som är sant och vad som är placebo/nocebo pga är rädd och har jättemycket ångest. Sen började jag gråta vid diskbänken med telefonen i handen. Jag är rädd på riktigt. Inte raljerande hypokondrirädd, på riktigt orolig och full av ångest. Jag antar att det jag känner för det här kanske är så Greta Thunberg och många med henne känner för klimatet och ironiskt nog är ju coronaviruset förmodligen den bästa, snabbaste och mest effektiva klimatåtgärd som har eller kommer göras under de närmsta 10 åren. Plus Trump kanske blir av med jobbet, vilket ju vore en oerhört bra grej om än på bekostnad av en massa tråk.

Aja, nu ska jag försöka göra nåt annat än att refresha nyhetssidor, vårt intranät och öva på att få ner andetagen till magen och axlarna från öronen. Men kan vi inte hjälpas åt peeps? Vi tar det säkra före det osäkra och vårt solidariska ansvar och kväver det här i sin linda.

Om barn och bråk och sånt.

Känslan när ens barn kommer hem med en blåtira från förskolan. Också känslan när det är ens andra barn som har orsakat den... Det var en halv-olycka och Nils hade tydligen inte ens blivit ledsen så personalen hade inte märkt nåt förrän märket började synas, men nu är det kanske tredje eller fjärde veckan i rad som Ellen har gjort nåt med Nils på förskolan. Det börjar ju som en lek, det är inte så att hon knuffas med flit eller för att göra honom illa, men sen verkar det som att det går överstyr på just förskolan. Dom har en lek som heter mine-mine där dom tar tag i en grej, eller varandra, och så har dom dragkamp medan dom skriker MINE! MINE! och så skrattar dom så dom håller på att trilla omkull. Det är inte min favoritlek, men eftersom dom har så kul så har vi inte stoppat den hemma. Samma sak med nån lek där en är lok och den andra tåg som håller om midjan på loket och liksom drar omkull hen. Den leken gör dom i sin sackosäck eller på vår mjuka lekmatta och samma där, vi har inte stoppat den för dom har bara roligt. Det är också en lek där dom turas om att vara lok/tåg så den verkar liksom jämlik på nåt sätt. Men nu verkar det som att lekarna har migrerat till förskolan och där stoppar dom (alltså våra barn) inte i tid eller så leker dom på en mindre anpassad plats, typ asfalten med leksaker på. Obs att jag inte blamear förskolan för dom kan inte hålla koll på exakt allt hela tiden och det börjar ju som sagt som en jätterolig lek. Igår hade Ellen iallafall lagt sig på Nils så han fick en leksaksbil vid ögat (blåtiran). Förra veckan hade hon också lagt sig på honom, fast då fick han ont i ryggen, och veckan innan det hade dom skickat ut Ellen på gården (med en grupp andra barn och personal) för att sära på dom för att Ellen hade varit fysiskt på på Nils på ett sätt han inte kunde stoppa.

Ellen ville nästan inte gå in genom dörren igår när dom kom hem från förskolan för hon skämdes så mycket och när vi pratade om det var hon ledsen. Vi var såklart inte arga, för vad är vitsen 8 timmar senare? Men vi pratade ju om vad som hade hänt och varför och hur vi kan se till att det inte händer igen. Så nu är det absolut förbjudet att brottas eller dra i varandra. Jag gick och lade mig svinsur igår för jag och Andreas pratade om det precis innan läggdags och han tycker att jag är en jävla fun-police som detaljkontrollerar barnens lek. Och jag känner att jaha, men det är inte en mänsklig rättighet att brottas och lek ska vara på lika villkor eller allra minst nåt som är roligt för alla deltagare och när en får smällar och blåtiror och blir rädd så är det inte lek längre, även om det må vara Nils som initierar till leken. Och vi är vuxna och kan sätta den gränsen åt honom/dom och det är vår himla skyldighet att göra det. Andreas mumlade nåt om att lära sig i leken och då ville jag faktiskt slå honom jävligt med nåt tungt i huvudet (ironiskt nog) och skrek-väste NILS ÄR KILLE! HAN BEHÖVER INTE LÄRA SIG ETT SKIT OM ATT BROTTAS ELLER KNUFFAS ELLER DRA I VARANDRA ELLER LEKA KRIG ELLER PISTOLER. HAN BEHÖVER KRAMAR OCH DOCKOR OCH ATT NÅN VISAR ATT NEJ BETYDER NEJ. Sen stormade jag in på toaletten och tjejduttade olika saker i ansiktet innan jag gick och lade mig.

Sen vaknade Ellen vid typ halv-tre och kom upp i vår säng och snurrade och vid halv fyra gick jag och lade mig på soffan, vansinnig på min nästan-fyraåring och hennes jävla stökande och bökande. Idag har jag tre rätt viktiga möten och jag är på jättedåligt humör. Hurra.

Saker jag tänker på

1) USA. USAs halvdiktatoriska demokrati samt valprocessen som är designad för vita, rika människor. USAs skämt till legala system, såväl i processen (säsong 3 av podden Serial ger ett bra tvärsnitt av såväl processer som bakomliggande strukturer (host rasism)) som i SKÄMTET till riksrättsprocess som handlade absolut noll procent om brott och skuld och 100% om egen politisk vinning. Så himla himla konstigt att det enda skyddet folket har mot maktmissbrukande presidenter inte är en rättsprocess alls, utan en kompisröstning där de röstandes personliga vinning överstiger folket de representerars.

2) Element/radiatorer. Blev så arg på Andreas igårkväll när vi vid den mycket lägliga tidpunkten 23.00-00.15 skulle bestämma/diskutera hur vi ska göra med värmen på vinden. Hans "något mindre" engagemang i frågan provocerade mig så jag ev-en-tu-ellt skrek MEN TROR DU ATT JAG TYCKER ATT DET ÄR ROLIGT ATT GOOGLA FUCKING ELEMENT?! Nu har jag smsat Byggare Bob för att kolla om vi kan skita i vattenburet för då får vi lite fler alternativ till placering än om dom ska hålla på och dra rör över hela jävla rummet.

Nu har jag ett möte, hej.

Så trött

Jag är så trött. Igår gick jag och lade mig strax efter klockan nio och det är väl iallafall goda två timmar innan jag vanligtvis går och lägger mig. Somnade på en gång och vaknade av klockan imorse kvart över sex. Eller jag vaknade en halv minut inatt när Nils klättrade över mig med ett bestämt JAG VILL SOVA BEVID PAPPA! Det gick bra att sova bredvid mig också tydligen för han blev skitsur när jag tog upp hans kudde så han kunde ligga på den istället för på min kudde/på mitt ansikte. SOVA BEVID MAMMAAAAAA! Alla somnade ju tydligen direkt så det verkar ju ha funkat.

Jag drömmer så mycket just nu. Inga roliga Sandra Beijer-drömmar, men ångestgrejer. Loopade jobbtankar eller corona-drömmar. Drömde att min kompis man dog (?) av corona och hon annonserade det via instagram med ett "RIP". Jag kom inte ihåg drömmen förrän jag senare dagen efter såg en vanlig instapost från henne på just hennes man, väldigt levande, och ba men var inte han död? Så makabert att hjärnan liksom hade by-passat empatin och bara accepterat faktumet och allokerat det som ett verkligt minne i huvudet för jag blev liksom förvånad av att han levde. Glad, förstås, men mest förvånad.

Igår isolerades vinden för övrigt. Det är fortfarande skitkallt där uppe, men jag tänker att vi kanske kan låna en byggfläkt och värma upp det till rumstemperatur och sen bara ha öppet där. Kommer bli så konstigt att ha en våning till att vara på. Vi försöker planera inredningen nu. Vill ni veta hur vi tänker? Nu får ni det iallafall. Ja, absolut att jag hade kunnat lägga in bilder direkt men den här bloggen har ej rörts sedan jag startade den 2009 och bilder går ej att få in utan att man vill peta ut ögonen av fult. Så ni får länk-klicka istället om ni är nyfikna.

:: Soffa: Pendlar mellan att köpa Ikeas billigaste soffa Söderhamn (utan schäslong) eller en svindyr illgul Muuto Rest. Eller kombinera en liten Söderhamn med en Blanca Yin Yang från Melimeli.

:: Soffbord: Jag älskar Ferm Livings Distinct, men ett stenbord med tusen hörn känns sådär kompatibelt med vilda bebin som bor här hemma. Jag tror att vi kanske kör på ett från Bolia, Island, istället. Oklart om det blir svartbetsat eller vanlig oljad ek isåfall.

:: Matta: Det här är otroligt oklart än så länge. Skulle ju vilja ha en stor fluffig gos-matta, typ den här, men eftersom budgeten definitivt inte tillåter oss att sväva ut precis överallt är det mer troligt att det blir nåt sånt här.

:: Tevebänk/system: Här vi rätt sugna på Betonggruvans grejer och vi passade på att matcha black friday-rean med mina leverantörsrabatter via jobbet och köpte en Samsung the Frame vi ska ha på väggen ovanför.

Vi tänker också rippa Bloggaibagis tavellistsvägg för att ha på motsatta väggen, som blickpunkt när man kommer upp för trappan.

Lampor och annat fix är än så länge väldigt oklart för vår byggare vill att vi bestämmer var elementet ska sitta, samt vilket vi ska ha, och också vad vi ska ha för skjutdörrar in till vindsförrådet (snark och SNARK) och vilka väggar vi ska ta ner (ok, den är lite förståelig). Nu måste jag googla skjutdörrar lite och jobba. Hej.

Vad är du rädd för?

Jag har sån fruktansvärd hypokondri just nu. Eller kanske inte för mig själv så mycket som för andra. Eller kanske inte så mycket hypokondri som att jag är L I V R Ä D D för att nåt ska hända mig eller nån i min familj. Nils haltade lite i söndags, eller så gick han bara lite konstigt för att hans blöja var full, men istället för att inte ens registrera det har min hjärna snurrat upp sig i leukemi eller benmärgscancer. Ellen sover dåligt. Nattningarna är som en dröm, men hon vaknar mitt i natten och är vaken ett par timmar och som resultat är hon ju såklart trött och "en smula" känslig på dagen. I lördags på nåt lysrörsfik fick jag för mig att hon hade supermörka ringar under ögonen så då fick min hjärna det till att hon också har cancer. Andreas är förskonad för tillfället, men han hostar ibland och då har han lungcancer. Jag har förmodligen hudcancer, bröstcancer och lymfom. Om vi ska tro min hjärna alltså. Dom senaste dagarna har detta också eskalerat en skräck för coronaviruset. Alltså jag VET logiskt att sannolikheten för nåt av ovan är minimal, men eftersom det inte går att garantera motsatsen så har min hjärna the time of its life här när den skickar ångestsignaler kors och tvärs. Som en härlig bonus sitter jag på samma avdelning på jobbet som exakta motsatsen till mig själv. Folk som varit i norra Italien senaste veckan och nu snorar och hostar och ba haha, varför ska jag kolla upp nåt eller höra av mig till HR, trots krav på detsamma från organisationen. Hatar att jag tyvärr är rädd för det här på riktigt, men hatar ännu mer folk som skiter i instruktioner för att.. nej, men jag vet inte? För att dom är så otroligt viktiga att dom absolut inte kan jobba hemifrån ett par dagar, trots att hela vår verksamhet är uppbyggd kring det. Nu hade jag kanske inte brytt mig så jättemycket eftersom Corona är ungefär som ett vanligt influensavirus, men jag är riskgrupp pga astma och har barn hemma som har detsamma och jag tycker det är jobbigt. Nej, jag tycker att det är jättejobbigt. Och jag vet att det förmodligen är jag som borde jobba på mina fobier (det finns fler...), men eftersom det inte går att lösa på tre veckor känner jag att jag helst bara skulle vilja whistle-blow:a mina kollegor så jag kan få jobba utan att vara på gränsen till panik hela tiden. Just nu har jag löst det genom att jobba hemma idag. Imorgon tänker jag sitta på en annan våning och på fredag ska jag vara ledig pga min kompis mammas begravning. Jag ska också ta tag i att prata med min chef om det här eftersom jag inte kan gå runt och hata på mina kollegor bara för att jag är en smula knäpp.

Jag kan ju inte vara den enda som har hang-ups. Kan ni inte berätta vad ni är rädda för så jag känner mig mindre ensam?

Tillbaka på jobbet och därmed framför datorn och därmed kan jag också blogga. Det största problemet för oss som gillar textbaserade bloggar måste ju ha varit när blogspot/blogger tog bort sin app och gjorde det förjävla jobbigt att blogga från telefonen? Sörjer fortfarande skrivbloggarnas glansdagar och känslan när ens morgonfeed bestod av 50 olästa inlägg. Jämfört med dagens på sin höjd 7-8 stycken.

Nils har fått influensa och natten till söndag väckte Andreas mig och ba "Nils bara skakar!" och då satt Nils i Andreas knä och skakade så där som man gör när man fryser riktigt rejält och har börjat spänna sig i hela kroppen. Vi tänkte såklart att det var feberfrossa, men han hade bara 37,4 så vi blev oroliga och ringde 1177 och under tiden vi satt i kö, kanske i en kvart eller så, så gick hans temperatur upp till 39,6 och sjuksköterskan vi pratade med tyckte att det verkade vara just feberfrossa. Den sista tempen jag mätte var 40,8 och det var en timma efter en dos alvedon. Då låg han på mitt bröst, som när han var bebis, och flämtade och småstönade och jag kände STARK vilja att åka in till akuten. Det gjorde jag inte. Jag satt vaken i soffan med Nils till halv sex när jag väckte Andreas och bad honom ta över så jag kunde få några timmars sömn. Måndag-tisdag har han väl kommit ner till kanske strax under 39 grader dagtid och lite lägre på alvedon, men nätterna har varit en ren pina med en kokhet, flämtande liten hög i famnen. Imorse var första morgonen han vaknade utan feber. Nu hostar och snorar han som en galning istället, men det får Andreas deala med för nu är det min tur att jobba torsdag-fredag.

Fortsätter väl förövrigt min quest i att bli Sveriges Jobbigaste Konsument genom att börja bråka med Qliro om deras ytterst tveksamma rätt att skicka marknadsföringsmail om sina tusen olika sätt att skuldsätta individer utan en tydlig opt-in. Har inte cc:at VDn än men väl bokmärkat datainspektionens klagomålsansökan.

Vad mer då? Renoveringen fortsätter. Jag ägnade vabbdagarna åt att storstäda, tvätta mig igenom tvättberget och (äntligen) ta ner julstjärnorna och hänga om gardinerna för att göra mig av med dom sista julresterna. På söndag ska vi på en husvisning i Tyresö. Jag hoppas starkt att jag kommer ogilla huset för annars måste vi bestämma nåt och jag vill verkligen inte bestämma nåt just nu. Jag vill inte heller inte gå på visningen för det är precis ett sånt hus vi letar efter och det är inom budget och ja, men det är fint. Så.

Nu ska jag försöka motivera grejer här på jobbet fast min hjärna känns som sirap efter fem dagars total sömnbristhaveri.

Olika saker jag tänker på just exakt prick nu

:: jag borde verkligen ta ner våra två julstjärnor som fortfarande hänger uppe. Och julgardinerna som är tjocka röda sammetsgardiner som snor allt ljus. Fast iochförsig, om jag gör det så måste jag också tvätta våra fönster för dom ser förjävliga ut.

:: nu har dom börjat på vinden. Jag sa till Andreas i helgen att jag skulle gå upp och fota före-bilder för jag är så jävla dålig på det. Har jag fotat före-bilder? Nej, det har jag inte. Jag har några bilder nånstans i telefonen som vi använde till...nåt..? Får gå på dom. Det har iallafall rivits ut några kvadratmeter jox och igår var dom tydligen här och levererade material. Det vet jag för att min fyrtiotreåriga man filmade lastbilen när han jobbade hemma och smsade mig. Jag var lite orolig innan dom satte igång, men nu är jag mest jaja, bygg ni. Vet inte om det är för att jag litar på dom, för att jag inte kan nåt eller för att det inte får plats mer saker att tänka på i huvudet just nu men så är det.

:: jag jobbar hemma nu på eftermiddagen. Det gör jag eftersom jag är byggd så att jag inte kan koncentrera mig när andra pratar och jag samtidigt ska försöka klämma ur en pitch ur huvudet. Jag pratade med min chef igår om min tveksamma metodik för att få till mina business case. Den går ut på att jag läser allt jag kan komma över. Googlar, frågar, läser, grejar, tjatar. Funderar i duschen, på toaletten, när jag promenerar, i bilen när jag har hämtat barnen. Överallt ploppar det upp en massa frågor i huvudet som jag sen försöker hitta information om. Sen, när jag har alldeles för mycket information om alldeles för mycket saker, tänker jag att jag ska organisera mig. Jag ritar upp ett skelett till en presentation i min anteckningsbok och försöker referera till rätt information på rätt ställe och sen kör jag fast. Inget blir bra. Ingenting funkar och inget får ett bra tempo. Då blir jag sur och googlesnokar på Sandra Beijers nya kille och funderar på ifall vi ska ha målade lister på vinden eller vad fan vi ska göra med vår trädgård till sommaren eller så. Och så gör jag nåt annat i kanske en vecka, eller tills det är ungefär dagen innan, eller timman innan why not?, jag måste visa upp det. Då kommer den, logiken. Plötsligt ser jag hur jag ska lägga upp det och hur allt hänger ihop och så kan jag slänga ihop nåt lite snabbt. Det låter väl inte helt fel? Nej, det hade väl varit en bra process OM DET INTE VAR SÅ ATT JAG ABSOLUT FÖR MITT LIV INTE KAN GÖRA DET UTAN TIDSPRESS. Och en påhittad för mig själv räcker inte. Jag måste känna livet i mig så att säga. 

:: Jag sitter alltså hemma för att försöka känna livet i mig. Hittills är allt jag har känt rester från gårdagens lasagne i min mu (till lunch) och ptja, det var väl det. Eller nej, jag har ett intro som jag inte helt får ihop och egentligen typ en klar struktur, men det är fult och jag känner noll inspiration. 

:: Det är likabra att jag går in i fas ett med ett annat projekt istället. Jag har ett mail med eventuellt sveriges bibliotekts samlade innehåll i som jag absolut skulle kunna ta tag i att läsa in mig på. 

:: Vi har köpstopp i februari förresten. Jag har nog sagt det. Därför är jag sugen på att köpa PRECIS ALLTING JAG SER. Till och med Rodebjer som jag började hata kanske SS17 när dom bytte teckensnitt i loggan och plötsligt tog dubbelt så mycket betalt för samma grejer SAMT snackade om himla inkludering blabla men ändå bara frontar samma sorts modeller som alla andra.

:: Jag vill sova nu. Igår var Ellen vaken nån timma mitt i natten och imorse var Nils vaken från typ fem och innan dess har dom typ turats om att klättra på mig eller vara vakna och det känns som att jag aldrig får sova, fast jag får ju det. Jag hade ju kunnat gå och lägga mig istället för att kolla på tio avsnitt av masterchef australia varje kväll. Nu är vi iofs ikapp tevetakten så nu försvinner ju den möjligheten.

Livet livet livet

Jag vabbar. Nils föll ihop i söndags och kunde inte stödja på vänsterbenet utan att vi sett eller hört nån skada innan så vi, som vanligtvis är rätt chill med diverse skador, drog till närakuten. Dom tog det verkligen på allvar och han röntgades och det gjordes ultraljud och togs blodprov. Inga konstigheter, så vi fick åka hem igen med en förmaning om att ha stenkoll närmsta dygnet och sen följa upp med ett samtal igår kväll. Han verkar numera helt oberörd och slutade i princip halta redan i söndags kväll, men jag är hemma idag också för att vara helt säker på att han orkar springa och vara som vanligt. Ellen är också hemma för ptja, lättare att vara med bägge samt pga dom vill bara vara med varandra. Det är ju lite gulligt faktiskt. Dom har iallafall lekt här hela morgonen så jag har vikt all tvätt, steamat allt som ska steamas sen senaste veckornas tvättar, bäddat rent, tvättat två nya maskiner, tömt diskmaskinen och städat. Sen gick jag ut med dom strax innan elva för att testa orken (dom sprang 2 km) och så gick vi in och gjorde våfflor till lunch. Mitt i en gräddklick på en klänning och nån som skrek efter vatten plingade min mobil. Min kompis har förlorat sin mamma efter en tids sjukdom. Fan i helvetes jävla apcancer. Jag blev ledsen. För min kompis och hennes familj såklart, men även för mamman och för att jag känner så starkt med det dom känner just exakt nu. Ellen var jättefin och skulle trösta och kom med kramar och klappar och ville veta vad som hade hänt. Så vi pratade om att jag var ledsen för min kompis skull och att hennes mamma blev sjuk såsom mormor blev och att dom bor i himlen nu. (Min enda lögn om döden är den om himlen för jag har inte ord nog att förklara att man försvinner men minnet lever kvar så himlen är lite en kompromiss kan man säga.) Sen pratade vi lite om cancer och att dom flesta blir bra av mediciner, men inte alla, och att det är okej att vara lite ledsen. Då lade mitt ljuvliga lilla barn armarna om min hals och kramade jättehårt och sa att hon och Nils finns nu och att dom ska vara med mig för alltid. Så då ljög jag väl inte direkt, men jag sa inte att det inte är sant för herregud det finns bara så mycket man kan förklara för en treåring och det är min största ångest i livet och jag är vuxen och borde kunna hantera det. sen somnade Nils när jag pratade med min bästis i telefon och jag sitter i soffan och skriver det här och Ellen kollar på My little pony och kanske har en vabdag aldrig varit mer vältimead.

Jag är så trött. Tung i kroppen-trött. Ont i huvet-trött. Det var som att vintern och mörkret bara slog mig igår och så poff blev jag helt slut. Imorse tog det en halvtimma att komma ur sängen. Ok, det låg först två och sen en varm liten barnkropp precis bredvid. Ellen, som var kvar till sist, klappade mig på kinden med pannan mot min och ba mamma, vi gosar så bra att du somnar om hela tiden. Ja, mitt hjärta, så är det. Jag borde väl gå och lägga mig tidigare, men jag är inte trött på kvällen. Jag är trött på morgonen. Hade det inte varit för att jag hämtar barn och ändå är borta mycket så hade jag gärna jobbat lite mer som min kollega som kommer in vid halv tio och går, ja när han nu går är lite oklart för då har jag ju gått för längesen. Längtar till helgen. Vi tar ju varsin morgon på helgerna och även om jag längtar efter min sovmorgon så längtar jag nästan lika mycket efter barnmorgonen. För på barnmorgonen får man en lång lång lång morgon i soffan med massor med kaffe, två små sovvarma barn i knät och tid att läsa Peppes fredagslänkar och om man har tur får man även se lite på nåt härligt brittiskt husprogram på teve. Sovmorgon är ju urhärligt, men det blir lite mer en abrupt start när man väl vaknar. Typ FRUKOSTEN ÄR KLAR! och så får man pallra sig upp. Nu har jag nästan druckit upp första kaffekoppen här så nu mår jag lite bättre. Och vårt larm pep precis till i min telefon och visade att hantverkarna som ska göra vinden har börjat jobba nu.

Home, sweet home!

Jag åkte till England med pappa i torsdags för att hälsa på min syrra och se deras nya lägenhet och för att ta en sväng till London och gå på musikal och ha det gött. Det har varit precis hur mysigt som helst, och härligt att få prata med min ursprungsfamilj utan att ständigt bli avbruten av (visserligen gulliga men) tjatiga barn. Vi såg för övrigt &Juliet och nu ska man ju absolut inte uppmuntra till flygresande, men om ni ändå ska till London: SE DEN! Åh, den var helt fantastisk! Den är en modern spin på Shakespeares Romeo&Juliet där Juliet skiter i att ta livet av sig och väljer att gå vidare med sitt liv och musiken är ett urval av Max Martins samlade musikskatt. Jag hade väntat mig att gilla den pga hits jag är uppvuxen med, men den var smart och inkluderande och fin och rolig och alldeles alldeles underbar. Vi var på fantastiskt humör efteråt. Rekommenderas starkt! Vi käkade också på en italiensk restaurang Olivelli och jag åt en perfekt burrata och nåt kött som var så mört att det smälte i munnen. En liten lugn restaurang på en bakgata med toppservice och ja, nä men maten var fantastisk. Annas nya lägenhet var hur fin som helst (kommer bli när dom är klara med renoveringen) och hotellet i London var också jättebra. All in all: mycket bra resa! Det enda smolket i bägaren var det här med att ha barn för JISSES vad jag längtade efter dom igår. Hade gjort vad som helst för att teleportera hem mig och var väldigt nära på att lyfta upp bägge barnen i sängen när jag gick och lade mig. Fick nöja mig med en liten varm hand på kinden halva natten och det stora barnet i knät tjugo minuter i soffan imorse. Ska försöka jobba idag, men vill helst bara åka tillbaka till förskolan och slita med mig dom hem.

Ellen är inne i en period när hon sover så jävla dåligt. Vissa nätter somnar hon som en stock och vaknar inte förrän vi väcker henne och andra, som inatt, vaknar hon vid två och somnar sen inte om förrän strax innan det är dags att gå upp. Vi tänkte att det hade att göra med att förskolan låter henne sova ibland (vi har sagt att hon inte ska sova ca tiotusen gånger) så förra veckan sa vi till på skarpen att hon absolut inte får sova. Hon har inte sovit dagtid hemma sen typ i somras liksom. Jag tror att hon bara spelar ut dom för att hon vill ha sin napp som hon bara får ha när hon sover. Iallafall, förutom att man blir rätt trött själv av att försöka avstyra jag vill gå upp kl 3.21 så blir ju Ellen helt slut dagen efter. Nu är det kanske tionde gången på några veckor och inatt var det värre än vanligt så nu får hon sova tills hon vaknar för att komma ikapp lite med sömnen. Jag har redan gått igenom mailskörden, fixat frukost, hängt en tvätt och gjort skelettet till ett business case jag måste ta tag i och klockan är bara 08.10. So far otroligt produktivt det här med att vara hemma. Jag har ett möte efter lunch där vi ska sätta presentationen av ett nytt koncept så Ellen får hänga med mig till jobbet. Det är ungefär det bästa hon vet och hon brukar vara sitt absolut soligaste jag när hon får känna sig stor. Tänker att jag sätter henne i ett hörn med sin ipad och lite ritpapper och hoppas på det bästa.

I helgen har jag varit på 50% jättebra humör och 50% vidrigt humör. Det senare för att vi som sagt ska renovera vinden vilket innebär att vi måste städa/rensa/tömma densamma och jag har ställt upp och låtsasförträngt att jag har två lådor med kläder där uppe märkt "Att sälja" som jag sorterade ut innan vår flytt i december 2018. Det är ju så förbannat tråkigt att steama och granska och fota och skriva annonser, men nu ligger det iallafall fjorton annonser uppe och jag har foton på allt annat så det gick ju framåt även om jag var som ett åskmoln hela lördagen. Jag identifierade efter ett tag också irritationen som stress för att vi var tvungna att ta tag i tråk i helgen för kommande helg åker jag till London med pappa för att hänga med min syster och nästa helg ska vi på fest och sen ska jag på två stycken butiksturnéer och prata med personal om våra grejer. Summa summarum är att jag kommer vara borta, för mig, väldigt mycket från mina barn och för att toppa det så kommer det dessutom börja byggas och vara byggkaos nånstans mitt i det. I söndags sket vi i alla måsten och drog till Tyresö slott direkt efter frukosten. Solen sken på klarblå himmel och fåglarna kvittrade, vattnet glittrade och barnen var överlyckliga och smutsiga och jag fick gå i två timmar med solen i ögonen och andas in frisk luft. När vi kom hem fick jag dessutom ta lunchsovet med Nils och att somna kind mot kind med en knubbig tvååring kan ju vara meningen med livet. Sen vaknade jag, tog ytterligare en promenad och träffade Julia och gick och pratade lite och när vi kom in badade Andreas barnen medan jag gjorde klart mina Traderaannonser. Sen somnade bägge ungarna innan klockan åtta och vi kunde kolla på tre avsnitt av Masterchef Australia.

Nu tar vi helg va?

En sak som är så sjukt störig med att äta vegetariskt och därmed massor med sallad och sånt är att jag blir SÅ JÄVLA HUNGRIG när klockan är typ halv fyra. Vill hetsäta ca vadsomhelst.

Vad. Som. Helst.

Det är tur att det är fredag och barnens fredagsmys kommer inledas sekunden jag går innanför dörren och det betyder även fredagsmys por moi dvs en jetestor skål med chips och också kanske dip. Och också kanske choklad. Vi får se lite där.

Att vara omringad av män

På min avdelning sitter det, förutom min chef och jag, bara män. Individuellt är dom jättefina, härliga, varma, trevliga män, men ja män i grupp är män i grupp är män i grupp. Förra veckan hade jag ett mindre melt-down pga utanförskapet. Jag känner mig inte o-omtyckt på jobbet eller liksom medvetet utesluten på nåt sätt, men fan, män saknar ju lite basic people skills (följdfrågor, prata om saker utanför deras egen intressesfär t ex). Och jag har gjort min fair share av "vara en av snubbarna". Jag har inget intresse i att hålla koll på fotbollstransfers eller tabeller eller senaste uppdateringen i nån hockeygrej och är därför (frivilligt?) exkluderad i kanske 80% av kontorssnacket (när inga andra tjejer sitter här). Jag var vansinnig över att inte orka vara Uppfostraren (TM) på jobbet också häromdagen, men nu när jag skriver det här känner jag mest meh. Jag fick ju prata av mig häromdagen och nu är jag lugn igen. Tänk att man är så förutsägbar? Eller liksom funkar så mönstermässigt. Jag har alltid, utan undantag, blivit ASFÖRBANNAD över random grej (min go to-känsla) och så fort jag har fått prata om det så släpper det och går från piskande metervågor till ett lite guppande hav i bakgrunden bara. Nog om det, det jag tänkte skriva innan jag gjorde nån form av konstigt avstickarintro var egentligen nåt annat: En annan grej med att jobba bara med snubbar är att man också får en annan sida av t ex föräldraskapet, eller annan och annan, men man får uppleva männen från nåt annat håll än ens egna partner/ens egna kompisar. Alla här är otroligt dedikerade till sina familjer. Dom pratar gärna och länge om sina barn och sömnbrist och matvägran och jamen ni vet, allt som hör barn till. Tre av dom har bebisar hemma nu. Ingen sover bra under spädistiden, men ja, allihop är gemensamt överens om att deras partners drar det absolut största lasset (så dom VET ändå att det är så). Häromdagen sa en av dom appropå nattsömnen just att hans fru tar den största smällen pga har bebisen (han tar hand om deras tvååring) varpå jag bara frågade om inte han kunde ta nån natt eller någon morgon? Inte för att ifrågasätta utan bara precis samma som jag skulle ha sagt till en kvinna i samma situation: kan inte din snubbe ta barnet nån natt/morgon så du får sova? Nåväl. Det intressanta/spännande/tragiska är att han vänder sig mot mig och är GENUINT förvånad över frågan och det är svintydligt att tanken inte ens har slagit honom. For the record så gillar jag honom otroligt mycket och upplever att han verkligen både vill ha och utövar jämställdhet, men tanken hade inte slagit honom att han kanske kunde paja lite nattsömn för att hon skulle få en morgons sömn. I allmänhet är det mycket "hon får ta natten för jag jobbar"-känsla här och i det får jag bita mig i tungan för att inte ifrågasätta för mycket. Jag sa iallafall att jag trodde hon skulle uppskatta det supermycket om han tog nån morgon nån gång så hon fick sova ut. Hoppas han lyssnade.

Saker som inte är samma 1986 och 2020

När jag var liten åt jag Frosties till frukost. Kanske Start, om det var riktigt lyxigt, men fil och Frosties eller mjölk och Frosties och så en rostad macka på det. Mitt barn bad om yoghurt och müsli till frukost imorse. Det betyder turkisk yoghurt och havregryn. Alltså helt obearbetade, rätt från paketet, havregryn. I hennes värld är det SÅ lyxigt, höjden av frukostar nästan, att få "müsli" till frukost. En del av mig tycker att det är sjukt praktiskt att hon inte är så kräsen, men en del av mig får verkligen lust att göra en riktig müsli dvs havregryn i ugn med lite äppeljuice och honung (jo, äppeljuice, testa själva) med russin och fröer och kanske lite torkade tranbär eller kokosflingor eller nåt så hon får lära sig vad njutning verkligen innebär. (Samtidigt tittar jag lite avundsjukt på mina egna föräldrars avslappnade inställning till näringslära för alla vet ju att Frosties var liksom HÖJDEN av göttigheter.)

Idag är jag nöjd

En sak som är bra med att ha en chef istället för att vara en chef är att man bara tar sina issues och pratar av sig dom och så får chefen fixa och man själv kan fortsätta jobba med sitt. Nu råkar jag ju ha valt mitt jobb för att få jobba med just min chef (jo, Jenny, så är det) för att hon har varit en person jag har respekterat och sett upp till länge och jag har i många år tänkt att jag har velat ha henne som chef. Så jag har det kanske extra lyxigt i just mitt underhuggarskap, men fenomenet att få belasta någon annan med sina problem är ju rätt gött alltså. Till skillnad mot de senaste 7-8 åren när jag har varit personen som har fått medla, fixa, lösa, skälla och peppa menar jag. Nu sitter jag dessutom vid mitt köksbord med en nybryggd kopp jävligt starkt kaffe bredvid mig och njuter av möjligheten att jobba hemma. Mmm, ljuva tystnad.

Tänk hur det blev i livet

Ibland roar jag mig med att gå tillbaka och läsa i mina egna arkiv. Ofta väljer jag månaden vi är i, fast några år bakåt för att liksom se vad som hände då i livet. Imorse läste jag lite från januari 2013 dvs när jag och Andreas träffades (insåg precis i detta skrivande nu att vi glömde fira vår sjuårsdag, haha) och det är nåt speciellt med att läsa om kärleken som var den som blev. Då visste jag ju inte det. Det visste såklart ingen, men så här i efterhand är det hjärtvärmande att veta att all den där oron, nykärheten och kvillret blev ett giftemål och två barn och en hel himla framtid. Det finns få saker jag är lika glad för som att jag träffade just Andreas. Att det är honom jag får leva med och framförallt att han visade sig vara världens bästa pappa till mina barn. Jag känner mig lite blödig här nu. Och lite i behov att berätta att jag fortfarande är jättekär i honom och även om det är otroligt mycket vardagsliv så njuter jag fortfarande av att somna med handen i hans nacke och pussa honom på morgonen och jag får ganska ofta sug i magen av att titta på honom och ba HAN ÄR MIN! Han får mig fortfarande att asgarva och han tittar på mig med den där blicken som jag drömde om att nån skulle titta på mig med.

Det som händer

Vi var hos min pappa i Karlstad i helgen. Det var så himla mysigt. Han har ju bott där i drygt ett år nu och lagt jättemycket tid (och pengar) på att fixa iordning sin lägenhet och det har blivit jättefint! Barnen var överlyckliga pga fick vara hos morfar och jag och Andreas hade det gött pga morfar tar hand om barn, lagar mat, plockar undan och fixar i allmänhet. Det var semester. Det är lite långt att åka 60 mil tur och retur på en helg med två små barn, men dom är också så tappra och vi klarade av det utan ett enda skrik. *klapp på axeln* Vi åkte direkt när dom vaknade i lördags morse och igår körde vi först slut på dom i Sandgrundsparken så dom däckade i bilen när vi rullade iväg strax innan lunch. Det är ju gött att komma bort lite, men det är också otroligt skönt att komma hem igen. Och! Idag jobbar vår städerska och hemmet kommer bli ordentligt rent för första gången på en månad. Det ska bli en sån FRÖJD att komma hem i eftermiddag.

Jaha, nu har den här tanken med liv och jobb och balans marinerat i mig i ett par dagar och det visade sig att det jag egentligen behövde var en liten årsplan. Who knew? Vi satte oss iallafall ner i soffan igår efter nattningen och pratade om vad vi vill göra i år. För nånstans är ju ett beslut att gå ner i tid också ett ekonomiskt sådant, förutom alla mjuka värden som jag skrev om sist. Och jag gillar ju mitt jobb, som jag dessutom precis började på, så jag kom fram till att jag inte alls det vill gå ner i tid just nu. Jag vill bara hitta en bra balans mellan jobb och ledighet, och framförallt vad jag gör på min ledighet. Det hela slutade iallafall med att Andreas ska vara hemma varannan fredag med barnen under våren (haha, jo så slutade det) och sen gjorde vi en snabb semesterplanering och kom fram till att vi ska åka ingenstans i år heller. Eller vi kanske ska försöka hyra ett hus i Lidköping igen och ta en sväng till Göteborg i sommar och kanske dra ner till Malmö/Köpenhamn, men inga flygresor och ingen charter eller den sortens semester iallafall. Förutom en tripp till London/Brighton med pappa för att hälsa på min syrra som jag känner är long overdue (var hos henne senast 2013)  så hoppas jag på ett flygfritt 2020.

Det är konstigt det här med tankar. Hur dom liksom ändrar form och riktning när dom får ligga och skvalpa lite och hur det hjälper att skriva ner dom för att sen känna efter om det verkligen var så det skulle vara. Vi skiljer oss åt där ganska mycket, jag och min man. Han har en stark övertygelse i att lagt kort ligger (sagt kort ligger) och vår vanligaste konversation är typ att jag säger ska vi inte göra så här istället? Eller så här? och så svarar han men nu har vi ju sagt att vi ska göra på det första sättet. När han väl har bestämt sig så har han bestämt sig, medan jag kan behöva ett par vändor av ält för att på riktigt känna vad det är jag tycker är rätt.

Förtydligande

Jag kanske ska förtydliga att jag inte tycker att det är fel att gå ner i arbetstid, oavsett om det är barn inblandade eller inte. Jag tycker inte det är en kvinnofälla (i sig, sen beror det ju på om man får använda tiden till att göra mer oavlönat hemmajobb), däremot tycker jag att det är oerhört tråkigt för alla män som inte känner likadant inför tid med barn osv. För min del handlar det egentligen mest om en battle mellan att prioritera lugn, mer tid med barnen och fysiskt välmående mot ny på jobbet, gött med full inkomst och kul att jobba. Jag måste ju poängtera igen att jag gillar mitt jobb. Åh, jag tycker det är jättekul! Det handlar inte om en paus från det utan om tiden. Barnen är bara så här små nu. Det börjar redan finnas ett behov hos dom att vara på förskolan. Andreas poängterade häromdagen att att gå ner i arbetstid skulle vara för mig, inte för dom egentligen. Alltså, klart dom skulle ha det bra med mig och vilja vara hemma, men dom har det superbra på sin förskola och älskar att vara där och behöver kompisarna och allting den miljön ger, också. Aja, jag ska inte fatta några som helst beslut så här en vecka efter jullovet. Det är bara en tanke, vi får se hur den gror.

Vad hade du gjort?

Det är så mycket jag går omkring och tänker på just nu. Det allra största är kanske balansen mellan vad jag vill och vad jag borde. Och om jag verkligen vill det jag tror att jag vill och om det är okej att vilja det. Eller okej och okej, det är väl alltid okej att vilja grejer (som ej skadar andra obv) men är jag lat? Eller girig? Saknar jag driv? Eller är jag smart som äntligen kan urskilja en dröm/en önskan på riktigt jmf vilja ha en väska/tröja/sko? Sen vet jag inte ens om det är möjligt eller om jag känner för att pusha det just nu, men ja. Det jag tänker på är det här: under julledigheten (underbara, ljuvliga julledighet) hade jag så himla bra dagar där jag mådde bra i kroppen och i huvudet och i hjärtat. Jag älskar att vara ledig, det är ingen hemlighet. Ibland kan jag tänka att jag vill ha ett barn till bara för att få vara föräldraledig=långledig en gång till som exempel. Iallafall, jag stod och plockade i köket efter lunchen någon av dom sista dagarna på ledigheten och mitt i den kanske vardagstråkigaste grejen så bara slog det mig: jag tror att jag skulle nå min må bra-topp om jag jobbade 70% istället för heltid. Vi hade ätit en lugn frukost, solen sken och efter frukosten tog vi på oss kläder och drog med barnen ut på en långpromenad ner till sjön. Det glittrade i vattnet och vi lekte kurragömma med barnen och valde ut den perfekta pinnen i kanske tio minuter och pillade på tusen stenar och sen gick vi hem och käkade lunch. Samma lunch jag plockade undan efter när jag fick min uppenbarelse. (Helt seriöst, nu har jag haft två engelska ord som jag velat använda i den här texten istället som hade varit så mycket bättre, mundane och epiphany, svenskan är ett fattigt språk.)

Varför just 70%? Varför alls? Jo, men såhär: det som gör mig mest stressad i mitt liv är att göra iordning mig själv, hemmet och barnen och komma iväg i tid till förskolan på morgonen. Jag blir stressad, barnen krånglar för att dom inte är klara med sin morgon och allting är bara jäkt och tjat och hot och mutor. Under ledigheten, när vi inte har haft den stressen, har vi också klätt på ungarna och gått ut efter frukosten och det har tagit kanske fyra minuter för dom har varit klara och leksugna och redo. Jag skulle vilja ha tid att låta morgonen ta tid. En annan anledning är tiden jag har varit utomhus, något jag inte upplever att jag hinner i vardagslivet (utan att prioritera, men prioritera innebär att nåt annat måste stryka på foten). En vardag lämnar jag barn, jobbar och sen åker jag hem alt hämtar barn på vägen hem och sen ska liksom livet ske. Tvätt ska tvättas, barnens dag ska pratas om, det ska kramas, lekas och klättras, lagas mat, torka näsor och plockas plockas plockas. Sen är klockan strax efter åtta och då vill jag sitta i soffan med min man för det är vår heliga tid när vi får vara bara vi.

Och jo, det finns andra lösningar till mina "problem" än att gå ner i arbetstid. Vi kan väcka hela familjen tidigare (ger dock ej tillräcklig vila) och jag kan gå ut och gå på lunchen (inte samma sak att promenera i staden som i skogen) och visst, jag kan vara utomhus efter hämtning med barnen och låta disken stå på kvällen (men smuts=irritation hos både mig och Andreas). Att jobba 30% mindre innebär 12 extra timmar i veckan som buffert för allt det där ovan. Tänk, två dagar heltid och så tre halvtidsdagar per vecka. Då får jag jobba och vara vuxen och ha kul, men också vara ute i skogen, ha tid och lust och ork att lyssna på barnens tusen lekar (mamma, du kan vara prinsessan Celestia så är jag Twilight Sparkle och Nils kan vara kattpojken och så ska vi rädda Xentopia från den onda kungen och hans drake. Okej?)  Är det okej 2020 att känna så här? Borde jag inte vilja liksom blondinbella mig och maxa livet och planera mina timmar och fixa det med listor och scheman? Är det okej att känna att jag egentligen skulle vilja skapa mer tid i livet för att släppa fram något jag inte vet vad det är än? En kreativ del som sällan ryms i det vanliga livet kanske.

Det här har ju ingenting med mitt jobb att göra, egentligen. Det handlar absolut inte om att fly från jobbet eller att själva arbetet i sig är nåt jag vill ifrån. Det är mer en reflektion över tid och livsutrymme. Sen handlar det såklart också lite om barnen. Att stundtals har rätt mycket panik över att tiden går och dom blir stora och att jag liksom missar allt det här ljuvliga som små barn ju ändå är (trots all annan skit dom sysslar med som driver en galen). Jag vill ha ork och tid att vara närvarande med barnen. Jag vill inte sitta om 20 år, eller 10 år, eller 2 år och ångra att jag inte var med dom mer än vad jag är. (Och då är jag ändå rätt mycket med mina barn för att jobba heltid, det ska ändå tilläggas.)

Nu är det här ju mer en tanke/dröm än nåt jag har tänkt göra verklighet av, men om ni fick göra en ändring i era liv, vadsomhelst, utan att tänka på praktiska konsekvenser av det; vad hade ni gjort?

Årssummering 2019

Haha, lite sen på bollen här men nu har jag gjort det hela 2010-talet så jag måste faktiskt avsluta det här decenniet (och påbörja nästa) med en likadan.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Nej? Inget jag kommer ihåg isåfall. Jag började jobba som produktchef, det har jag aldrig jobbat som förut. Men jag vet inte om det räknas?

Höll du något av dina nyårslöften?
Okej, jag ville bli mer ekonomisk och köpa färre, bättre grejer och spara lite pengar. Jag ville också läsa böcker och laga mer olika sorters mat. Hmm, alltså jag vet inte om jag lyckades med nåt av det faktiskt. Jo, men färre, bättre grejer lyckades jag med. Dock är dom ju dyrare så besparingen var väl plusminus noll. Läsa gjorde jag INTE och laga mer olika sorters mat, hmm. Jag vet inte. Vi har ju barn och dom gillar ju barngrejer som korv, kycklingpinnar, pasta osv. Jag tycker ändå att vi (jag) försöker ha en bra mix. Vi körde matlistor nästan hela året och det innebär ju att vi äter relativt varierat.

Kommer du ha några nya för nästa år?
Ja! 2020 är året när jag ska ha riktiga nyårslöften. Jag behöver lägga lite tid på att må bra känner jag. Och jag behöver komma igång och använda min kropp lite grann, men istället för att göra min vanliga sex veckors hets och sen totalt tappa det och för att inte trigga min latenta kroppsstörda tankeverksamhet så har jag gjort en vähähäldigt försiktig och uppnåelig plan.
Jag ska:
Gå på en långpromenad i veckan (förutom det jag ändå gör)
Yin-yoga 30 min varje vecka.
Träna mitt naprapatprogram minst varannan vecka (otrolig förbättring från de noll gånger jag har gjort det hittills)
Läsa 25 böcker.
Bara bjuda på vegetarisk mat när vi har folk hemma.

Blev någon av dina kompisar föräldrar i år?
Ja, även i år om det nya bebisar.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Låt det fortsätta vara så.

Vilka länder besökte du?
Bara Sverige.

Är det något du saknar 2019 som du vill ha 2020?
Nja, men typ inte. Jag skulle vilja fortsätta ha det lugnt och skönt med min familj och ta hand om mig och mitt välmående.

Vilket datum från 2019 kommer du alltid att minnas och varför?
1 oktober började jag mitt nya jobb. Och så barnens födelsedagar antar jag. Nej, men inget speciellt hände 2019. Och samtidigt hände såklart livet-livet-livet.

Vilken var din största framgång 2019?
Att jag vågade söka nytt jobb. Att jag gick Friday Labs och fick insikt i mående/actions.

Vad är du mest nöjd med?
Att jag och Andreas är kära i varandra trots rätt må barn och heltidsvardag. Och att jag har så mycket tid som jag ändå har med barnen.

Största misstaget?
Jag tror inte jag har nåt stort misstag i år.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Förutom några slängar förskolebaciller så nej. Vill helst att det förblir så.

Bästa köpet?
En riktigt varm, stor jacka jag kan ha när jag är ute med barnen. Den har enorma fickor så jag får plats med en monstertruck, näsdukar, ett par bananer, nycklar och annat man måste ha med när barn är inblandade.

Vad spenderade du mest pengar på?
Räkningar och mat. Och våra bilar.

Gjorde något dig riktigt glad?
Samma som förra året: Min familj. Dom gör mig glad varje dag, var och en av dom. Att se Andreas med barnen gör mig knäsvag av lycka.

Vilka sånger/band kommer du komma ihåg från 2019?
Inte en enda.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Så mycket gladare. Åh, jag är verkligen lycklig just nu.

Vad önskar du att du hade gjort mer?
Läst böcker.

Mindre?
Suttit med telefonen. (Känns som att det är standardsvaret)

Hur tillbringade du julen?
I vårt hus med pappa och min syrra. Det var supermysigt.

Favoritprogram på teve?
Jag och Andreas ÄLSKAR ju Masterchef Australia. Det styr vårt liv lite grann under tiden det körs. I övrigt var Succession SJUKT bra (när jag väl började gilla karaktärerna) och vi kollade nog mest på Blacklist. Är nu inne på sjunde säsongen och det håller fortfarande.

Bästa boken?
Jag tror inte jag läste någon bok som gav nåt bestående minne 2019.

Phew! Okej, 2019 var ett lugnt år. Vi pysslade hemma, tog hand om varandra och oss själva och jag bytte jobb.

Gott nytt decennie hörrni!

En pyttedel av det emotionella jobbet, men ändå

Jag läser hos Jenny och i Peppes kommentarsfält om det emotionella arbetet. Jag skriver om mitt (och deras) med mina vänner. Det finns säkert ett fåtal män som gör allt, men för den stora majoriteten är det vi som gör mycket av "fluffet" eller kittet som det ju egentligen är. Adventsfikorna vi fixar, smsen till kompisar om middagar eller lekdejter för barnen eller bara alla gångerna vi sätter oss ner med våra partners för att prata om det där som skaver. Jag har gråtskrikit till min man

DET ÄR INTE RÄTTVIST ATT ANSVARET FÖR VÅR RELATIONS UTVECKLING BARA LIGGER PÅ MIG!

Och Andreas håller med mig i det. Han tycker inte heller att det är rättvist och vi har provat en massa sätt för att ändra det och i skrivande stund var det längesen det här dök upp för just nu har vi det jättebra på alla sätt och vis så praten har väl funkat. Men han har också haft en poäng kring iallafall det som rör den egna relationen som jag känner att jag vill höja i den här diskussionen. Jag vill på inget sätt försvara männen som sätter sitt ego och sin bekvämlighet framför sin familjs eller sin partners, men i dom fallen där männen vill och anstränger sig så tänker jag att det här kan vara tänkvärt och kanske, kanske borde det här OCKSÅ falla inom ramen för emotionellt arbete? Ok, så here goes:

Ibland när vi (jag) har bråkat om att jag är den som tar upp det skaviga, eller lyft att det känns som att vi inte prioriterar oss som par eller ifrågasatt att det bara är jag som ens TÄNKER att det skaver så har Andreas svarat Jag håller med dig om att det är orättvist, men jag vet inte vad jag ska göra för jag känner inte så. Och när jag har frågat hur han MÅR och varför han inte kan prata om sina känslor och tankar så svarar han Men jag pratar inte om det för jag mår bra. Jag är lycklig! Jag känner inte som du känner. Jag vet inte hur jag ska ta upp det som ett problem när det för mig inte är några problem. Och vi skulle absolut kunna gå in på varför så många kvinnor känner problemen (pga gör mer, upplever mer stress pga det osv), men hela grejen med att vi fostrats in i en empatisk, inkännande roll kanske också gör att vi hela tiden känner av, scannar förhållandet, utvärderar. Jag menar inte att det är fel, men utifrån mig själv så kan det absolut leda till att jag fastnar i en tankesnurra i mitt eget huvud där jag knappt är upprörd för nåt från början, men hetsar upp mig kring att det oavsett ändå är JAG som måste ta tag i det. Att jag liksom är sur på det emotionella arbetets snedfördelning utan att det egentligen kanske föreligger något större emotionellt jobb, om ni fattar?

Jag tänker också att jag irriterar mig mer än Andreas. Han plockar och fixar och lämnar barn och grejar och städar och tar flest mornar och flest nätter och fan, han gnäller aldrig. Han tycker inte att det är jobbigt. Och uppepå det parerar han mitt PMS-humör och mitt behov av att älta och gnälla. Det är ju en sorts emotionellt jobb som verkligen inte syns eftersom det är rätt passivt. Och det kanske borde få lite kredd ändå?

Ok, nu känner jag att jag måste lägga in att det här bara är EN DEL av det emotionella jobbet och att det absolut föreligger obalans i det övriga även i vårt hem, men jag tänker att det ändå är en aspekt som iallafall jag lätt glömmer av när jag är irriterad. Och att jag som sagt ibland går och liksom BLIR sur för att Andreas inte har "tagit upp" nåt när jag inte ens vet vad nåt skulle kunna vara. Typ jag är glad och inte sur, men att han liksom boooorde ha nåt som skaver och så blir jag sur för att jag måste fråga om det är nåt och han inte tar upp det spontant och när jag frågar får jag då ovan svar . Typ så.

Annan typisk grej jag blir sur på är att jag tar på mig att göra all julmat för att det fan är min hobby och avslappning att laga mat, men sen blir sur för att jag lagar all mat. Nu vid jul kör vi för övrigt på en färdig to do-lista per dag där vi delar upp typ allting. Vi började förrförra året och både stressen och irritationen har blivit så himla mycket lägre när vi har körschema. Off topic, men jag tänkte iallafall på det här häromdagen och tänkte att nån annan kanske också kan tycka att det är en synvinkel som inte pratas om så ofta.