onsdag, januari 8

Vad hade du gjort?

Det är så mycket jag går omkring och tänker på just nu. Det allra största är kanske balansen mellan vad jag vill och vad jag borde. Och om jag verkligen vill det jag tror att jag vill och om det är okej att vilja det. Eller okej och okej, det är väl alltid okej att vilja grejer (som ej skadar andra obv) men är jag lat? Eller girig? Saknar jag driv? Eller är jag smart som äntligen kan urskilja en dröm/en önskan på riktigt jmf vilja ha en väska/tröja/sko? Sen vet jag inte ens om det är möjligt eller om jag känner för att pusha det just nu, men ja. Det jag tänker på är det här: under julledigheten (underbara, ljuvliga julledighet) hade jag så himla bra dagar där jag mådde bra i kroppen och i huvudet och i hjärtat. Jag älskar att vara ledig, det är ingen hemlighet. Ibland kan jag tänka att jag vill ha ett barn till bara för att få vara föräldraledig=långledig en gång till som exempel. Iallafall, jag stod och plockade i köket efter lunchen någon av dom sista dagarna på ledigheten och mitt i den kanske vardagstråkigaste grejen så bara slog det mig: jag tror att jag skulle nå min må bra-topp om jag jobbade 70% istället för heltid. Vi hade ätit en lugn frukost, solen sken och efter frukosten tog vi på oss kläder och drog med barnen ut på en långpromenad ner till sjön. Det glittrade i vattnet och vi lekte kurragömma med barnen och valde ut den perfekta pinnen i kanske tio minuter och pillade på tusen stenar och sen gick vi hem och käkade lunch. Samma lunch jag plockade undan efter när jag fick min uppenbarelse. (Helt seriöst, nu har jag haft två engelska ord som jag velat använda i den här texten istället som hade varit så mycket bättre, mundane och epiphany, svenskan är ett fattigt språk.)

Varför just 70%? Varför alls? Jo, men såhär: det som gör mig mest stressad i mitt liv är att göra iordning mig själv, hemmet och barnen och komma iväg i tid till förskolan på morgonen. Jag blir stressad, barnen krånglar för att dom inte är klara med sin morgon och allting är bara jäkt och tjat och hot och mutor. Under ledigheten, när vi inte har haft den stressen, har vi också klätt på ungarna och gått ut efter frukosten och det har tagit kanske fyra minuter för dom har varit klara och leksugna och redo. Jag skulle vilja ha tid att låta morgonen ta tid. En annan anledning är tiden jag har varit utomhus, något jag inte upplever att jag hinner i vardagslivet (utan att prioritera, men prioritera innebär att nåt annat måste stryka på foten). En vardag lämnar jag barn, jobbar och sen åker jag hem alt hämtar barn på vägen hem och sen ska liksom livet ske. Tvätt ska tvättas, barnens dag ska pratas om, det ska kramas, lekas och klättras, lagas mat, torka näsor och plockas plockas plockas. Sen är klockan strax efter åtta och då vill jag sitta i soffan med min man för det är vår heliga tid när vi får vara bara vi.

Och jo, det finns andra lösningar till mina "problem" än att gå ner i arbetstid. Vi kan väcka hela familjen tidigare (ger dock ej tillräcklig vila) och jag kan gå ut och gå på lunchen (inte samma sak att promenera i staden som i skogen) och visst, jag kan vara utomhus efter hämtning med barnen och låta disken stå på kvällen (men smuts=irritation hos både mig och Andreas). Att jobba 30% mindre innebär 12 extra timmar i veckan som buffert för allt det där ovan. Tänk, två dagar heltid och så tre halvtidsdagar per vecka. Då får jag jobba och vara vuxen och ha kul, men också vara ute i skogen, ha tid och lust och ork att lyssna på barnens tusen lekar (mamma, du kan vara prinsessan Celestia så är jag Twilight Sparkle och Nils kan vara kattpojken och så ska vi rädda Xentopia från den onda kungen och hans drake. Okej?)  Är det okej 2020 att känna så här? Borde jag inte vilja liksom blondinbella mig och maxa livet och planera mina timmar och fixa det med listor och scheman? Är det okej att känna att jag egentligen skulle vilja skapa mer tid i livet för att släppa fram något jag inte vet vad det är än? En kreativ del som sällan ryms i det vanliga livet kanske.

Det här har ju ingenting med mitt jobb att göra, egentligen. Det handlar absolut inte om att fly från jobbet eller att själva arbetet i sig är nåt jag vill ifrån. Det är mer en reflektion över tid och livsutrymme. Sen handlar det såklart också lite om barnen. Att stundtals har rätt mycket panik över att tiden går och dom blir stora och att jag liksom missar allt det här ljuvliga som små barn ju ändå är (trots all annan skit dom sysslar med som driver en galen). Jag vill ha ork och tid att vara närvarande med barnen. Jag vill inte sitta om 20 år, eller 10 år, eller 2 år och ångra att jag inte var med dom mer än vad jag är. (Och då är jag ändå rätt mycket med mina barn för att jobba heltid, det ska ändå tilläggas.)

Nu är det här ju mer en tanke/dröm än nåt jag har tänkt göra verklighet av, men om ni fick göra en ändring i era liv, vadsomhelst, utan att tänka på praktiska konsekvenser av det; vad hade ni gjort?

11 kommentarer:

Mimmi sa...

Men Linn, vad får dig att tänka att det inte är ok? Någon tanke om att vara en "bra" kvinna som fokuserar på karriär samtidigt som de har tid med barnen, sig själv och hemmet? Newsflash, det GÅR inte att få till allt samtidigt på en nivå när inte något måste prioriteras ner. Eller ja, nån kanske får till det men jag ser inte hur utan att gå in i väggen på kuppen. Om du vill och kan gå ner i tid några år när barnen är små - GÖR DET. Njut av att du kan, be inte om ursäkt till någon och absolut inte till dig själv.

Om det var möjligt skulle jag gå ner på 50%. Hoppas att Magnus gjorde samma. Lägga tiden på mitt välmående som i förlängningen är hela familjens välmående. Odla (mer) av vår egen mat. Röra mig mer. Ha höns. Gå på yoga. Hälsa på familjen i andra delar av landet mer. Läsa mer för barnen, sova längre på morgnarna. Jag skulle vilja jobba för behöver ett sammanhang och allt det där men vill BARA göra de arbetsuppgifter jag tycker är kul, NÄR JAG tycker det är kul och skita i resten. Tjäna mer så jag kan leva ovan utan att svettas över kostnader. Det går inte ihop idag men kunde jag så skulle jag, hoppas jag (jag fattar ändå din känsla av "får jag" ska tilläggas). Mycket av det där har vi ju kunnat göra som fl, som 10 veckor ledig på sommaren osv men i praktiken får vi inte ihop livet om vi gör så nu snart när Olle börjar förskolan. Men jag tänker också att bara drömmen är en del av mitt välbefinnande.

Mimmi sa...

Skrev en novell men var tydligen inte klar. Jag går ju i liknande tankar fast med skola/ev nytt jobb. Pratade med Magnus igår om vilken oro det skapar i mig att jag liksom antagligen ska säga upp mig för att planlöst plugga lite bara för att jag vill ha förändring. Det känns som att jag MÅSTE ha en helt utarbetad plan för att ha tillåtelse från...nån? Magnus sa till slut till mig på skarpen att "Du har bara ett liv Mimmi. Vi har råd med att du pluggar lite planlöst ett tag och du kan jobba extra. Det blir bättre för barnen. SLUTA ÄLTA och gör nu bara" Han har rätt ändå?

Åsa sa...

Jag jobbar 80% och har två små barn. Skulle inte vilja jobba en endaste procent till, dock gärna kanske några mindre.... Dom där timmarna gör enorm skillnad.
Har du möjlighet så gört!
Sen är vips är barnen för stora för att leka kattpojken och då kan man ju alltid tänka om....

Anna sa...

Jobbar 80% och känner ändå att tiden inte räcker till. Men utan det? Jag hade aldrig sett mina barn utom "av nödvändighet", när de ska ha mat eller tjatas på eller få tänderna borstade eller liknande. Kvalitetstid med dem (och min man) är allt för mig. Det finns lite mindre pengar på kontot än det kunde gjort men vafan, vi klarar oss fint. Jag offrar gärna någon teknikpryl och lite klädinköp i månaden för att få tid att verkligen VARA med dem! Det gör enorm skillnad mot heltid, så bara gör det. Du kan ju ångra dig när du vill till och med!

SARA sa...

Min man har jobbar 80 % sen första barnet föddes och och planen är att vi båda ska göra det nu så länge som arbetet tillåter. Alltså som minst till yngsta fyller 8 år. Känns som en superbra investering för oss i oss som familj, och i oss själva. Livet ska vara hållbart! Kör säger jag!

Anonym sa...

Jag jobbar 80 % och min sambo ska också gå ner till 80 % om två veckor. Klart du ska gå ner i tid! Varför skulle det vara fel?

Anonym sa...

Drömmer om 75%. Ledig en heldag samt 4 kortare dagar. Ba gört!!

Anonym sa...

Jag jobbar 75% och tycker visserligen inte att tiden räcker ändå, varken hemma eller på jobbet MEN jag får pigg vaken tid med mina barn och hinner både prata, leka och läsa de två dagar jag hämtar dem. Det är värt varenda öre jag förlorar i lön och framtida pension!

emma sofie w sa...

Som jag känner igen mig, trots bara ett barn som jag ju fortfarande är ledig med. Börjar jobba om drygt tre veckor och har panik, vara borta från henne typ 9 timmar om dagen känns vidrigt.
När J börkar jobba igen kommer han antagligen gå ner i tid, han skiftjobbar ju och kommer på så sätt aldrig jobba mer än två dagar i sträck. Jag kommer antagligen också vilja gå ner i tid, lite kortare dagar, mer tid på landet osv. Tiden tillsammans är ju fan det finaste vi jar.

Linn sa...

Tack för all input hörrni! Jag ser att jag inte är ensam om dom här tankarna.

Mimmi: Jag vet inte vad det är som gör att jag tänker så. Kanske är det kraschen mellan drömmarna och målen jag tidigare haft och verkligheten nu? Kanske en känsla av att jag "borde" prestera baserat på ovan, feedback från omvärlden och den bekräftelse jag ändå får i min arbetsroll? Plus lite reella grejer som att jag bara har varit på min arbetsplats i tre månader, att jag sökte det för att "börja jobba på riktigt", att tjänsten är en 100% tjänst och jag visste om det. Och den ekonomiska aspekten såklart. Vi har råd att jag jobbar deltid. Egentligen. Men vi har bara haft 2 heltidsinkomster i tre månader och det är liiiiite gött att äntligen ha lite svängrum, pengar över att spara (förutom miniminivåer och amorteringar) osv. Jag är medveten om att vi har en extremt privilegiad ekonomisk situation, men man mättar ju matsäcken efter innehållet så att säga. Men visst, vi skulle kunna göra några enkla förändringar och förmodligen kunna röra oss med ungefär samma pengar som idag trots mindre inkomst. Tycker det Magnus sa är bra och det passar väldigt mycket in på den största driften av mitt behov: vi har bara ett liv och vi vet inte vad som kommer att komma.

Åsa/Anna/SARA och Anonymer: Jag håller med er! Och jag ska förtydliga att jag inte tycker att det är ett dugg fel att gå ner i tid, tvärtom. Det handlar för mig mest om en krock i självbild vs verklighet. Jag jobbade 80% fram tills oktober, även när Andreas var föräldraledig så jag vet ju hur härligt det är också.

emma sofie w: Haha, åh. Jag fattar! Men du, det är härligt att jobba också. Det är skönt att vara en egen person utanför föräldrarollen och efter ett tag längtar man till jobbet också, inte bara efter ledighet. Men götta er i så mycket ledighet ni bara kan, det är guld värt ju!

Tove sa...

Ja, men varför inte. Gå ner i tid! Det låter bra. :)