Framtiden och oron

För en liten timma förut blev jag påmind om framtiden och att den kanske inte blir så happily ever after som jag tänker mig. Trasselkvast skrev en kommentar om att det lät som om jag ser mig själv som singel i framtiden i det här inlägget och ingenting kunde vara mer fel. Jag kan inte ens tänka på att det eventuellt skulle vara en möjlighet på grund av avgrunden som öppnar sig i bröstkorgen. Jag är livrädd för att jag inte kommer träffa nån. För att ingen kommer älska mig igen. För att jag ska behöva fatta massa livsavgörande beslut på egen hand. För att jag inte ska få nån att bry mig om.

Jag kan inte tänka så utan att få djup ångest och bli sängliggande. Jag klänger mig fast i tanken att det finns nån som en livboj. Jag måste tro att det finns nån. Jag måste se barn i min framtid. Jag måste tänka att jag kommer bli älskad igen, annars går jag under.

Jag älskar mitt liv och mina vänner och min familj i nuet och är inte alls stressad över att träffa nån för sakens skull. Men när jag tänker framtid så finns det alltid en man som är min.