Hösthypen

Jag har så mycket folk omkring mig just nu så jag har svårt att samla tankarna. Jag försöker ta det lugnt och varva ner och ligga på soffan i ett nothingness som annars är mitt signum, men som inte funkar alls för tillfället. Försöker läsa bok, men kan koncentrera mig i ungefär en sida. Försöker se på teve, men byter kanal eller tar upp telefonen eller springer och plockar med nåt. Hinner allt allt allt. Tvätta träna äta jobba städa skratta prata lyssna. Inga problem.

Det är höst nu och jag känner det i hela kroppen. Det spritter liksom och energin dalar inte trots att jag snittar sex timmars sömn per dag. Jag vet att det kommer backfirea. Jag kommer hulka i duschen och stirra håglöst in i väggen och låta lägenheten förfalla totalt när jag har sagt ja för många gånger. Det blir alltid så. Antingen eller. Hyper eller apatisk, det finns två lägen och för lite gråzon däremellan. Jag vet ju det och ändå kan jag inte låta bli att leva ut när högvarvsperioden kommer. Det är fantastiskt att vara på toppen och känna skrattet lysa ur ögonen och hjärtat banka fortare och lättare och högre. Det är fantastiskt att känna omtycknaden från så många håll på en gång. Jag är rätt okej ändå. Folk tycker om mig för liksom...mig. Den känslan bär mig högt över vardagen.