Svikarkropp och allmänt gnäll

Det här med att mentalt vara kelsjuk som en trött tvååring och vilja pilla nån i nacken och somna till nåns hjärtslag men ha en kropp som ba RÖR MIG FÖRHELVETE INTE JAG SNORAR! Inte så nöjd med den ekvationen faktiskt. Inte heller så nöjd med att det saknas en man i min lägenhet i största allmänhet, frisk eller sjuk. Om vi för en sekund ignorerar att mitt huvud väger femtio kilo just nu så drömmer jag om det vardagliga. Läppar jag känner till, som är mina att pussa på när jag vill. En välbekant doft i kudden. En kropp jag kan. Eller bara att laga mat till nån. Lyssna på skrattet. Berätta allt för. Den där självklarheten egentligen. Ni som har den, ta den för givet för det är den värd. Men ta den för givet på ett sätt där ni verkligen uppskattar hur fin den är. Okej?