Inlägg
Status: Stau
2 dagar sedan
måndag, augusti 8
Moody much?
Jag tror fan att jag är lite schizofren. Gårdagens ångest? Kan inte alls relatera idag. Jag vet ju att jag påverkas som fan av alkoholens efterverkningar, men ändå tänkte jag igår att känslorna då förmodligen var inledningen till en mildare höstdepression. Det var det alltså inte. Det var ren kemisk ångest. Och på ett sätt är väl det tur eftersom den försvinner i takt med att alkoholen försvinner ur kroppen, men just att den är så himla verklig när den ligger där i bröstkorgen och gottar sig är lite skrämmande. Idag är jag tillbaka till mitt vanliga fan vad det är gött att det snart är höst-humör.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är så bisarrt när man inser att ens känslor inte är ens känslor. Jag hatar det! Som att ha pms och vara heeelt säker på att ens liv är värsta skiten, att ens förhållande är kasst och ens hår ännu värre. För att sen bli vanlig igen och bara "eh, just det ja, är ju lite lycklig ändå. Och mitt hår är ju som vanligt, och min kille är snäll och så. Glömde".
Mycket otäckt.
Apropå Johannas kommentar; det tog drygt 15 år men i juli hade jag uppenbarligen min första pms-uppvaktning. En dag: grinade, svor, skrek i kudden, skulle inte bygga hus, livet var fan bara en hel drös besvikelseskit och jag var sjukt förvånad över hur ALLT blivit SÅ JÄVLA dåligt över en natt. Tänkte: okej, that's it, det rann över nu.
Nästa dag: mens och mådde helt okej.
Håller fortfarande på att återhämta mig från chocken.
Vilken träffsäker analys. Hela min tillvaro går ut på att försöka hitta balansen mellan att ena dagen sväva på moln med ett glas vin i handen, andra dagen vara på väg över balkongräcket och tredje dagen stå, om inte på moln, stadigt på jorden i alla fall.
Tyvärr har jag under semestern kommit på att det enda som hjälper mot ångesten är konstant intag i små doser.
Johanna: hahah. Precis så.
Sofia: Det sjuka är att jag känner så ungefär varje gång jag får alkoholrelaterad ångest. Det är lika mycket en överraskning att det visst var det varje gång. Trots att jag borde veta bättre.
Bridget: Jaja, total igenkänning. Och det där med konstant intag i små doser hjälper förvisso, men det känns ju inte direkt som en hållbar lösning. Heh.
Skicka en kommentar