Det är cirka tusen grader varmt på jobbet och jag har märkt att jag blir mycket mer svullen av att sitta ner hela dagarna (FML). Får inte ens på mig hälften av mina vanliga skor, men borde väl vara glad så länge jag slipper gå i typ uppklippta converse eller crocs som jag vet att mina kompisar har haft som last resort.

Aha, annars då? Andreas åker till Örebro i helgen för att gå på 40-årskalas så jag och Skrällen ska vara ensamma hemma. Jag har (med förra inlägget in mind) bokat in dejter med tre av mina finisar så jag räknar med att trötta ut Ellen så hon somnar på en sekund. Det har i och för sig blivit så himla mycket bättre med läggningarna sen hon (självmant) gick över till att sova en gång per dag istället för två. Nu är hon svintrött vid åtta och går typ och hämtar snutten och nappen (om hon når den) och kommer och kryper upp i famnen för att gosa. Åh, låt oss prata lite om det här med att vi har fått ett gosigt barn. Det är så himla himla himla härligt att hon gillar att kramas och gosa och pussas och att vi börjar varje morgon med att hon rullar mellan mig och Andreas och liksom trycker sin lilla kropp emot och MMMMMM:ar och vill att vi ska klappa och pussa på henne i typ en kvart. Och! Hon har helt fattat det här med hejdå under den här veckan. Varje morgon säger jag nu ska mamma gå, kom och säg hejdå Ellen och då kommer hon springandes och slänger sig i min famn och vänder upp ansiktet så vi kan pussas lite. Sen sträcker hon ut armarna mot Andreas, gör några slängpussar från hans famn och vinkar frenetiskt. Det är så gulligt så gulligt så gulligt. Det är också himla gulligt att hon blir helt lycklig när jag kommer hem på eftermiddagarna också och springer omkring och kramas och fnittrar och tjattrar och sjunger. ÅH MITT BARN JAG ÄLSKAR DIG.

Det som skaver

Det går ju runt en vänlista på en massa bloggar just nu. Hur en är som vän, hur ens vänner är och så och det är ju jättekul att skriva om och för några år sedan hade jag hoppat jämfota över en möjlighet att få haussa både mig själv och mina vänner, men nu är det så himla skavigt. Det är min stora sorg och svarta hål och Det Förbjudna att tänka på när jag ska somna. En gång i tiden, typ den här bloggens glansdagar och before, hade jag så många kompisar. Jag kunde ha ångest över att inte veta hur framtiden skulle se ut eller ensamheten eller osäkerhet när det gäller utseende eller jobb eller killar, ffa killar snubbar män, hade jag aldrig ångest över mig själv som vän eller mina vänskapsrelationer. Nu är det exakt precis tvärtom. Det typ enda jag på riktigt mår dåligt över och känner mig osäker kring är just mina vänskapsrelationer.

Jag kan rada upp en hel massa anledningar till att det är så och alla är väl legitima på sitt sätt; brist på ork, fokus och intresse gpa sorgen innan under efter mammas död, hetsjobbandet och nästan gå in i väggen-smällen på mitt förra jobb, att jag är i en relation, att jag har varit gravid - nybliven morsa - gravid i två år. Att jag är över trettio nu med kompisar som också är över trettio där tid är en bristvara pga relationer och jobb och barn och och och.

Men ändå.

Jag har aldrig känt mig så här osäker i relation till dom som har varit mig närmst om hjärtat så länge. Konstigt nog känner jag det samtidigt som jag i mitt vardagsliv upplever att jag ÄNTLIGEN har fått tillbaka min sociala kompetens. Att jag kan vara rolig och få folk att skratta och bubbla kring småsaker bara för att. Att jag bryr mig och vill veta och har ork att engagera mig och kasta mig in i konversationer. Att jag börjar få lite koll på kringlivet utanför mitt eget huvud och kan haka på en diskussion om samtiden. Men när det gäller dom jag ser som mina bästa kompisar, som är urviktiga för mig ju, känner jag mig mest jag vet inte? I vägen? Ett onödigt ont? Onödig? Att dom hänger med mig på gamla meriter och när det måstes? Och det är klart att en del av det här ligger i mitt huvud men det finns sanning i att jag försvann och dom såklart har fyllt det hålet och den tiden med andra och då är det väl kanske lite konstigt att komma nu och ba OKEJ MEN NU ÄR JAG PÅ BANAN IGEN SÅ ATTEH NU KÖR VI! För om jag ska vara ärlig så är det ju inte riktigt så heller? Jag har en man och ett barn och ett till på väg och är 30 veckor preggers och vill helst bara somna i soffan klockan åtta varje kväll. Jag är ju inte hon som orkar göra mig iordning i en timma och sen gå ut och käka middag och vara ute och klubba till tre på natten. Jag är knappt hon som en tar en promenad med pga får foglossning och blir trött och sur. Vad är det jag har och bring to the table då egentligen?

Jag tänker jättemycket på det och det gör ont även om jag också känner att det kanske är så här livet är litegrann? Nu är det familjefasen som är igång. Nu är fokus hemma. Det är naturligt att relationer ändras blablabla.

Men ändå.

Vi fortsatte rensningen igår. Helt plötsligt har två fulla byråer och överfulla lådor blivit halvtomma byråer och en garderob med halvtomma hyllor. Det blev en Sellpypåse som hämtas idag, fyra kassar med noppiga, trasiga eller bara allmänt oskänkbara grejer till soprummet och en hög som når till fönsterblecket med fina och tvättade sängkläder, handdukar, dukar och kuddöverdrag som jag tänkte att vi skulle skänka bort. För det måste det väl finnas behov av tänker jag? Om nån har tips på nån organisation som är i behov så hojta gärna!

Passade också på att packa upp fem veckors sommarpackning och när jag var klar och allt var inhängt i garderoberna så gick jag till Andreas och ba alltså nästa gång jag säger att jag behöver nåt klädesplagg så kan du väl bara leda mig till min garderob och öppna dörren? HerreGEUD, jag behöver INTE köpa nånting mer på typ flera år. Har till och med lämnat in tre klänningar hos skräddaren för att laga några sömmar.

Idag är det dags för De Onämnbara Boxarna i garderoben och skräphörnan i köket. Det är ju förjävla tråkigt att städa och jag är så trött vid åtta så jag typ vill gå direkt till säng utan att passera gå, men vad skönt det kommer bli när vi har gått igenom allting och kan börja göra iordning det vi har planerat att göra utan att först behöva leka tetris med resten av lägenheten.

Ah just det, vecka 30

Är ju trettio veckor gravid idag. Firade genom att besöka vår fantastiska barnmorska. Lyssnade på kloppeti-kloppeti-kloppet och fick a-ok-stämpel på alla prover. Har möte med doktor på samtalsenheten nästa onsdag (kombo prata om Ellens förlossning och påbörja förlossningsplanen (som går ut på att dom ska boka snitt) gissar jag och sen har vi ett tillväxtultraljud två veckor efter det tror jag. Det är klockan nio fjärde dagen av Ellens inskolning och alltså jag borde nog kanske boka om tiden för jag gissar att lämna tidigt kanske inte direkt står på agendan redan dag 4 för nån inblandad och vi vill såklart se Nya Bebin bägge två.

Annars mår jag bra. Bebin är sprattlig och reagerar precis som Ellen gjorde på Andreas röst och flyttar sig i magen för att kunna buffa på hans mun. Magen är en kurva över normalläge sen här gången och barnmorskan spår en något större bebis än Skrällen. För mig spelar det ingen roll alls så länge som den mår bra där inne.

Har påbörjat Projekt Utrensning här hemma. När vi kom hem igår kände både jag och Andreas för det första "fan vad litet det känns" och för det andra, och jobbigaste, "fan vad grejer vi har". Jag ville spontant bara slänga ut hälften på innergården och bränna upp det, men det hade väl varken varit speciellt konstruktivt eller praktiskt så nu blir det lite varje dag tills det går att stänga garderober och lådor utan att behöva bruka våld och hallen går att ta sig igenom utan djungelskillz. Igår gick jag ner med tidningar och sopor och idag har jag fyllt en Sellpy-påse och två stora kassar med gamla noppiga grejer som inte går att vare sig sälja eller skänka. Alltså vi pratar trosor jag köpte i Los Angeles 2010 som är så små så små så små så jag inte kan FÖRSTÅ hur dom har överlevt rensningarna dom senaste tio åren et al. Har också städat en av Ellens lekstationer och vikt lite tvätt. Nu går det att stänga två garderober och en tredje är numera halvtom. Imorgon blir det sängkläder och handdukar och barnkläder (igen) som ska rensas.

Testing testing

mirijam tipsade om en ny bloggapp som ska kunna hantera bilder så är kommer ett test på berg-och-dalbanepreggot jag är nuförtiden. 

Mjölkar ur det sista

Barnet vaknade på st-rå-lan-de humör imorse kvart i åtta och jag har sovit hela natten som en död. Vi har morgonmyst i soffan med en kopp blecksvart kaffe och nyhetsmorgon/barnprogram och ätit frukost. En frukost där alla inblandade åt massor och ingen skrek. Det får väl ses som höjden av lycka på nåt sätt. Tänk att ens avkommas matlust har så stor påverkan på ens välbefinnande? Älskar när hon äter. ÄLSKAR! Nåväl, öppnade altandörren efter frukosten och nu springer barnet omkring på gräsmattan och sorterar sina bollar och sjunger och jag och Andreas sitter skavfötters i soffan med varsin telefon. Det är lite molnig himmel och blåser lite, men solen skiner och gräsmattan luktar sommarregnad.

Imorgon åker vi tillbaka till Stockholm och på måndag börjar jag jobba igen. Det är med visst vemod måste jag säga, för att vara ledig med Ellen och Andreas i fem veckor har varit inget annat än ljuvligt. Jag har verkligen valt en fantastisk person att leva med och ju mer tid jag är med honom desto mer inser jag det. Alltså jag vill ju fortfarande mörda honom ibland på nätterna när han snarkar eller har sitt personlighetsförändrade natthumör och är en fullblodsidiot, men 99% av tiden blir jag bara mer och mer kär. Vi låg och kollade på Game of Thrones i soffan igår. Ellen sov och Nya Barnet körde sin sedvanliga kvällsgympa och jag kollade på honom i profil och nästan svindlades av hur livet blev. Min familj liksom, min egna snart fyra personers-familj. Jag tror aldrig jag har varit så lycklig som nu.

Supermegasnabb göttelunch

Förresten, måste nästan dela med mig av det här "receptet" på lunch som tog mindre än 10 minuter men var typ restauranggott. Det är nån version av typ pasta aglio olio (vitlök och olja), men för mig är det egentligen min mammas potatissalladsdressing i pastakostym så.

Du behöver:
Spaghetti för 4 personer
4 vitlöksklyftor
1 dryg dl olja
1 liten chili (går att strunta i)
1 kruka kruspersilja

250g (1 pkt) körsbärstomater på kvist eller andra goda småtomater
1/2 rödlök
1 msk balsamvinäger

Salt och peppar

Gör så här:
Koka upp pastavatten och salta ORDENTLIGT. Alltså mer än vad du tror att du ska salta och sen lite till. Lägg i pastan.

Grovhacka tomaterna och finhacka rödlöken så fint du bara kan. Blanda i en skål med balsamvinäger och en nypa salt och nymalen svartpeppar.

Finhacka vitlök och chili. Värm oljan i en stekpanna på låg värme och lägg i vitlöken och chilin och låt det simma runt där tills pastan är klar. Hacka persiljan och lägg i oljan och salta och peppra lite.

När pastan är färdig lägger du i den i vitlöksoljan och geggar runt tills allt verkar ha lite olja och götte på sig. Är det för lite vätska kan du ta lite kokvatten från pastan och spä med.

Servera med tomatsalladen och njut.

Var. Så. Goda.

Nu ska jag gå ner och pussa på mjuka bebisläppar och kittla henne tills hon tjuter av lycka

Jag har precis jobbat lite. Vaknade som vanligt inatt vid halv fyra och var egentligen trött men barnet hade lagt sig med huvudet vid min röv och fötterna i mitt ansikte och höll på och ploga i täcket och så fort hon slutade började Andreas hosta och/eller snarka om vartannat så det var stört omöjligt att somna om. Jag gav upp vid halv fem och gick och lade mig i syrrans rum vägg i vägg och skulle precis till att somna när en flyktig tanke om jobbet råkade ta sig igenom mitt i övrigt omsorgsfullt uppbyggda INGET JOBB-försvar. Helvete. Det finns ingenting som är så stressande som att börja tänka på jobb mitt i natten när en 1) inte kan göra nåt åt det samt 2) egentligen inte ens borde göra nåt åt det dagen efter pga semester. Det ledde såklart till att jag radade upp alla grejer som behöver göras i huvudet och blev skitstressad över att det bara är en vecka kvar på semestern och sen ska jag hinna allting jag måste göra som är TOP PRIORITY när jag är tillbaka på dödliga 8 arbetstimmar per dag. 8 arbetstimmar som jag just nu känner mig lite tveksam till om jag kommer orka eftersom jag typ DÖR av trötthet vid tretiden på eftermiddagen när dagens aktiviteter har bestått av: äta frukost, sitta på verandan, värma rester till lunch, göra en utflykt till nån och sitta och dricka kaffe, sitta i soffan. Är glad för fem veckors semester med Skrällen när jag kan vara närvarande lekmorsan som jagas på gräsmattan och kastar barn i luften och pussar henne på halsen tills hon kiknar av skratt. Kommer orka vara nej Ellen, låt mamma vara/ligga i soffan-mamman så fort jag börjar jobba. Nya Bebin bökar och stökar och suger ur all ork ur mig. Börjar nog ändå längta lite efter Nya Bebin nu. Vem är det som ligger där inne liksom? Hur kommer hen vara? Börjar känna mig lite kär i hen tror jag.

Efter semestern ska jag ta tag i att göra om det här gamla härket till blogg så den blir lite snyggare och dessutom fatta hur fan jag ska kunna mobilblogga bilder. Nån som vet hur det funkar på blogspot nu när bloggerappen har slutat med såna petitesser?

Har i övrigt kakpsykos. Har bakat kolakakor, chokladkyssar och skånska havrekakor och sitter här och funderar på om inte även chokladbollar och en äppelpaj inte vore på sin plats? Kommer ju spruta kakor ur örona på oss om det här är nån långvarig företeelse. Hittills har jag bara ätit kantsnuttarna på kolakakorna och jag mår typ redan illa. Kan eventuellt ha varit mer sug efter att ha kakor än att faktiskt äta dom. Alltså inte som i att dom inte kommer bli uppätna men ändå.

Ska alldeles strax dessutom ställa mig och göra kvällens Biff Stroganoff efter Jamie Olivers recept och efter det känner jag att jag har gjort mitt hushållsarbete för dagen och får ligga i soffan.

Vaknade till moln och arton-ish grader, lite skönt som omväxling. Alla här på schlätta pratar bara om regnet som frälsningen. När kommer det? Kan det inte komma än? Idag kommer nog regnet?! Att det har varit en sommar liknande drömsommaren -94 spelar ingen som helst roll här där alla har nån koppling till skörden, eller Skörden kanske jag borde skriva i andakt?

Vi packade iallafall en picknick och drog till stadsträdgården och picknickade med Lotta och Victor och Stina och Lars. Det är fint med hemvändandet på somrarna så en hinner träffa en massa gosiga människor utan att flänga runt alls. Stina och Lars bor i och för sig på andra sidan bron från oss i Stockholm, men vardagen och tiden och så där har gjort att vi knappt har setts alls den här våren. Det var iallafall himla mysigt.

Nu är klockan snart halv sju och dagen försvann och jag ska ställa mig och göra en lasagne till middag så vi kan fortsätta vår kontinentala middagstid och fucka upp vårt barns dagsrytm. Borde kanske gå efter förskoleschemat men eh orkar inte? Det är gött att hon sover till åtta och hon somnar som en stock strax innan nio såatteh nä men vi kör väl på

Eller är det det lite pretentiösa som stör mig? Självuppoffrandet, att vara eller ge allt för kärleken? Kärlek som uppoffringarnas ultimata slutmål? Inget är väl kärlek på riktigt utan lidande? Kärlek som är större än all i jämförelse petitessig vardag. Min egen absoluta anti-tes. Kärlek är väl för fan vardagens smådelar? Att lyssna när den andra vågar säga när nåt skaver? Att förstå att kärlek är handling och som Lotta Lundgren skriver i Tio lektioner i matlagning (saxat ur minnet): kärlek är inte en flyktig gas som på ett magiskt sätt passerar från mig till dig. Den kärlek jag känner för dig stannar i mig. Den kärlek du har för mig stannar i dig. Kärlek är att i handling visa känsla så gott det går och att vilja den andras glädje och lycka.

Att leva sitt liv i skuggan av nån annans behov skaver så himla mycket i mig så jag kanske inte kan ta in resten av personporträtten? Kanske är det det.

Pappa kom hem från sin tur till Värmland. Han har väl en smula moloket accepterat det faktum att altanen har en ny möblering. Det är för varmt för nåt annat. Däremot satte han igång vattenspridaren till faktiskt mest min mans stora förtjusning så nu springer han omkring och kastar bollar för att locka in barnet och piper förtjust när han träffas av kalla droppar på vägen.

Barnet i magen verkar ha roterar på nåt sätt för plötsligt är magen iallafall 30% mindre än tidigare. Den bökar och grejar så det verkar ju som att den har det bra även om jag var lite orolig där inatt när jag låg vaken mina vanliga två timmar och var helt ensam i min vakenhet. Inget av mina barn rörde så mycket som ett finger. Jag sov till kvart i tio sen så ni behöver inte oroa er för att jag inte får min sömnkvot fylld.

Började läsa Lina Wolffs De polyglotta älskarna förut. Alltså jag förstår inte? Antingen så har jag varit ute ur litteratursvängen för länge eller så har jag blivit småbarnsdum men herregud vad jag inte alls gillar det nya självutplånande eller halvgråa i den här eller Lena Anderssons Ett egenmäktigt förfarande eller Kristina Sandbergs Maj-serie. Jag blir bara irriterad och känner oerhört lite sympatier vilket väl kanske säger mer om mig som person än författarens personporträtt? Det kanske är min inre liberalist som irriterar sig på det lakoniska? Tål att funderas på medan jag irriterar mig vidare bland sidorna.

Måste kolla almanackan för att veta vilken dag det är. Vill aldrig mer jobba. Känner det så starkt just nu. Jag vill bara leva semesterlajf med min familj för alltid. Har skytt tanken på föräldraledighet lite som pesten men nu börjar jag nästan se fram emot det igen. Att vara ledig, att ha en liten bebis. Ellen sover på en kudde här bredvid mig i utesoffan och jag gick tillbaka i bildarkivet och tittade på när hon gjorde detsamma för prick ett år sen, lelle bebin. Tänk att vi ska få en till sån liten plutt? Jag oroar mig såklart för hur det kommer gå, grinar lite i Andreas tröja om hur jag vill ge bägge barnen mitt allt och hur det inte kommer gåå-hå-hå-hå. Han stryker min rygg och försäkrar att det går väl visst det. En soffa rymmer väl både ett och två barn bredvid? Vi köpte ju en enorm version för att alla skulle få plats och kärleken är ju inte begränsad, det förstår jag väl?

Jag oroar mig för vaknätter och han svarar att om en ändå är uppe med den ena får en väl ta den andra också, på köpet. Jag tassar kring sömnbrist och brist på egentid och tillsammanstid och han säger att baby, vi klarar allt du och jag. Gör vi inte föräldraskapet rätt bra ihop redan?

Vad än jag har gjort för att fånga förtrolla behålla denna man, tack för det.

TACK.

FÖR.

DET.

Fortsätter väl sommardrömmen

Pappa åkte till Värmland igår. Han är borta tills på söndag och det första jag gjorde när bilen rullade ut från grusuppfarten var att möblera om på verandan. Nu står det en soffa under markisen med utsikt över trädgården och träden och det lekande barnet. Idag vaknade jag strax innan tio och gick ner till ett tjattrigt och naket barn och en man med en kopp kaffe i näven och ansiktet mot solen. Jag och Ellen tog ett morgondopp och läste sagor och lekte med katten och kaninen och alla tusen bollarna. Hon är klart bolltokig den ungen. Bollar och bilar. Det finns inget annat som kan dra igång en glad svada och vevande armar som en full parkeringsplats DÄ Å DÄ Å DÄ Å BABADÄ Å DÄÄÄÄ BBBBABA DÄÄÄÄÄÄÄSCHHAJJJJ Å DÄÄH *lyckligt leende* Vad mer? Hängde i skuggan, badade i poolen, åt rester till lunch. Läste en bok när Ellen sov middag. Sandra Beijers Allt som blir kvar. Den var exakt som hennes blogg? Till och med mörker och sorg blir utstuderat, nåt spännande, ett ALLTING. Gissar att livet kanske är så när en är över trettio och kallar killar snubbar män för pojkar och förförs av tråniga blickar och saker som är som i film. Tog en kort sväng till Rörstrands för att köpa lite blommor och rasta barnet, kom hem och fixade mer på altanen och sen grillade vi hamburgare medan kvällssolen målade talltopparna lysorange. Nu kollar jag på Ernst med ett barn som inte vill sova i famnen och vad gör väl det? Det är sommar och en lintott i blommig pyjamas som kryddar kvällen med kvitter kan ju aldrig vara dåligt?

Sommar

Det är sol och varmt mest hela tiden. Lagom varmt, typ tjugotre grader. Ellen leker i plastpoolen vi köpte och jag sitter på olika kuddar i skuggan och är en loj påhejare av skvätt och plask. Hon pratar oavbrutet i tungor och kommer och drar oss bestämt i handen eller knuffar på benen när hon vill att vi ska följa med/hämta nåt/busa. Jag visste inte att det gick att älska så här djupt.

Vi har med en resesäng, men den står fortfarande ouppackad i förrådet, trots sängens 140 centimeter. Vi säger hela tiden att idag, idag är dagen när vi packar upp den, men det kommer alltid nåt i vägen. Den saknar madrass. Vi har inget bebistäcke. Vi glömde sängkläder. Sånt. Egentligen är det för att vi bägge två älskar att känna hennes andedräkt i ansiktet och hennes lilla hand på armen när hon sover. Det är lite som en drog, närheten till det allra käraste vi har. Närheten oss vuxna emellan är väl sisådär och jag kanske borde oroa mig men jag orkar inte. Sex med långa mellanrum blir liksom ett sånt projekt att ta tag i? Jaha, ska vi ligga ikväll eller? Ska vi lägga barnet i andra rummet då eller ska vi försöka passa på innan pappa kommer hem? Ingen orkar ta tag i det så vi går väl här och o-ligger istället. Typiskt om det går över precis när magen blir så stor så all form av sexuell aktivitet är lite av en cirkuskonst. Vi har väl resten av livet på oss att ligga antar jag.

Det är grönt överallt ute. Träden är så oerhört höga. Dom måste ha stått här i hundra år allra minst och bildar en mur mot omvärlden. Gräset är mjukt och björkarnas och päronträdets blad prasslar i vinden. Jag badade innan frukost imorse och torkade i solen på verandan.

Barnet sover sin siesta nu. Hon har själv dragit ner från två till en längre sovstund per dag och somnar på två röda mellan 11.30-11.45 och sover en och en halv timma. Vi vet inte vad vi ska göra med så mycket tid över så vi sitter väl bredvid och glor och väntar på belöningen i form av tusenwattssmilet när hon vaknar.

Jag har läst fem böcker på den här semestern. Det är cirka fyra fler än vad jag läst sammanlagt senaste året. Tre Läckberg-deckare (som har blivit bra plötsligt?), Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap och Malin Wollins Till min dotter. Sex böcker har jag läst förresten, för jag började med Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag blev besviken över alla utom Läckbergs deckare, precis tvärtom mina förväntningar eller kanske på grund av desamma? Gulliksen förstod jag verkligen inte vare sig idén, berättelsen eller det torra vemodet med. Giolito hade jag glömt av vad den handlade om och längtade efter en deckare och inte en självklar storyline med rättegångsfokus. Språket gillade jag i och för sig. Och verklighetskänslan. Bara inte grejen att utfallet var så givet redan på sidan ett. Wollin var väl som Wollin är på nåt sätt. Jag önskar att delarna direkt till dottern had en större del av boken och minnesdelen mindre. Den var dock extremt lättläst och mest som att läsa hennes krönikor på en rad efter varandra, inte nödvändigtvis en dålig grej.

Vi ska äta carbonara till lunch. Jag ska ställa mig och hacka lök nu så allt är klart när Skrällen vaknar så vi kan käka lunch och lämna henne i morfars vård ett par timmar. Vi ska provköra lite bilar för vi har fått nåt infall att vi kanske ska byta, men ingen av oss kan egentligen motivera det speciellt bra. Jag hoppas att vi inte kommer gilla nån av dom för det är ett jävligt dyrt infall om vi genomför det och vi går alldeles för mycket på feeling i våra beslut.

Vad har ni för er?

Sommar-/frukosthack

Här kommer sommarens bästa frukosttips för larmaskar: Coops egna bake-off-frallor i åttapack. Ugn på 200 grader, baka 8 minuter och voilá! perfekta hembakta frallor till frullen. Äts helst med avokado till jordgubbar och yoghurt samt starkt kaffe men each to your own där. Ba göre!

Insikt: är alldeles för lat för att bli nåt/vara entreprenör/ha karriär. Har pratat om detta med flera kompisar och det kanske är livet eller (bristen på) drivet eller medelklasslivet men efter en lön på runt fyrtiotusen så kliver plötsligt andra grejer in på banan. Typ ledighet frihet och jamen lathet. Orkar jag verkligen jobba mer för att få lite mer pengar? Vill jag ens jobba mer? Ett jobbyte för mig givet att jag isåfall går uppåt eller till större bolag skulle definitivt innebära fler arbetstimmar och koncentration och det är inte värt det? Har jag hamnat i förnöjdhetens fälla? Eller är det bara småbarnslivets enklast=bäst som spökar? Kommer hjärnan takta upp om ett par år, söka nya utmaningar, kräva den där Planen? För just nu är den småbarnsmos som inte kommer ihåg knappt mitt eget barns namn och jag känner mig väldigt lycklig över att gå till ett jobb (ha semester från hehe) där jag skrattar och gör ändå inte helt tråkiga saker men som kanske inte är mitt livs största utmaning för nu har jag ork och lust att leka med mitt barn när jag kommer hem från jobbet. Jag somnar gott på kvällarna och ligger inte och tänker på jobbet på nätterna. Jag gråter inget, har ingen ångest (eventuellt tackar vi gravidhormonerna för det) och känner mig generellt rätt avslappnad. Det känns som att det är värt minst tjugotusen extra i lön för att ens tänka tanken att byta bort det. Och i andra bloggar läser jag om nätverkande och motivationsböcker och lean och 5am-livsstilen och min hjärna blir en gröt. Hur ORKAR dom? Vad driver dom? Varför saknar jag den genen? Eller har jag den, fast gömd bakom jävligt mycket lathet och bekvämlighet?

Första dagen på semestern. Hjärnan jobbar med ovan. Nu ska jag klä på mig, packa in familjen i bilen och dra in till stan och käka en alldeles för overdue lunch med Vmhih-Maria plus familj. Hej hej.

Skulle ha gått på semester i fredags men efter att ha ägnat halva dagen åt mindblowingly irriterande leverantörsidioti och inte åt det jag borde gjort satt jag 17.15 och ba nä, jag ORKAR fan inte. Så jag ska jobba förmiddag imorgon men sen så. Vi ska till barnmorskan klockan ett och det är lite skönt att ha en tid att förhålla sig till. Det blir lätt att stanna en stund till bla bla bla. Så 12.30 imorgon är det hejdå jöbbe och hejhej familjelivet. GUD VAD JAG LÄNGTAR! Att få vara med Ellen (och Andreas) hela tiden ska bli bliss!

Säg den lycka som varar

Ja, det var ju en peppig rubrik av mig tycker jag. Skulle såklart aldrig ha andats det minsta unset glädje över barnets förmågor igår eftersom hon följde upp det hela med att lära sig klättra upp på vardagsrumsbordet igårkväll. Istället för att sova, I might add. Först upp ner upp ner upp ner på/från vardagsrumsbordet och sen detsamma med fåtöljen. Snabb som en vessla blev hon dessutom såatteh det var den friden det. *krossögaemoji*

Ett stort barn

Så kommer morgonen när barnet vaknar, klappar på sin mamma, pussar på sin pappa och sen helt sonika klättrar ur sängen och går och leker, viskandes för sig själv. Jag hör henne stöka runt med sin gå-vagn i vardagsrummet. Hon har varit inne en snabbis och klappat mig på armen, men gick härifrån igen efter det. Känner stark win på det här.

Saker som provocerar mig

Utan inbördes ordning:

* Män i grupp

* Cyklister som inte fattar att bilar väger nåt ton och därmed inte KAN tvärnita bara för att dom vill knöla sig fram utanför cykelbanan

* Cyklister som inte fattar att ljus/lampor är en bra idé alla dygnets timmar alla årets dagar. Vet ni hur jävla svårt det är att upptäcka en mörkklädd cyklist i spöregn? Eller en cyklist i direkt solljus? ANVÄND LAMPOR.

* Folk som inte stänger luckor efter sig (eh, t ex mitt gravida jag...hehe..he)

* FOLK SOM INTE KAN PARKERA. Herregud. Ställ er så tätt intill nästa bil som möjligt. Försök tänk ett steg till och tänk på andra. Finns inget som gör mig så vansinnig som att leta parkering och se hela gator fulla av bilar parkerade över 1 1/2 plats. Oftast BMW/Mercor/Audis vars ägare vill "skydda lacken". Köp en parkeringsplats och fuck off.

* Folk med lösa hundar utanför koppelfria områden. Ba nej.

* Folk som måste MÅSTE tycka/tipsa om saker även när dom helt seriöst har noll koll. Tänker specifikt på vissa fb-grupper där nånba hej jag har problem hjälp mig och folk svarar grejer som är helt uppåt väggarna. Alltså ej tyck-råd utan typ ekonomiska råd eller juridiska råd. Om man inte vet och är utbildad inom det, håll käften?

Ja, det är väl mer grejer men phu det var skönt att häva ur mig.

Calling on föräldraakuten (igen) (obe ej akut)

Kom precis på två saker på väg till lunchköp.

Ett: vårt barn dricker fortfarande bebismjölk dagtid, typ kanske 4 gånger per dag? Fem? En gång på morgonen, en gång vid lunch, en gång på eftermiddagen och när hon går och lägger sig. Kanske fler gånger eller färre, vad vet jag, det är inte jag som är med henne. Hon börjar på förskolan i augusti, dom lär ju inte ge henne nån himla flaskmjölk på dagarna liksom? Måste sluta flaskmata barnet dagtid pga lathet. Obs alltså hon käkar matfrukost, matlunch, matmellis och matkvällsmat OCKSÅ. Verkar ha två separata magar för detta. Hur gör förskolor? Ger dom flaska? Ifall vi misslyckas alltså.

Två:
Vi måste köpa en massa klädsaker till förskolestart också. Vad behöver vi? Obs vårt barn har typ sandaler och en tunn vindjacka och en vindoverall och that's it i ytterplaggsväg. Så ytterkläder? Vilket märke är bäst? Skalkläder eller tjock jacka? Separata regnkläder eller ytterplagg som tål vatten? Stövlar obv, vilket märke? Tretorn? Hur många uppsättningar behövs av allt? Extra kudde, snutte och napp antar jag? Mössor, vantar, halsdukar och märklappan också va? Och kängor, vilka är bra?

Obs att jag inte köper några märkesgrejer till Ellen vanligtvis pga förstör allting genom att vara ett barn, men ytterkläder känns rätt viktigt att dom är bra. Obs igen att bra inte nödvändigtvis behöver betyda dyr, jag vill bara veta vilka märken som är bra oavsett pris.

Okej, tusen tack på förhand för input!

Jag har ångest som fladdrar runt i bröstkorgen och går ut som myror i benen. En känsla som är svår att skaka av även om jag kan gissa mig till vad den handlar om. Det är tiden. Tiden tiden tiden. Jag har fyra arbetsdagar kvar till semester och jag kan inte vänta tills jag får vara med knasfian dygnet runt men det stressar mig för efter dom fyra dagarna och fem veckorna ledigt är det typ två månadera arbete och sen kommer det ett barn. Jag är inte riktigt med i huvudet när det kommer till det här med att det ska komma ett till barn, en liten liten knubbig och mjuk bebis. Jag har ju min bebis? En till? Typ snart? Va? Det gick rätt snabbt från känslan av att vilja ha en till till prat om detsamma till befruktat ägg i livmodern och hur tacksam jag än är för vår fertilitetskompabilitet så gick det jävligt snabbt och med en ettåring i hemmet så försvinner tiden och nu ser jag jävligt preggers ut och Nya Bebin sparkar ofta och mycket och visar sin existens i allra högsta grad men i huvudet har jag inte fattat helt. Och det stressar mig att jag bara ska jobba två månader till, som sagt. Jag tänker mer på jobbet än på bebin. Mer på barnet jag har än på bebin. Hell, jag tänker mer på kaffe än på bebin. Och Andreas har inget jobb och även om jag inte är orolig för att det inte kommer lösa sig så ver jag ju inte hur det kommer påverka min tid. Hur länge ska jag vara föräldraledig? När kommer han börja nytt jobb? Kan vi göra som vi har planerat? Ska jag vara hemma längre? Ska han ta första delen istället för andra? Inte för att nån av oss vill det, men blir det kanske bättre e g e n t l i g e n? Och Andreas, hur länge kan han vara hemma innan han dör av tristess? Kommer jag vara nybliven deppig hormonmorsa och han deppig uttråkad hemmafarsa? HALLÅ VÄRLDEN GE MIG NÅT SVAR?!

Jag är ensam med Ellen ikväll och har för första gången "tagit kampen" med mitt barn. Hon har börjat vägra somna på kvällarna och vi har väl tänkt att ja, men var uppe då i nåt försök att liksom inte göra sovandet till nån lek men det har ju så att säga INTE funkat. Senaste veckan har hon somnat efter mig tre gånger och då lägger jag mig aldrig före halv elva. Visst, hon är på strå-lan-de humör när hon tultar runt och gnolar men det är så inihelvete jobbigt att inte få en enda sekund för sig själv och hon är ju astrött egentligen. Så idag (efter lite pepp från min kollega) ba gjorde jag det. Vi hade en urmysig kväll och har skrattat och busat och myst och fnittrat och sen gjorde vi kvällsrutinen (pyjamas, borsta tänderna, släcka lamporna, hämta napp och snutte, dricka mjölk) och hon somnade TADA! inte. Men idag låg jag bara bredvid och lade ner henne igen när hon satte sig upp och ignorerade hennes kränkta ilskevrål om DÄÄÄÄÄÄÄ pekandes mot vardagsrummet (för lek) och försökte bara vara mjuk och lugn och trygg men ändå visa att nej, men här bestämmer jag och 30 minuter efter vi påbörjade nattningen sov hon lugnt i min famn. Hon skrek sig visserligen hes av raseri över att inte få bestämma i typ tjugo minuter av dom trettio men jag väljer att tro att hon mest var upprörd över att hon inte fick som hon ville och inte kände sig otrygg eller oälskad eller så. Hon somnade ändå med ansiktet pressat mot min hals och händerna innanför min behå (favvostället) med ett nöjt snusande. Och jag som förut har fått sån ångest av mitt barns gråt kände bara medlidande och att det jag gjorde var/är rätt. Det var nog ännu mer en vinst faktiskt. Jag tror ju att barn (vårt barn) mår bra av regler/gränser och hon är verkligen inne i en fas när hon testar vad hon får igenom och hur mycket hon kan ignorera vad vi säger. Hon gör så himla mycket nu som hon vet att hon inte får, och tittar på oss innan hon gör det för att demonstrera att hon vet men skiter i det. Och hon vet vad nej betyder och vilket nej som är ett näemengörinteajaskitsammagördetdå och vilket som är nej på riktigt för hon har fattat det i ett halvår typ men hon skiter i det. Och vrålar om hon inte får som hon vill. Det sista roar mig tyvärr lite pga har ni sett en svinsur ettåring? Urgulligt. Och hon ger sig ju på typ femton sekunder till en minut när hon inser att det är kört men sovdemonstrationen hon visade upp idag alltså GAWD, att det ens ryms så mycket vilja i en så liten kropp?

Nu är klockan 22.20 och jag har gjort noll vettigt med min lediga tid och nu ska jag hänga tvätt och tömma diskmaskinen men i teorin var det jävligt skönt att få en kväll för mig själv.

Har haft en så himla härlig dag. Käkade långfrukost med pappa och öppnade sedan dubbeldörrarna till innergården och släppte ut barnet. Släpade ut en ihoprullad matta som stått i köket sen vi bytte för tusen år sen och en bytta leksaker, fällde upp parasollet och skickade Andreas att köpa jordgubbar, vattenmelon, citron, is och lunchmat* dvs all a girl needs. Har sedan dess suttit på stol, på matta, på kuddar med iskallt citronvatten och frukt inom armlängs avstånd och en överlycklig unge nånstans omkring mig. Tog ut hennes badbalja så hon fick plaska av sig jordgubbskladdet en sväng, grannen har besök med en tioveckors valp och från balkongerna ljuder det skratt och musik. Just nu vilar jag lite i sängen och sen ska vi käka pizza framför teven och se en film. Kanske det perfekta livet?

* färskpotatis, gräddfil, dill och gräslök, rödlök och sill eller kassler plus st agür på finncrisp som eventuellt är min enda craving so far. Mmm...st agür.

Det är varmt. Klockan är halv fem och jag är vaken för jag var tvungen att gå upp och kissa. Kanske är jag lite hungrig också om jag känner efter? Ellen och Andreas ligger ihopklistrade på ca 40 cm sängyta och andas exakt likadant. Vi har spjälsängen stående med långsidan tryckt mot vår och jag undrar om inte Andreas skulle trilla ur om den inte var där? Det är varmt och jag börjar få vattensvullna fötter och Nya Bebin sparkar så jag såg det utanpå magen igår. Skrek rakt ut ANDREAS JAG SER ATT DEN SPARKAR! och precis när jag gick och lade mig och den var at it again kände jag puffandet med fingertopparna, små små tappningar. Så fort Andreas kollar eller känner så händer ingenting. Det känns som att den känner att vi väntar förväntar och ba NEJ JAG VÄGRAR. Undra vem det är där inne? Jag tycker den är mer aktiv än Ellen, snabbare på nåt sätt. Ellen var mer seg och pushig och stark. Den här är bam bam bam bam bam fast lätt och på tusen ställen samtidigt. Ibland känner jag igen Ellens rörelsemönster från när hon låg i magen. Fan vad fantastiskt det är ändå.

Pappa är här. Det är mysigt. Han åker visserligen imorgon men vi ska ju ses hela sommaren så det gör inte så mycket. Lite trist pga var helt slut när jag kom hem igår och det var fotboll på teve under middagen och sen var jag tvungen att sitta i soffan och glo av tröttma. Vi brukar inte ha teven på när vi äter, men fotboll är fotboll och landskamp är landskamp så den var på.

Blir för övrigt bara mer och mer feminist. Det är helt sjukt hur mycket plats män tillåts ta i vårt samhälle och hur grisiga så många är utan att ens förstå det själva, eller förmodligen i nån form av vresig vägran att se hur det egna beteendet påverkar andra. Blir så för-e-bannad på föräldrar som inte fattar att just det beteendet sätts så jävla tidigt. Som inte fattar att "killar är killar och tjejer är tjejer" är fucking förödande för alla inblandade. Deras döttrar växer in i ett minskat levnadsutrymme medan deras söner grisar runt med bristande empati. Nä, okej, jag tänker faktiskt på alla fina pojkar killar män som inte är så. Som inte passar in i den bröliga mansrollen som kissar på väggar, skriker på andra och har stängda öron. Som min man, min chef, min kollega, min kompis, min kusin och alla andra i mitt liv och andras som inte alls blev såna utan jättefina människor.

För. Att. Dom. Fostrades. Till. Det.

Som också lider av den patriarkala strukturen, om än betydligt mindre än alla andra. Men som fortfarande är såpass drabbade av den att dom inte alltid ser vilket privilegie dom lever i för deras värld har aldrig öppnats helt för hur inarbetat det är att dom är värda mer. Vet ni till exempel att kvinnor och män inte har samma tecken på hjärtinfarkt? Nä, inte jag heller förut. Domningar i armen, kramp i bröstet osv är manliga tecken. Kvinnor är mer troliga att kräkas och få ont i ryggen eller käkarna och tro att det är nåt annat så kvinnor dör i större utsträckning än män om dom får en hjärtinfarkt*. Så mansinriktat är samhället så inte ens 1177 informerar om att symptomen kan vara olika vid ett livshotande tillstånd. Varför? För att en övervägande majoritet av forskning inom området begås på (av?) just män trots att kvinnor drabbas i nästan lika hög utsträckning (60/40). OCH INGEN TYCKER DET ÄR VIKTIGT ATT INFORMERA OM.

Gud, kvinnohälsa är min nya käpphäst. Kan väl glömma att somna nu när jag rantade upp mig själv så här mycket. Måste ändå försöka. Kanske ska smörja mina fötter och massera lite först? Ja, jo, så blir det.

*mind blowing-fakta från min moster sjuksköterskan från början, men google it om du vill bli förbannad

Jag längtar så mycket efter ledigt nu. Att jobba heltid och sen komma hem till ett barn som är still och tyst cirka när hon sover vilket hon dessutom verkar ha slutat göra är...utmattande. Igår kvart över tio när Ellen ÄNT-LI-GEN hade somnat tittade jag och Andreas på varandra från varsin soffa och det var inte långt ifrån att börja jämföra trötthet då kan jag villigt erkänna. Hon vill inte sova på kvällarna. Inte för att hon inte är trött för hon går och hämtar sin snuttefilt och vill ha nappen och sträcker upp armarna för att gosa , men precis sekunden när hon ska somna så blir hon magiskt SUPERPIGG FAKTISKT! och ska hålla på att kasta kuddar och ställa sig upp och fnittra och efter fyrtiofem minuter av Vi ska sova nu Ellen! Lägg dig ner! Mamma kan klappa Ellen. LIGG NER SA JAG! Men Ellen sluuuuuuuutaaaaaa. Eller andra härliga liknande kombinationer är det bara att ge upp och ner från sängen skuttar Världens Piggaste Barn (TM) som fnittrar åt allt och leker själv och pussas och håller på. Men det är väl inte så jobbigt? tänker nu vän av ordning och alltså nej, det är rätt så himla gulligt själva grejen och när hon väl har fått vara vaken till typ tio så somnar hon på cirka tre sekunder när vi nattar rond två, men jag får ingen tid för nedvarvning? Vi får ingen tid att bara vara vuxna? Vi kan inte se ett enda program på teve i sin helhet för även om hon är rätt självgående kvällstid så ska det ändå bekräftas och ses och kramas och klappa händer och sjungas och och och. LÅT MAMMA VARA IFRED!

Plus inne i en period på jobbet där semestern stressar pga typ ingen arbetstid kvar och tusen miljarder saker att göra och oj, nu måste jag rusa till ett möte med min chef som vi ska klämma in på den härliga tiden 10.10-11.00. Påminn mig om att nästa jobb ska vara statligt eller nåt.

Sommarlistan!

Cinderalley, Hanna och S har gjort sommarlista, bland andra. Jag har ju redan skrivit om våra planer, men jag ÄLSKAR listor so sue me.

Mina planer för sommaren: 
Först ska vi fira midsommar i Dalarna hos Robert och Julia och bada i champagne (ja, vissa av oss får väl dricka bebisbubbel men) för att dom har köpt ett hus i Sköndal cirka femtio meter från vårt. Vi åker onsdag kväll och tillbaka på söndag eftermiddag gissar jag. Älskar att fira midsommar i liten dalarnaby där alla känner alla och det är så pittoreskt så hjärtat nästan spricker.

Sen ska jag jobba en vecka och SEN börjar semestern med vår lilla Örebro-Karlstad-Sunne-Lidköping-Fiskebäckskil-Lidköping-Örebro-tour. Kommer vara mest i Lidköping med lite småutflykter eller dagar på dom andra ställena. DET SKA BLI SÅ SKÖNT!

Hur länge ska du vara ledig?
Fem veckor, more or less. Första veckan i juli till och med första veckan i augusti. Måste jobba lite emellanåt och hålla koll på mailen och göra löner och så där, men tänker att jag ska vara ledig större delen av tiden. Och alltså jag om nån vurmar för "är man ledig ska man vara ledig"-grejen, men jag har det så sjukt bra på jobbet med så mycket frihet och så mycket härligheter så jag tycker inte det känns det minsta jobbigt att hålla lite lite koll på jobbet även under semestern. Det kommer inte kräva många timmar av mig faktiskt.

Vad ser du mest fram emot? 
Att se Ellen springa runt på gräsmattan hemma hos pappa. Hon är så lycklig där. Att käka finmiddag med Andreas utan barn, PÅ RESTAURANG! Att njuta av utsikten i Värmland och vidderna på slätten och att krama en massa folk jag tycker om.

Vad kommer du att köpa inför semestern? 
Ingenting tror jag? Vi ska ju vara i Sverige och solskydd och badkläder och whatnot är ju redan inhandlat. Kanske en ny baddräkt förresten. Jag är inte säker på hur länge till jag får plats i den jag har. I övrigt är det enda vi köper boende i Värmland och på kusten.

Kommer du att bli brun? 
Jag kommer nog inte ligga och sola så jättemycket, främst för att vi har en rymling till unge men också för att jag HATAR varmt. Men vi kommer ju vara utomhus en del så ja, lite brun iallafall.

Vad kommer du att äta? 
Färskpotatis. Kokt, grillad, i sallad. Med smör, med sås, med kryddor. Grillade grejer. Jordgubbar. Hallon. Rabarber.

Vad kommer du att dricka? 
Tvåtusenfemhundra liter kolsyrat vatten och en och annan kaffe.

Vad kommer du att ha på dig? 
Så lite som möjligt och så löst och ledigt som möjligt om jag måste ha på mig kläder. Mammas gamla smutsiga foppatofflor inom trädgårdens gränser.

Det här lyssnar jag på i sommar:
Sommar i P1, min spotifylista Hemester som är nån svennenostalgi perfekt att ha på när vi åker på slingriga skogsvägar med fönstren nervevade för den rätta sommardoften.

Vad oroar du dig för?
Inget direkt. Bilresorna med Skrällen möjligtvis, men vi har försökt dela upp dem i max 15 mils etapper så det borde gå bra. I stort att Andreas ska hitta ett jobb antar jag. Han tog en deal på jobbet som var lite för bra för att avstå och som tillsammans med föräldraledigheter egentligen inte gör att han MÅSTE ha ett jobb förrän typ början av 2019, men han vill ju jobba så jag hoppas att han hittar nåt tills/när hans föräldraledighet är över efter sommaren. Hade ju varit "rätt" härligt med dubbla löner under avtalsmånaderna så att säga.

Sommarplaner

Det blev semester planerad. Vi startar en fem veckor lång turné med Örebro (Andreas familj) följt av ett pitstop i Karlstad för Lerinmuséet och Inger och Lasse Sandbergs sagovärld på väg upp till huset vi har hyrt några dagar i Stöpafors utanför Sunne. Pappa och min syster sluter upp i Värmland och jag tänker att vi ska hälsa på min farmor, min farbror med familj och glo på Fryken och kanske köpa nån linneprodukt på Klässbols linneväveri. Efter Värmland blir det Lidköping i ett par veckor innan vi kör en minitrip till Fiskebäckskil för havsmuséet och Gullmarstrand Hotell och sen eventuellt en sväng förbi några kompisars sommarställe i Grundsund. Kanske förlänger vi trippen och åker till Kosteröarna eller till Göteborg eller vem vet, luften är friiii. Också tillbaka till Lidköoing och Örebro igen på uppvägen. Det var den semestern det!