tisdag, juli 18

Sommar

Det är sol och varmt mest hela tiden. Lagom varmt, typ tjugotre grader. Ellen leker i plastpoolen vi köpte och jag sitter på olika kuddar i skuggan och är en loj påhejare av skvätt och plask. Hon pratar oavbrutet i tungor och kommer och drar oss bestämt i handen eller knuffar på benen när hon vill att vi ska följa med/hämta nåt/busa. Jag visste inte att det gick att älska så här djupt.

Vi har med en resesäng, men den står fortfarande ouppackad i förrådet, trots sängens 140 centimeter. Vi säger hela tiden att idag, idag är dagen när vi packar upp den, men det kommer alltid nåt i vägen. Den saknar madrass. Vi har inget bebistäcke. Vi glömde sängkläder. Sånt. Egentligen är det för att vi bägge två älskar att känna hennes andedräkt i ansiktet och hennes lilla hand på armen när hon sover. Det är lite som en drog, närheten till det allra käraste vi har. Närheten oss vuxna emellan är väl sisådär och jag kanske borde oroa mig men jag orkar inte. Sex med långa mellanrum blir liksom ett sånt projekt att ta tag i? Jaha, ska vi ligga ikväll eller? Ska vi lägga barnet i andra rummet då eller ska vi försöka passa på innan pappa kommer hem? Ingen orkar ta tag i det så vi går väl här och o-ligger istället. Typiskt om det går över precis när magen blir så stor så all form av sexuell aktivitet är lite av en cirkuskonst. Vi har väl resten av livet på oss att ligga antar jag.

Det är grönt överallt ute. Träden är så oerhört höga. Dom måste ha stått här i hundra år allra minst och bildar en mur mot omvärlden. Gräset är mjukt och björkarnas och päronträdets blad prasslar i vinden. Jag badade innan frukost imorse och torkade i solen på verandan.

Barnet sover sin siesta nu. Hon har själv dragit ner från två till en längre sovstund per dag och somnar på två röda mellan 11.30-11.45 och sover en och en halv timma. Vi vet inte vad vi ska göra med så mycket tid över så vi sitter väl bredvid och glor och väntar på belöningen i form av tusenwattssmilet när hon vaknar.

Jag har läst fem böcker på den här semestern. Det är cirka fyra fler än vad jag läst sammanlagt senaste året. Tre Läckberg-deckare (som har blivit bra plötsligt?), Geir Gulliksens Berättelse om ett äktenskap och Malin Wollins Till min dotter. Sex böcker har jag läst förresten, för jag började med Malin Persson Giolitos Störst av allt. Jag blev besviken över alla utom Läckbergs deckare, precis tvärtom mina förväntningar eller kanske på grund av desamma? Gulliksen förstod jag verkligen inte vare sig idén, berättelsen eller det torra vemodet med. Giolito hade jag glömt av vad den handlade om och längtade efter en deckare och inte en självklar storyline med rättegångsfokus. Språket gillade jag i och för sig. Och verklighetskänslan. Bara inte grejen att utfallet var så givet redan på sidan ett. Wollin var väl som Wollin är på nåt sätt. Jag önskar att delarna direkt till dottern had en större del av boken och minnesdelen mindre. Den var dock extremt lättläst och mest som att läsa hennes krönikor på en rad efter varandra, inte nödvändigtvis en dålig grej.

Vi ska äta carbonara till lunch. Jag ska ställa mig och hacka lök nu så allt är klart när Skrällen vaknar så vi kan käka lunch och lämna henne i morfars vård ett par timmar. Vi ska provköra lite bilar för vi har fått nåt infall att vi kanske ska byta, men ingen av oss kan egentligen motivera det speciellt bra. Jag hoppas att vi inte kommer gilla nån av dom för det är ett jävligt dyrt infall om vi genomför det och vi går alldeles för mycket på feeling i våra beslut.

Vad har ni för er?


3 kommentarer:

Christel sa...

Mycket snabb tanke angående det här med sexet - så länge lusten finns men inte tiden, orken eller logistiken så är det liksom okej att det inte blir av. Tänker att det är tusen gånger värre andra hållet runt, om alla möjligheter att ligga finns men att man inte vill. För mig är det så iallafall. Att jag tänder på honom (och han på mig) men att vi somnar bort från det, det är okej. Det går i vågor. Tror ej livet alltid kan vara 100% sex.

Linn sa...

Håller helt med dig! Och lusten finns ju där, egentligen, men handlandet på det gör det liksom inte. Håller med dig om att det såklart vore värre tvärtom, men ibland när det liksom går FÖR lång tid emellan så är det fan svårt att komma ihåg hur lusten känns också? För man vänjer sig liksom att den inte är närvarande hela tiden på nåt sätt. Är ju egentligen inte orolig mer än för att frånvaron av liggande liksom ska bli slentrian så vi tappar lusten på sikt bara för att den aldrig får nåt syre.

Hanna sa...

Du skriver så fint!