Ahmen fy fan för ångesthanden som kramar magtrakten, obehaget som kryper i armarna. Okej att jag kanske inte är helt tillförlitlig i nuvarande tillstånd, men jag vill inte känna så här. Inte nu. Jag vill inte ha tårvåta kinder. Jag vill inte gråta alls.
Jag hatar att livet är så jävla levande. Kan ingen bara komma med en livsplan åt mig? En månadsplanering? En liten glimt av en lycklig framtid iallafall? En stabilitet grund plattform? Jag hatar osäkerheten som är mitt liv. Jag vet inte var gränsen mellan omtanke om andra och nedtryckande av mig går. Jag vet inte vad jag är värd eller inte värd i skugglandet mellan svart och vitt. Jag trampar på mig själv nu eller jag fäller krokben för mig själv sen. Hur väljer man?
Jag vill vara en person som tänker på andra som bryr mig som är äkta, men det är så jävla svårt att vara äkta när det hela tiden kräver att jag tar ställning. Tänk om jag inte kan det då? Tänk om jag inte orkar?
Jag är så jävla trött på att leva trial and error-livet. Nähe, så kan man inte heller göra. Nejnej, på't igen bara. Jag vill inte prova allting jävla nytt hela tiden. Jag vill bara prova rätt.
Jävla liv till att kräva att jag lever det med känslorna på utsidan av ärmarna.
Inlägg
Boss lady
10 timmar sedan
2 kommentarer:
Sådär känner jag varenda dag! Skönt att inte vara ensam i det, hur fördjävligt det än är att man ska behöva må sådär...
Och tankarna blir extra fördjävliga när jag är sjuk och ingen förstår att det aldrig har varit mer synd om någon annan någonsin än vad det är synd om mig just då.
Så jag förstår dig precis.
Jag vill bara prova rätt.
Jag med! Precis så!
Skicka en kommentar