Det här med att rädda världen osv

Ni säger rubriken, jag skriver inlägget. 4everfine önskar.

Jag tror att det finns en risk i att försöka rädda världen och den risken ligger i att vi glömmer av det vi faktiskt kan påverka nu. Vi tänker framåt och på barnbarnen och djuren och naturen och oljan och svälten och det tar liksom aldrig slut. Samtidigt har vi inga problem med att titta ut genom fönstret när en tågkonduktör slänger av en elvaårig flicka eller två killar förgriper sig på en tjej i samma tunnelbanevagn. Eller inga problem är väl att ta i, men det är det vi gör. Har fadderbarn och skänker pengar till Afrikas stackars barn och äter ekologiskt och rättvisemärkt men glömmer av att ringa till morfar. Eller kanske inte ens glömmer av; vi orkar inte.

Jag är givetvis inte emot att skänka pengar eller arbeta ideellt eller rättvisemärkt. Jag är inte dumihuvudet. Men jag tycker att det är hemskt synd att vi köper oss till ett godare samvete samtidigt som vi tittar bort när en kille i trasiga kläder och bruten själ håller fram en skakande hand. En människa är en människa är en människa. Vi glömmer så lätt det bara för att de inte råkar bo i teven och inte har en stor artist som slår på stora trumman för dem.

Vår empati sträcker sig runt jorden till barnen på H&M-golvet, men tar slut vid tröskeln hemma. Fattar du att en tant ville att jag skulle resa på mig på bussen eller?

Risken med att rädda världen är att vi får så fullt upp med att rädda alla andra så vi inte har ork nog att ge till dem vi verkligen kan hjälpa. Människan vill bli sedd. Jag vill bli sedd. Men vi går omkring och tittar så långt bort i horisonten så vi ser inte det som är närmast. Det tycker jag är synd.