Det blev faktiskt nästan ingenting läst under mina tio dagar som frisomenfågel-ledig. Jag tog med mig två Bret Easton Ellis böcker och en Nicole Krauss och en nån annan, men läste bara ut
Imperial Bedrooms och delar av Johan Hakelius
Döda vita män. Och jag är halvvägs igenom
When god was a rabbit av Sarah Winman.
Imperial Bedrooms var en typisk Bret Easton Ellis-bok. Jag gjorde lite fel för jag har faktiskt inte läst
Less than Zero som är den första boken, som utspelar sig tjugo år tidigare.
Imperial bedrooms är visst en uppföljning på karaktärerna, men sånt vet man inte om man är som jag och vägrar googla innan jag läser. Iallafall. Bret Easton Ellis lyckas återigen porträttera en halvt alkoliserad, misslyckad och missnöjd man i medelåldern som får ligga alldeles för mycket för sitt eget bästa och lider av en lätt släng av paranoia. Det är ju svårt att hitta fel i själva språket, men just den här boken upplevde jag mest som en blek kopia av hans andra böcker. Ett beställningsjobb, if you will. Läs den om du är Ellis-fan och känner ett behov av att ha läst alla hans böcker, annars behöver du inte bry dig faktiskt.
Betyg: 3/5.
Johan Hakelius
Döda vita män började jävligt bra med ett fint personporträtt av ett engelskt fyllo som gillade texter, bitterhet och spel. Sen försvann hela boken. Det är lite som när öppningsspåret på en skiva är den absolut starkaste på hela skivan och sen kommer bara mediokerhet efteråt. Det kanske också beror på att jag inte är så intresserad av engelska adelsmäns ridvanor på mitten av nittiotalet utan mest gillar böcker om sprit, horor och skräp. Men om du är anglofil med försmak för extra mycket årtal och namedropping så kan du läsa boken.
Betyg: 1,5/5.