torsdag, december 17

"Jag älskar bebisen" (14+2)

Han är ju en känsloprick min man. Han är lättrörd och har nära till den halvan av känsloregistret som går åt det positiva hållet, vilket innebär att han nästan alltid tycker att allt är kul och bra och mysigt och härligt och så framförallt; han tycker om nästan alla människor (unlike vissa andra ehum). Han älskar mig och ibland ÄÄÄÄÄÄLSKAAAAAR han mig (när han har druckit vin eller är extra gullig) och jag älskar (förutom honom) just att han säger det minst en gång varje dag. Jag har aldrig tyckt att just kärleksuttryck går att överanvända i verkliga livet så länge det sägs med mening. Det finns ju ingenting som gör att själva känslan urholkas bara för att orden uttalas. Tycker jag. Jallefall, igår när vi skulle somna och jag gnällde lite över att Bollen knölade och var ivägen så sa han jag älskar bebisen och jag visste liksom inte vad jag skulle svara. Alltså jag vill ju verkligen att Bollen ska fortsätta att växa och bli tjock där inne och jag ser fram emot att få se vem hen är, men alltså jagälskar inte än. Och det är måste ju också få vara okej, fast jag kände mig som en usel person som ba eh oh-keh-j. 

1 kommentar:

Anonym sa...

Går in i v 42 imorgon & har med andra ord inte så länge kvar (för gudsskull kom ut unge!!) men älskar inte heller trots att jag känner hen fylla hela min kropp vid det här laget. Har däremot haft turen att älska tidigare barn sekunden han kom ut och upp till min famn. Jag höll honom för första gången och kärleken spred sig i hela min kropp. Men känner ingen press att det måste vara så heller denna gång, tänker att kärlek oftast växer fram och har pratat mycket med nära tjejkompisar & släkt som vittnat om just det. Att det kan komma direkt, att det kan växa fram med tiden.